Planet of the Humans: Konspiratorisk och skadlig

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Planet of the Humans är en amerikansk ”dokumentär” från 2019 regisserad och skriven av Jeff Gibbs och producerad tillsammans med Michael Moore och författaren Ozzie Zehner. Men filmen gör dock mer skada än nytta.

Jeff Gibbs har tidigare varit producent åt flera av Michael Moores filmer, såsom Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11, men nu har de bytt roller. Gibbs är också berättarrösten i filmen, en väldigt monoton röst. Filmen finns för tillfället tillgänglig på Youtube (liten varning för klipp föreställande djurplågeri).
Filmen börjar med att flera personer blir intervjuade på stan och får svara på frågan: ”Hur lång tid har mänskligheten på sig?”, varpå någon svarar ”oändligt med tid” medan någon annan svarar ”femtio år” eller ”tio år”. 
Gibbs fortsätter med att ställa en fråga till tittaren: ”Har du någonsin undrat vad skulle hända om en enda art tog över en hel planet? De må vara gulliga, eller fyndiga, men de saknar en viss självbehärsk­ning. Tänk om de går för långt? Tänk om de går alldeles, alldeles, alldeles för långt? Hur skulle de veta när deras tid är kommen?” 

Ett klipp ur filmen The Unchained Goddess från 1958 spelas upp, med en forskare som förklarar att koldioxidutsläppen gör att temperaturen stiger och polarisarna kommer att smälta. Det var en av de första filmerna som tog upp frågan om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. 
I sammanhanget känns det här inslaget närmast nedlåtande, även om tanken kan ha varit att påpeka att vi har känt till klimatförändringarna i årtionden. 
Gibbs fortsätter med att berätta om hur han själv blev inblandad i klimatrörelsen som ung, deltog i och dokumenterade klimatprotester samt bodde som självutnämnd trädkramare ute i skogen. 
Efter att ha sett klimatrörelsen i USA växa fram under årtionden inser Jeff Gibbs att nästa steg att involvera sig i och dokumentera är den nya rörelsen för grön energi. Han besöker bland annat en solcellsdriven festival som tvingas koppla upp sig till elnätet när det blir dåligt väder, General Motors presskonferens (2010) för hybrid-elbilen Chevrolet Volt som laddas via det kolkraftsdrivna elnätet, vindkraftverk med en livstid på bara några årtionden, och en djurpark som säger sig använda elefantdynga som bränsle, men som bara kan värma upp en bråkdel av ett hus. 
Filmen drar sedan en parallell mellan dessa misslyckade illusionsprojekt och Barack Obamas 100 miljoner dollar-satsning på grön energi, med investeringar och sponsring från Richard Branson, Al Gore och Michael Bloomberg.

Det är ett spår som sedan löper genom hela filmen. Hur gröna är egentligen de alternativ som drivs på av miljöorganisationer såsom Sierra Club? Hur hållbar och fossilfri är tillverkningen, underhållet och driften av sol- och vindkraftverk? Och varför beskrivs förbränningen av träd som ett grönt alternativ till att bränna kol, utan att diskutera skogsskövlingens påverkan på miljön?
Det är relevanta frågor, men som i filmen behandlas på ett amatörmässigt och nedlåtande sätt, utan att faktiskt diskutera några alternativa lösningar. Vi får följa författaren Ozzie Zehner som förklarar att eftersom tillverkningen av alla byggmaterial till sol- och vindkraftverk eller naturgaskraftverk ändå är en miljöförstörande produktionskedja beroende av fossila bränslen hade det varit bättre att bara bränna det direkt. 

Ingenstans dokumenteras de som kämpar för klimatet; urinvånare, vanligt folk med flera. 

Efter nästan en timme med denna pessimistiska, konspiratoriska föreläsning tänker jag ”men vad är då lösningen, vad är poängen med filmen?” och där kommer vi till det som alla intervjuade experterna och som filmskaparna själva vill förmedla. Inte en antikapitalistisk kritik av nyliberala marknadens ohållbarhet, överproduktionen och oljebolagens girighet, utan svaret är helt enkelt: ”Det finns för många människor på jorden, som konsumerar för mycket, för fort”. 
Gibbs ställer sig frågan ”kan ett djur vara smart nog att frivilligt begränsa sin egen population?”, och fortsätter med att betona vikten av att acceptera sin egen dödlighet. 
Han tar även upp hur befolkningen har ökat sedan industrialiseringens början, samtidigt som konsumtionen och utsläppen har ökat, och drar då slutsatsen att industrialiseringen ökade befolkningsmängden vilket ökade antalet människor som kan konsumera jordens resurser. Alltså måste antalet människor minska. Det är en äcklig och obehaglig slutsats. 

Filmen fortsätter sedan helt abrupt med att diskutera hur miljöorganisationer som Sierra Club och 350-rörelsen egentligen är en front för stora skogsskövlingsbolag och oljebolag, att de tar emot donationer från miljonärer och lobbyister, och hur hela den så kallade miljörörelsen är kapad av kapitalisterna. 
Jag förstår kritiken av kommersialiseringen av till exempel Earth Day, oron kring hotet om ”greenwashing” (miljöbovar som målar upp en grön fasad för att slippa kritik), och behovet av att granska miljöorganisationer som förespråkar tveksamma projekt. Men det är en aspekt av miljöfrågan som inte får någon plats alls i filmen. 
Folkrörelserna, kampen och protesterna saknas. Enda gången vi får se demonstranter är när de frågas ut om huruvida deras organisation stödjer biobränslen, varpå alla svarar ”jag vet inte, men det är väl hållbart?”

Ingenstans dras slutsatsen att kapitalismen som system har orsakat denna kris, att det behövs en helomställning av produktionen. Ingenstans dokumenteras de som kämpar för klimatet; urinvånare, vanligt folk med flera. Vissa klimataktivister intervjuas, men det är alltid för att framhäva det som redan har sagts. 
Filmen har också fått kritik på grund av användandet av felaktiga eller daterade uppgifter, intervjuer som är tio år gamla, och rena faktafel. Jag förstår inte varför Michael Moore vill förknippas med den här filmen. 
Gibbs avslutar med att försöka låta djup genom att säga ”jag vet att allt detta kan verka överväldigande, men det är inte koldioxidmolekylen som förstör planeten. Det är vi.” 

Planet of the Humans är en nedlåtande, amatörmässig, strukturellt osammanhängande, potentiellt skadlig, pessimistisk ”dokumentär” som skriver en på näsan, och fungerar som en utmärkt ursäkt att ge upp kampen och släppa frågan om en grön framtid. 
Jag hoppas att den snabbt glöms bort innan den har hunnit göra för mycket skada.