”Platåfas” är inget lugn

av Johan Sand, narkos- och intensivvårdssjuksköterska // Artikel i Offensiv

Sedan mitten av april har läget inom akutsjukvården i Stockholm stabiliserats. Drygt 1 000 patienter sjukhusvårdas för covid-19, lite drygt 200 av dem ligger på intensivvårdsavdelningar. Varje dag skrivs några ut – antingen på grund av att de förbättras eller för att de avlider – och några nya tillkommer.

Eftersom det i hela akutsjukvården i Stockholm vanligtvis finns mindre än 3 000 vårdplatser, varav cirka 90 på intensivvårdsavdelningar (IVA), är det lätt att inse att sjukvården som helhet har fått ställa om. Allt som kan vänta tvingas vänta, och all vårdpersonal som kan avvaras från normal verksamhet flyttas till att ta hand om covid-19-patienter. 
Störst behov av förstärkning har intensivvården, där antalet vårdplatser har fyrdubblats. 

Det är utan tvekan ett katastrofläge som råder i sjukvården i Stockholm. En katastrof är per definition enligt Socialstyrelsen: ”en allvarlig händelse där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet, och belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling trots adekvata åtgärder inte längre kan upprätthållas”. 
Det akuta vårdbehovet kan tillgodoses i Stockholm, men de normala kvalitetskraven vad gäller all behandling som inte är akut kan inte upprätthållas. 
Frågan om prioriteringar till intensivvården har varit uppe till diskussion i bland annat Dagens Nyheter. 

Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO, den statliga tillsynsmyndighet som ska se till att sjukvården bedrivs i enlighet med gällande lagar och föreskrifter) har inlett en tillsyn av prioriteringarna till intensivvården på Karolinska efter rapporter om att patienter nekas intensivvård trots att det finns platser kvar. 
Men covid-19-patienterna är en svårvårdad patientgrupp eftersom inga tidigare studier finns när sjukdomen är ny. Det faktum att covid-19-patienterna ofta kräver lång vårdtid på IVA gör att prioriteringarna kan bli annorlunda än vad många läkare utanför intensivvården har varit vana vid.

Den ökade arbetsbelastningen sliter hårt på vårdpersonalen. Inom intensivvården är arbetsveckor på 60 timmar och mer vanliga, med arbete dygnets alla timmar och återkommande växlingar mellan dag- och nattarbete, iklädd varm skyddsutrustning och munskydd som hos många ger en kvävningskänsla. 
En oro som gör sig gällande bland vårdpersonalen är risken att sommarsemestrarna ställs in. Många känner att de bara orkar med den nuvarande arbetsbelastningen en begränsad tid till, och om tillfället till återhämtning i form av sommarsemester rycks undan kommer de inte att orka jobba kvar. 
Arbetsgivarorganisationen SKR har nyligen försökt få igenom ett avtal som kan flytta semesterperioden till december mot en extra ersättning på 7 500 kronor för varje flyttad semestervecka. De fackliga organisationerna har sagt nej. Enligt lag ska semester ges med minst fyra sammanhängande veckor under perioden juni till augusti. Alla inser att detta kommer att bli svårt eftersom ett ökat vårdbehov i spåren av coronaviruset kommer att kvarstå i månader. 
Till det kommer det uppskjutna vårdbehov som bara ökar för varje vecka som planerad vård fortsätter att vara inställd.

Det går inte att skylla pandemin på någon enskild politisk kraft. Men det är helt klart att möjligheterna att både ställa om till katastrofläge – vilket har gått både snabbt och effektivt – och förmågan att gradvis återgå till normal vårdnivå hade kunnat underlättas om det inte hade sparats och snålats så mycket på den offentliga vården som har skett de senaste 20 åren, minst.