Det mest ovissa valet i Brasilien sedan det första valet efter militärdiktaturens störtande stundar den 7 oktober.
Brasilien är mitt uppe i det mest ovissa presidentvalet sedan 1989, då 22 kandidater ställde upp i det första valet efter militärdiktaturen. Nu är 13 kandidater med i kampen i ett land som präglas av en rad ekonomiska, politiska och sociala kriser samt korruptionsskandaler.
Under valkampanjen har den före detta presidenten Lula, som ledde opinionsmätningarna, hindrats från att ställa upp då han har dömts för korruption. Den som nu leder opinionsmätningarna, den reaktionäre före detta militären Jair Bolsonaro, ligger på sjukhus efter att ha huggits i magen under ett valmöte. Fyra kandidater tävlar om att möta honom i en andra valomgång.
Brasilien verkade under en tid vara på väg att bli en ny framgångssaga. Arbetarpartiet PT och Lulas seger 2002 sammanföll med en konjunkturuppgång som möjliggjorde vissa sociala reformer, samtidigt som företag och banker växte sig rika. Inte ens krisen 2008 såg ut att hejda framfarten. Efter en kort kris växte ekonomin på nytt, nu under Lulas efterträdare, Dilma. Men medicinen för att komma till rätta med krisen, som skattesänkningar åt företagen, beredde vägen för en djupare kris, som slog med all kraft efter valet 2014.
Missnöjet med gapet mellan det nya framgångsrika Brasilien som målades upp i den officiella propagandan och de stora sociala problemen hade redan lett till en stor explosion bland ungdomen i massrörelsen 2013. Det missnöjet fördjupades av det ”valbedrägeri” som Dilma begick (vilket även ledande partimedlemmar erkände), då hon med knapp marginal vann valet genom att anfalla sin motståndare från vänster, bara för att själv genomföra exakt samma politik som hon varnat för efter valet. Hon tappade stort i stöd och råttorna började lämna skeppet.
Trots att hon frenetiskt försökte genomföra en åtstramningspolitik som inte gick emot högerns intressen lamslogs kongressen och stora demonstrationer genomfördes av högern på gatorna. Till slut avsattes hon genom en parlamentarisk kupp och hennes vice, Michel Temer, tog vid.
Han regerade med ett åtstramningsprogram som mötte stort motstånd, inklusive en historisk generalstrejk och lyckades bli den mest impopuläre presidenten i landets historia. Han har kunnat sitta kvar då ingen har velat ta på sig ansvaret att leverera den beska medicinen.
Efter två år (2015-2016) då BNP föll med nästan åtta procent har återhämtningen varit väldigt långsam, då åtstramningspolitiken agerar som ett ankare på ekonomin. Det har lett till en fördjupad social kris, med ökad arbetslöshet, fattigdom och brottslighet. Utbildning, sjukvård, kollektivtrafik – allt lider av stora nedskärningar och brist på resurser.
I det läget har en del av det juridiska systemet försökt ingripa mot den korruptionsepidemi som hotar den lilla trovärdighet som ännu funnits i det politiska systemet. En lokal domare i södra Brasilien, Sergio Moro, startade ”Operation biltvätt”, med ”Mani pulite” i Italien i början på 1990-talet som förebild och där utgångspunkten var korruptionen inom den statliga oljejätten Petrobras. Men eftersom många politiker och företagsledare har varit inblandade och en del även suttit eller sitter i fängelset har lite förändrats. Moros främsta måltavla har varit PT och Lula, som han har lyckats hindra från att ställa upp i årets val, trots att han lett stort.
Kommunalvalet var katastrofalt för PT, men sedan dess har partiet återhämtat sig som en reaktion mot alla attacker från Temers regering. En annan faktor är att vänstern, som konsekvent har kritiserat PT:s allianser med högerpartier, banker och företag, ännu är för svag som ett trovärdigt alternativ på riksplanet.
Men inom medelklassen, som inte gynnades som storföretag och rika, eller av de sociala reformerna för de fattigaste, har en stark stämning mot PT vuxit fram. Det är främst inom dessa skikt som vi hittar de som stödjer den reaktionäre Jair Bolsonaro, som likt en Donald Trump spottar ur sig smädelser mot kvinnor, svarta, hbtq+-personer etcetera, och utlovar ”hårdare tag” mot brottslingar, mindre miljöskydd, liberalare vapenlagar, och så vidare.
Det är ironiskt att den politiker som mest förhärligar våld (och har torterare från diktaturen som hjältefigurer) själv utsattes för ett attentat som närapå kostade honom livet. Han ses som en ”outsider”, trots att han har suttit i kongressens underhus i 27 år och hunnit vara med i nio partier!
Attentatet har gjort att han har stigit i opinionsmätningarna från 22 till 28 procent, samtidigt som han är den kandidat som flest (44 procent) anger att de inte kan tänka sig att rösta på, och därför svårligen vinner i andra valomgången.
Tvåa i mätningarna är nu Fernando Haddad, som har ersatt Lula som kandidat efter att den Högsta Valdomstolen definitivt slagit fast att Lula inte får ställa upp. PT försöker framställa sig som radikalare och bygga på minnena från de goda åren med Lula, men lokalt fortsätter man att kohandla med högerpartier, inklusive de som stödde riksrätten mot Dilma.
Valets stora förlorare hittills är Geraldo Alckmin, PSDB:s kandidat. PSDB ledde landet under 1994-2002, då de genomförde en nyliberal politik med stora privatiseringar och har inte kommit sämre än tvåa under de sex senaste valen. Alckmin har vunnit guvernörsvalet i São Paulo, delstaten med den största befolkningen och ekonomin, tre gånger och fick 41,6 procent under första valomgången i presidentvalet mot Lula 2006. Nu ligger han på fjärde plats och attackerar desperat Bolsonaro för att försöka vinna tillbaka väljare.
Det är anmärkningsvärt att den härskande klassens främsta kandidat, med stora resurser och den viktiga maktpositionen i São Paulo bakom sig, för att inte tala om hälften av all TV-tid som kandidaterna får (5,5 minuter i varje sändning, mot åtta sekunder för Bolsonaro!), inte lyckas växa i mätningarna. Det visar på krisen för etablissemanget.
Det starkt polariserade scenariot, där en reaktionär kandidat leder och fyra kandidater tävlar om att komma till andra valomgången, gör att valet präglas av en stark press för att ”inte kasta bort sin röst” och rösta på det ”minst onda” redan i första valomgången.
Det har starkt begränsat utrymmet för PSOL:s (det breda vänsterpartiet som LSR, CWI i Brasilien, deltar i) presidentkandidat Guilherme Boulos, ledare för den senaste tidens viktigaste sociala rörelse, MTST (det taklösa arbetarnas rörelse, som kämpar för bostäder). Tillsammans med sin vice-kandidat, Sonia Guajajara (den första kandidaten som är från ursprungsbefolkningen), gör han en radikal kampanj som får mycket sympati, men många vågar inte rösta på honom, av rädsla för Bolsonaro.
Men PSOL kan gå framåt i valet med fler ledamöter i kongressen, och Boulos kandidatur kommer att vara viktig för den omorganisering av vänstern som kommer att ta nya steg efter valet.
Oavsett vem som vinner valet kommer nästa regering ta över ett land i kris, präglad av instabilitet. I kampen mot fortsatt åtstramningspolitik kommer nya möjligheter för den socialistiska vänstern.
