Polisskotten dödar även i Sverige

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

Den mäktiga Black Lives Matter-rörelsen som tillsammans med coronaviruset har dominerat tidningsrubrikerna under stora delar av året har avslöjat det brutala och ofta dödliga våldet som används mot främst rasifierade, men även mot andra i USA. Detta framställs ofta som ett specifikt amerikanskt fenomen – något som aldrig skulle kunna hända i Sverige. Men det har inte ens gått ett år sedan tre svenska poliser frikändes från dödskjutningen av Eric Torell år 2018. 

Eric, en 20-åring med Downs syndrom, träffades av tre (inklusive två i ryggen) av de 25 skott som sköts mot honom efter att han rymt hemifrån under natten med ett plastleksaksvapen. 
År 2013 sköts en 69-årig psykiskt sjuk man i Husby ihjäl som hade viftat med kniv på sin balkong efter att polisen stormat lägenheten. 
Omständigheterna kring skjutningen försökte polisen senare att mörklägga, bland annat genom att publicera ett lögnaktigt pressmeddelande om händelseförloppet.
Ingripandet, som till och med offentligt kritiserades av en polis som var på plats, blev ett startskott för upploppet i Husby ett par veckor senare. 

Några år senare, 2016, förklarade rättsläkaren att Sinthu Selvarajah fortfarande skulle ha varit i livet ”om polisen inte hade ingripit” när han bland annat brottades ner med en kravallsköld och fick en plastpåse över huvudet på en akutpsykiatrisk avdelning i Västerås.
Och för ungefär två månader sedan fälldes häkteschefen i Sollentuna av hovrätten för tjänstefel efter att en intagen hade dött av törst. ”Ali” hölls isolerad i en cell med avstängt vatten i nästan tre veckor efter att ha uppvisat tydliga symptom på den psykossjukdom som hans mamma hade informerat Kriminalvården om.

Dessa är dock inte enstaka fall, utan en del av ett mönster. Det är allt för vanligt att personer med psykiska funktionsvariationer eller psykisk ohälsa utsätts för allvarligt våld i samband med gripande eller frihetsberövning. 
Polismyndighetens egna siffror över skjutvapenanvändning under åren 2014–2019 visar till exempel att nästan hälften (44 procent) av de fall där skott avfyrats involverat en person som misstänkts eller dokumenterats lida av någon form av psykisk sjukdom (81 fall jämfört med 103 där ingen misstanke funnits eller angivits).

Dessa är inte enstaka fall, utan en del av ett mönster.

I jämförelserna med USA nämns den svenska polisutbildningen som avgörande – två och ett halvt år kontra så lite som sex månader i vissa delstater. Men att personer med psykisk ohälsa fortfarande är överrepresenterade tyder starkt på att polisen ändå saknar den kunskap som behövs för att hantera sådana situationer. 
Utbildningen saknar exempelvis kurser som är inriktade på hur man bemöter människor med psykiska funktionsvariationer eller ohälsa, trots att polishögskolan själv i en rapport för tio år sedan påpekade att psykisk ohälsa, och särskilt beteenden som kan kopplas till ett psykostillstånd, är riskfaktorer vad gäller gripande med dödlig utgång.

Att polisen oftast är ”first responders” är ett tecken på den fortsatta stigmatiseringen av psykisk ohälsa som ett hot mot samhället, men det är än mer ett tecken på resursbristen inom hälso- och sjukvården. 
Personer som på grund av sin sjukdomsbild riskerar utsätta sig själv eller andra för fara ska bemötas som personer i behov av hjälp och vård – de behöver bemötas av personer med specialistkompetens, inte som kriminella. 
Men det förutsätter att vi har en psykiatrisk vård som har de resurser som krävs, inte minst i form av mobila psykiatriska team som kan åka ut för att ge stöd till de som egentligen befinner sig i ett kristillstånd.