Politisk kris – orsakad av högerpolitik

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Att Stefan Löfven avgått som statsminister beror ytterst på den nyliberala högerpolitik hans regering fört. Och det finns inga skäl att tro att samtal mellan partiledare – talmansrundor – kommer att leda till en ny och bättre kurs.
Här är 10 punkter om svensk politik just nu:

1. Enda sättet att stoppa försämringarna är kamp underifrån 

Protesterna mot marknadshyra visar vägen. Det är den första frågan där regeringen – och även Centern – tvingats backa från förslag om drastiska försämringar. Trots att gräsrotskampanjen Nej till marknadshyra begränsats av pandemin har aktiviteter och information skapat en mycket stark opinion.

2. Vänsterpartiet har chansen

V gjorde ett stort misstag i januari 2019 som släppte fram den här regeringen och januariavtalets 73 punkter. Att V nu fällde regeringen på frågan om marknadshyror ger en ny chans. Partiet har 12 procent i opinionsmätningar – mer än på över 20 år – och Nooshi Dadgostar höjde sin popularitet från 12 till 32 procent.
Det viktiga nu är att inte på nytt göra upp med S utan att istället driva en tydlig vänsterpolitik: stopp för nedskärningar, nej till vinstbolag i välfärden, höj skatterna på de rika, kamp mot rasism och sexism, för en klimatomställning som gynnar miljön. Minst lika viktigt är att uppmuntra och understödja fortsatt gräsrotskamp.

3. Marknadshyror var inte en ”liten” fråga

Hoppet om marknadshyror har länge fått det att vattnas i munnen på fastighetsägarna, som knappt trott det skulle var möjligt att genomföra. När Löfven och andra säger att det bara berör ”en procent” i nyproduktion motsägs det av att regeringen var beredd att avgå på frågan, samt högerpartiernas och fastighetsägarnas starka hejarklack. De visste att nyproduktion bara var början. Dagens Nyheters ledarsida konstaterade också bittert att misstroendeförklaringen stoppat ”decenniets viktigaste bostadsreform”.

4. Januariavtalet har inte stoppat de brunblå – tvärtom!

Argumentet från S – och även V-ledningen – i januari 2019 var att alternativet var en M-ledd regeringen med stöd av SD. Därför accepterades januariavtalets punkter – bort med värnskatten för de rika, ingen begränsning av vinstbolag i välfärden, försämring av lagen om anställningsskydd (LAS), utökade RUT-bidrag till rika hushåll och så vidare. Regeringen har också satsat rekordbelopp på militären och permanentat flyktinglagen, inklusive massutvisningar. 
Allt det här har gynnat Moderaterna, KD och SD, dels genom missnöjet med regeringen, dels genom att det är högerns politik som drivs igenom.

5. Centern är ett nyliberalt högerparti

Centerpartiet har länge varit Svenskt Näringslivs favoritparti när det gäller försämringar på arbetsmarknaden. C:s ungdomsförbund är ökända för att förespråka att det ska bli mycket lättare att avskeda, särskilt äldre trotjänare. C försvarar också alla privata parasiterande företag inom välfärden. Att C är emot samarbete med SD väger inte upp dess nyliberala politik och är dessutom inte något verkligt hinder för SD.

6. De brunblå är ett verkligt hot

En ny regering under Ulf Kristersson, M+KD, med SD och Liberalerna som stödpartier skulle bli den mest reaktionära regeringen i Sverige på kanske 100 år. Det skulle kunna påskynda en ”dansk” utveckling, där invandring och förorter blir syndabockar som dominerar partiernas propaganda. Högerblockets partier är också antifackliga och antifeministiska.

7. Styrkeförhållandena – högern är inte starkast

Kampen mot marknadshyror visar att det inte räcker med mandat i riksdagen eller stöd från högermedia för att driva igenom sin politik. Om fackföreningarna mobiliserat mot försämringarna av strejkrätten och LAS skulle även dessa kunnat stoppas.
Högerpartierna har en liten bas i samhället, men gynnas av passivitet och den svaga organiseringen av motståndet. Erfarenheter av en lång rad nederlag och en ojämn fördelning av bördorna håller tillbaka. I verkligheten utgör arbetarklassen – arbetare, tjänstemän, arbetslösa, pensionärer och unga – en stor majoritet av befolkningen.

8. Lärdomar av Socialdemokraternas vägval

I flera decennier har Socialdemokraterna accepterat kapitalismens spelregler utan att som under efterkrigstiden få reformer i utbyte. Det som var världens jämlikaste land 1980 slår nu rekord i miljardärer. S-regeringar har förvaltat privatiseringarna inom vård, omsorg och skola. Det socialdemokratiska partiet erbjuder idag inget annat än en fortsättning på den inslagna vägen.

9. Kamp är nyckeln till förändring

Det senaste året har gett några glimtar av den kamp som behövs. Strejkrätten och LAS försvarades av många lokala fack, och satte press på ledningarna i flera fackförbund. Protester, inklusive hot om strejk, på Pågatågen i Skåne stoppade både avsked av huvudskyddsombudet och hyvling (sänkta arbetstider). Tusentals demonstrerade för Black Lives Matter i Stockholm, Göteborg och Malmö i juni ifjol. Protesterna ökar från personal inom äldreomsorgen mot nedskärningar och omänskliga arbetsscheman. Klimatprotesterna, som var stora just innan covid, kommer nu tillbaka i kampen mot nya gruvor och skogsavverkning.
Trots begränsad omfattning är det den här sortens kamp som behöver knytas samman i nätverk liknande Nej till marknadshyra och samlas till gemensamma protestdagar. Förhandlingar om hyror och löner måste backas upp av kamprörelser och buden diskuteras av hyresgäster och löntagare innan avtal sluts.

10. Socialistiskt alternativ

Mäktiga kapitalintressen står i vägen för förändring. De politiska partierna till höger företräder i olika grad banker och storföretag. Arbetarklassen i bred mening behöver en egen politisk röst som går emot alla nedskärningar, privatiseringar och försämringar. Att acceptera ”mindre” nedskärningar innebär bara att krav på nya nedskärningar kommer snart – och det riskerar att knäcka det motstånd som behövs. Att stå för en socialistisk politik är att här och nu gå emot ”marknadens” diktatur. Att regeringen fälldes är ett viktig steg, men bara början.