Politiska kriser det nya normala?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter att riksdagen med minsta möjliga marginal röstade nej till högeroppositionens misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S) tog det precis en vecka innan den politiska krisen tog en ny dramatisk vändning.

Bakgrunden är att högeroppositionen, som har majoritet i riksdagens finansutskott, stoppade regeringen från att lägga fram den pensionsuppgörelse som S och C hade slutit och som också stöddes av MP och V. På detta svarade S-regeringen med att rösta ned sin egen vårändringsbudget, samtidigt som riksdagens majoritet sänkte högeroppositionens budgetförslag.
Syftet med dessa exceptionella omröstningar den 15 juni var att bana väg för att regeringen skulle kunna lägga fram en ny vårändringsbudget som även innehöll den pensionsuppgörelse som S och C har förhandlat fram och som MP samt V har ställt sig bakom.

Den nya pensionsuppgörelsen är egentligen en urvattning av det löfte som Vänsterpartiet fick i november förra året och som möjliggjorde för Magdalena Andersson att bli statsminister. Enligt detta löfte skulle de sämst ställda pensionärerna få ett nytt särskilt garantitillägg på uppemot 1 000 kronor i månaden skattefritt; i den nya uppgörelsen utlovas en höjning av garantipensionen med 1 000 kronor i månaden, men före skatt.
Men så länge förändringarna stannar inom det nuvarande pensionssystemet och pensionsåldern samtidigt höjs kvarstår att arbetare, särskilt arbetarkvinnor, får en pension som är för låg. En undersköterska som har arbetat i hela sitt liv kan idag få en allmän pension på lite mer än 11 000 kronor i månaden före skatt, vilket är mindre än hälften av slutlönen.

Om den nya vårändringsbudgeten också får stöd av riksdagens majoritet återstår att se, men sannolikt blir det så. Klart står dock att den borgfred som först rådde mellan regeringen och högeroppositionen under pandemins första år och som fick en fortsättning när Ukrainakriget inleddes nu är bruten.
Desperat försöker högeroppositionen hitta frågor som kan förena de olika partierna och profilera dem gentemot regeringen och dess stödpartier. Men eftersom skillnaderna mellan riksdagspartierna har tenderat att suddas ut och mest gälla graden av högerpolitik har det blåbruna blockets samling inför valet utmynnat i försök ”att lägga krokben för regeringen i alla lägen för att få det egna fuskbygget att se stabilare ut”, som Dagens Nyheter skrev i en ledare den 16 juni.

Skillnaderna mellan riksdagspartierna har tenderat att suddas ut och mest gälla graden av högerpolitik.

Hotet från de blåbruna kan avgöra valutgången till Socialdemokraternas och stödpartiernas fördel. Enligt Kantar Sifos senaste väljarbarometer (juni) har stödet till M och SD minskat sedan misstroendeförklaringen mot justitieministern efter att också ha minskat i maj.
Sedan en tid är det i storstäderna, särskilt Stockholm, som Moderaterna tappar. ”Partiet har nu mycket stora problem i storstäderna och framför allt i Stockholmsområdet. I Stockholms stad är nu S nästan dubbelt så stora som M. Utan storstadsväljarna kan partiet inte vinna några val” (Kantar Sifo i juni).
M-ledningens krav på ännu mer och hårdare batongpolitik, vilket oundvikligen har lett till att partiet i allt högre grad har tagit över SD:s krav och retorik, har hittills blivit ett misslyckande. Istället för att ge M ett uppsving har det blåbruna blockets cementering, som på nytt bekräftades i att övriga högerpartier snabbt ställde sig bakom SD:s misstroendeförklaring mot justitieministern, gett röster till S.

I sin iver att etablera sig som en del i Socialdemokraternas regeringsunderlag har Vänsterpartiets ledning misslyckat med att ta tillvara på de möjligheter som partiet fick efter att kampen underifrån stoppat marknadshyra och förra sommarens regeringskris. Istället för att bygga vidare på det momentum som Vänsterpartiet då fick och som resulterade i att väljarstödet ökade till 13,3 procent i juli förra året (i Novus väljarundersökning), tog V-ledningen, med början i ja:et till regeringens undantagslag för Cementa, siktet mot att bygga nya broar till S och regeringen.
Efter att ha gett sitt stöd till den kraftigaste militära upprustningen på årtionden har V-ledningen varit väldigt lågmäld i sin kritik av att regeringen har ansökt om svenskt Natomedlemskap. Till SVT Nyheter den 17 juni säger Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson att den politiska krisens senaste vändning visar att:
– Vi (S, MP, C och V) behövs alla för att det ska bildas en majoritet. Då är det naturliga också att vi fyra sitter i regering, så det inte blir det här kaoset och instabiliteten som vi har sett den här mandatperioden.
I en sådan regering skulle V bli en gisslan och de eventuella ministerposterna skulle lägga ytterligare hinder i vägen för att börja fylla det snabbt växande politiska tomrummet till vänster med gräsrotskamp och en kämpande socialistisk vänsteropposition som kan lägga grunden till ett nytt och stort arbetarparti.