Preemraffaffären avslöjar klimatpolitikens marknadsfiasko

av Arne Johansson

När Mark- och miljööverdomstolen måndag den 10 juni tar ställning till de överklaganden som gjorts av oljebolaget Preems planer på att fördubbla sin produktion vid raffinaderiet i Lysekil kan både Sveriges och EU:s helt otillräckliga marknadsmetoder ställas med rumpan bar.

När mark- och miljödomstolen vid tingsrätten i Vänersborg i höstas sade ja till Preemraffs planer på att bygga ut och fördubbla företagets koldioxidutsläpp till 3,4 miljoner ton grundades beslutet på att ett enskilt land enligt miljölagens skrivning inte kan begränsa utsläppen för ett företag som ingår i EU:s handel med så kallade utsläppsrätter.
Beslutet har överklagats av både ett hundratal privatpersoner och flera miljöorganisationer. Men om Mark- och miljööverdomstolen instämmer i tingsrättens tolkning av miljöbalken skulle det vara fritt fram för Preem att ta bolaget från tredje till en särklassig förstaplats i den svenska industrins utsläppsliga. Det skulle då ensamt motsvara 17 procent av dagens utsläpp från hela industrin, sex gånger mer än inrikesflygets årliga utsläpp. 
Därmed skulle också riksdagens klimatmål skjutas i sank.

– Något är fundamentalt fel när vi har en klimatlag som säger att våra utsläpp ska vara nere på noll 2045, och så tillåts en verksamhet som kan bli Sveriges största utsläpps­källa, har Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl kommenterat i SVT Nyheter.
Det behöver dessbättre inte vara sista ordet, då investeringen inte ska ske omedelbart och till exempel Klimatpolitiska rådet, som har till uppgift att granska den svenska klimatpolitiken, rekommenderar att Sverige ”inför lagstiftning som ger regeringen rätt att pröva etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att uppnå de nationella klimatmålen”. 

Enligt en mycket luddig skrivning i januariavtalet ska också ”all relevant lagstiftning ses över så att det klimatpolitiska ramverket får genomslag (Utredning tillsätts under 2019)”. Men när och hur effektiv en eventuellt ändrad miljöbalk och den fyraåriga klimathandlingsplan som enligt klimatlagen också ska läggas fram i år kan bli återstår att se. 
Risken finns att det stannar vid krav på en skärpning av reglerna för utsläppshandeln och höjda koldioxidskatter. 
Klimatpolitiska rådets hänvisningar till att Tyskland gått förbi EU:s regelverk för utsläppshandeln med en plan för att stänga ner sina kolkraftverk imponerar inte, då detta inte ska ske förrän senast 2038.
EU har också infört en viss skärpning av regelverket för sin handel med utsläppsrätter med en stabilitetsreserv, som syftar till en viss avskrivning av oanvända utsläppsrätter. 
Men även om detta kan höja priset för de absurda rättigheterna att sabba klimatet över en hittills helt negligerbar nivå, bygger systemet ändå på att den industri som svarar för hälften av Europas utsläpp i princip garanteras fortsatta fribrev från de statliga regleringar som är nödvändiga.

Att de globala utsläppen under 2018, tre år efter Parisavtalet, ökade med 2,7 procent är fullständigt alarmerande när de istället skulle behöva minska med 5-8 procent per år. Det betyder full fart mot ohejdbara tippunkter.
Även i Sverige, vars politiker länge har ansett sig vara bäst i klassen, pekar utsläppskurvorna återigen helt fel, efter att under några årtionden ha pekat nedåt men alldeles för långsamt. 
Enligt Naturvårdsverket ökade även de svenska utsläppen av växthusgaser med 0,9 procent under 2018. Allra mest ökade utsläppen med tio procent inom el och fjärrvärmeproduktionen på grund av ökad användning av fossila bränslen(!), medan utsläppen från inrikes transporter ökade med 0,6 procent och industrins utsläpp var fortsatt mycket stora och i stort sett oförändrade. 
En artikel i tidskriften Svensk Natur, som refererar till statistik från EU:s handel med utsläppsrätter, uppger att koldioxidutsläppen från svensk industri förra året ökade med 445 000 ton. 

Klimatpolitiska rådet riktar också en i sak svidande men ändå inlindad kritik mot den svenska klimatpolitiken. Rådet pekar till exempel på att ”planeringen av Sveriges infrastruktur baseras inte på att klimatmålen ska uppnås utan på prognoser för ökad vägtrafik som inte är förenliga med 2030-målet” och att ”städernas större möjligheter till mer effektiva transporter, som gång-, cykel- och kollektivtrafik, utnyttjas inte fullt ut”. 
Rådet förordar också ”en samhällsplanering som minskar bilberoendet” och tycks inse att det inte räcker att byta ut fossildrivna fordon med elbilar. Men det stannar samtidigt vid ett försiktigt tassande där tydliga besked krävs som att en stor satsning på utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik i Stockholm och Göteborg skulle göra dagens mångmiljardinvesteringar i motorvägstunnlar helt onödiga eller att tåg mellan storstäderna kan ersätta inrikesflyget mellan dessa, något som direkt utmanar flygbolagens vinstintressen.
Även Naturvårdsverket begär ”skarpa och snabba åtgärder” för en sportslig chans att uppnå fossilfria transporter och basindustrier med nollutsläpp senast 2045 och därefter negativa utsläpp, samtidigt som omställningen egentligen måste bli ännu mycket snabbare än så.

Men för detta krävs en demokratiskt planerad omställning utan hänsyn till bolagens vinstintressen. Inget av detta kan uppnås med marknadsmetoder som lämnar kapitalismens konkurrensdrivna jakt på snabba vinster i orubbat bo. Preemraffaffären kan förhoppningsvis bli en ögonöppnare för en mer utbredd förståelse om att en snabb och genomgripande grön omställning till syvende och sist måste bli röd.