Pride 2021: Hur kommer hbtq+-frigörelsen att vinnas?

av Marie O’Toole, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Samtidigt som vi firade Pridemånaden under juni månad i år i USA är transpersoner i landet under attack av en  rekordstor våg av antitranslagstiftning, som i första hand har transungdomar som måltavla. Antalet lagförslag överskuggar mängden diskriminerande lagstiftning som förts fram även sedan höjdpunkten med 2016 års våg med ”offentliga toalettlagsförslag”.

Angreppet på våra rättigheter inkluderar förbud mot deltagande i skolidrott, förbud mot tillgång till könsbekräftande vård för minderåriga, samt restriktioner av läroplaner. Tennessee sticker ut särskilt mycket då lagstiftningen där har arbetat med vad som benämnts som ”hatlagstiftning”. Det senaste lagförslaget som har klubbats igenom är kravet på att företagsannonser offentligt ska varna kunder om företagen tillåter transpersoner att använda för dem adekvata toaletter.
De olika lagstiftningsattackerna på trans-, intersex- och könsnormsbrytande personer är hemska, men representerar bara en sida av vad hbtq+-gemenskapen utsätts för. Ifjol var det enskilt våldsammaste året ifråga om hatbrott mot transpersoner, där 44 personer mördades i transfobiska attacker, i överväldigande hög grad mot icke-vita transkvinnor. Transpersoner och hbtq+-personer löper generellt sett större risk för fattigdom, hemlöshet och självmord. 

Många såg utgången av förra årets presidentval som ljuset i slutet av tunneln och som en väg ut från utmaningarna i att vara queer under Donald Trumps presidentskap. Trumpadministrationen förbjöd transpersoner från militärtjänst, upphävde antidiskrimineringsåtgärder på arbetsplatser och avskaffade uttryckliga skyddsåtgärder för hbtq+-personer inom sjukvården. 
Bidens lovade under valkampanjen att stoppa Trumpadministrationens mest reaktionära politik. På sin första dag som president utfärdade han en exekutiv order om att federal lagstiftning som förbjuder könsdiskriminering ska inkludera sexuell läggning och könsidentitet. Han upphävde därefter förbundet mot militärtjänstgöring och beordrade en anpassning av flyktingprogrammens villkor också för de som söker asyl på grund av sin hbtq+-status. 
Varje slag av reform som eliminerar ojämlik behandling av queera personer är positivt, men det bör också noteras att Biden bara har tacklat de lägst hängande frukterna av reaktionär politik. Hbtq+-personers liv och välfärd kräver mycket mer grundläggande förändringar än så. Skydd mot diskriminering inom sjuk- och hälsovården behövs, men vad betyder det om du inte har råd med ett läkarbesök till att börja med? 
Vi behöver sjuk- och hälsovård för alla, fler fackligt anslutna jobb som skyddar mot diskriminering på arbetsplatsen och högkvalitiva, billiga hyresrätter. Allt detta kräver ett kännbart tryck underifrån.

Den mest långsiktiga skadan ifråga om hbtq+-personers lagliga rättigheter som härrör ur Trumperan består i Högsta domstolens reaktionära majoritet, som inte kommer att upphävas av några som helst exekutiva ordergivningar.
Utnämningarna av ytterkantshögerledamöterna Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh till Högsta domstolen vilar tungt över den rådande vågen av antitranslagsförslag, liksom ifråga om domstolar runt om i landet kring utnämningar av domare som tillhör Trumphögern. Domstolarna är i avsaknad av en massrörelse för utvidgade hbtq+-rättigheter inte pålitliga när det kommer till att upphäva högerinriktad lagstiftning.

Vinsten som drivkraft i hjärtat på det kapitalistiska systemet vilar på en söndra och härska-strategi mot arbetare och förtryckta.

Gnistan för den moderna hbtq+-rörelsen kom för 52 år sedan, med Stonewallupproret. En polisrazzia mot Stonewall Inn, en gaybar i New York, fick massfrustrationen att koka över. En fem dagar lång kravall bröt ut som en reaktion mot diskrimineringen och repressionen, som fångade uppmärksamheten hos det internationella gaycommunityt.
Rörelsens tidiga år var en tid av radikal organisering för utvecklingen av gayrättigheter. Gay Liberation Front och relaterade organisationer bildades direkt ur upproret. Den initiala kampen mot fördomar och förtryck utkämpades med krav på ekonomisk rättvisa och en klar och tydlig koppling till antikapitalistisk kamp. Dessa lärdomar behöver tas tillbaka till vår rörelse idag.
Vi högtidlighåller nu Stonewall­upproret varje år med juni som Pridemånad. Dess radikala grundvalar har dock på senare år fördunklats på grund av företagskooptering. Pridemarscher har övergått till Prideparader där banker och storföretag dominerar (så kallad pinkwashing) medan hbtq+-arbetare bara kan stå vid sidan av för att se på. 

Aktivister har emellertid kämpat för att återta Priderörelsens radikala rötter. Detta exemplifieras av New York Citys tredje årliga Queer Liberation March i år, som exkluderar företags- och polisnärvaro.
Förra årets företagsanknutna Prideparad i New York ställdes in på grund av pandemin, men protestmarschen genomfördes i solidaritet med BLM-rörelsen som ”The Queer Liberation March for Black Lives and Against Police Brutality”, med tiotusentals människor. 
Trycket från detta momentum har även lett till att organisatörerna av det företagsanknutna Pride har bannlyst polisen från att delta i dess framtida parader. Denna typ av mobilisering är extremt positiv. 

Ett än så länge ouppfyllt löfte från Biden är genomförandet av jämlikhetslagen (Equality Act). Denna skulle göra skydd mot diskriminering på grundval av könsidentitet och sexuell läggning till lag. Den gick igenom i representanthuset i februari i år, men dess utsikter i senaten ser blek ut då Demokraterna vägrar att göra sig av med det ålderdomliga filibustrandet. 
Det innebär att om inte minst 60 av senatens totalt 100 platser röstar för att avsluta debatten kan den pågå hur länge som helst. En republikansk minoritet kan därmed blockera en sådan lagstiftning; filibusters är en vanlig taktik för att försena och blockera lagar från att genomföras. 
Genomförandet av hbtq+-vänlig och all arbetarvänlig lagstiftning kommer att kräva ett verkligt tryck underifrån. Juni månads Pridedemonstrationer och kommande kamp borde användas för att organisera runt konkreta krav. En del av dessa borde inkludera genomförande av jämlikhetslagen, införandet av Organiseringsrättighetslagen, samt ett omedelbart genomförande av en lag om sjuk- och hälsovård för alla.

Kampen mot trans- och homofobi kommer aldrig att bli framgångsrik om den utkämpas isolerad från kamp mot andra former av förtryck. Som Stonewallveteranen Marsha P Johnson en gång sa: ”Du kan aldrig som ensam person helt och hållet få dina rättigheter med mindre än att ni alla får era rättigheter”. Vinsten som drivkraft i hjärtat på det kapitalistiska systemet vilar på en söndra och härska-strategi mot arbetande och förtryckta människor.
För att läka de splittringar som fortsätter att plåga arbetarklassen borde arbetarrörelsen djärvt ta upp queera människors krav som en viktig del av ett bredare program för arbetares rättigheter. Trans- och färgade arbetare är med större sannolikhet lågavlönade arbetare, som generellt sett har fackligt oorganiserade butiks- och servicejobb.
Fackföreningar kan spela en oemotsvarad roll i att smida enighet och solidaritet bland arbetare genom djärva kampanjer för att organisera de oorganiserade. Genom att resa krav mot förtryck i bred bemärkelse kan alla inkluderas.

Ett verkligt slut på queerförtryck kan inte uppnås inom och genom ett system som kräver ojämlikhet för att upprätthålla sig självt. Kampen mot queerförtryck måste länkas samman med annan kamp från arbetarklassen och de förtryckta, samt kanaliseras i riktning mot kampen för en socialistisk omstrukturering av samhället. 
Ett slut på kapitalismen kommer inte att omedelbart radera ut århundraden av transfobi och homofobi, men skulle snabbt slå mot de mest framträdande ojämlikheterna och lägga grunden för ett samhälle som fullt ut kan radera köns- och sexualitetsbaserad diskriminering.