Pride: Endast under Pride och inte ens då?

Av NICOLE JOHANSSON // ur veckotidningen Offensiv

Under Prideveckan i Luleå marknadsförde sig två av stadens största gym genom att erbjuda gratis träning för alla under hela Prideveckan. Ett av gymmen deltog även på plats i Prideparken där de delade ut gratisveckor till besökare. Men eftersom jag som skriver denna artikel identifierar mig som transkvinna ställde jag mig direkt frågorna: Har de här gymmen omklädningsrum för alla? Är jag välkommen som transkvinna att byta om? Är andra välkomna att byta om, och finns det ens ett tredje omklädningsrum?

Vi i Socialistiskt Alternativ bestämde oss för att undersöka frågorna närmare. Med andra ord, vi bestämde oss för att undersöka gymmen som deltog aktivt under Prideveckan. Vi undersökte även hur det såg ut på andra gym.

Eftersom jag är transkvinna föll det sig naturligt att gå in på gymmen och fråga hur det såg ut med omklädningsrummen och specifikt fråga om jag som transkvinna tilläts byta om i det könade omklädningsrum jag identifierar mig med. En till essentiell fråga vi ställde var om gymmen hade ett tredje omklädningsrum. Vi undersökte även om något av gymmen har mindre bås för ombyte; av olika anledningar kan många vara obekväma med att byta om inför andra.

Sammanfattningsvis har vi undersökt hur pass inkluderande gymmen är i praktiken, gällde verkligen erbjudandet om träning “för alla” verkligen alla?!

Det korta svaret är att även om gymmen som i samband med Pride marknadsförde gratis träning för alla erbjöd de inte omklädningsmöjligheter för alla; de var helt enkelt exkluderande i praktiken. Undersökningen vi gjorde visar även på att det inte var något unikt för de två gymmen ovan, utan det är snarare praxis för alla gym som vi har undersökt.

Anmärkningsvärt bör det ändå anses att insikten av denna exkludering inte fanns hos ens gymmen som ville koppla an till Pride. Inget av de två gymmen hade ens ställt sig frågan om ett tredje omklädningsrum. En chef för ett av gymmen uttryckte explicit att hen inte var insatt i frågorna.

Det är inget unikt för de gymmen, utan ett tredje omklädningsrum och samtalet kring ett sådant var synnerligen eftersatt och oftast icke existerande. Inget av de gym vi undersökte erbjuder ett fullskaligt tredje omklädningsrum; i bästa fall erbjuds en handikapptoalett med dusch för den som inte kan byta om i de könade omklädningsrummen och inget omklädningsrum innehöll ens ett mindre bås.

Det mest slående i undersökningen är hur ovetandes och icke informerade personalen på de olika gymmen var. Eftersom jag som transkvinna var med på de flesta besök ställde vi frågan om jag som transkvinna är välkommen att byta om i kvinnornas omklädningsrum. Flera personal behövde efterfråga svar från chefer – även på ett av ”Pride”-
gymmen.

Från ett gym kom aldrig något svar, trots att de lovat att återkomma. I det stora hela är det tydligt att frågor som rör hbtq+-personers inkludering och trygghet inte diskuteras på gymmen.

I slutändan handlar det här om vinstdrivande företag, bundna av kapitalismens misär. Det är inte personalens fel att gymmen är otrygga platser för många hbtq+-
personer. Troligtvis såg gymmen det här som ett sätt att skaffa nya medlemmar och på så sätt tjäna mer pengar, samtidigt som de stod upp för Pride.

Troligtvis ville chefer och initiativtagare från gymmen ingen illa, men det blir väldigt tokigt när företag ska delta i en protest som Pride med utgångspunkten att tjäna pengar. Det finns inget Pride i kapitalismen, lika lite som gymmen kan vara stolta över att vara hbtq+-inkluderande då de är bakbundna av kapitalismens exkludering.

Pride och kapitalism hör inte samman, vinstjakt och Pride hör inte ihop. Låt oss kämpa för ett samhälle för alla! ■