Prisökningar utan motstycke

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Mat, el, hyra, kollektivtrafik – prisökningarna är nu de högsta på nära 30 år. Inflationstakten i november var 3,6 procent. Det är dubbelt mer än den genomsnittliga löneökningen. För fack och löntagare gäller det nu att organisera för att försvara reallöner.

Nu ökar priserna snabbare än sedan början av 1990-talet. Inflationstakten ökade från 3,1 procent i oktober till 3,6 procent i november, den högsta sedan 1993. De fackliga ledningarna skrev under rekordlåga avtal 2020-21. I en tid av extrem osäkerhet för arbetare, men där företagen dels haft en lång period av rekordvinster, dels kompenserades av staten under pandemin, skrev facktopparna på ett avtal på först 29 månader som sedan förlängdes till 36, det vill säga tre år.
”Märket”, som sätts av industrifacken och som sedan 1998 styr lönenivån för alla fack, sattes 2020 till 5,4 procent. På tre år blir det i snitt 1,8 procent per år. Och för november 2021 alltså halva takten på prisökningarna. Löneökningarna är så klart inte jämnt fördelade, exempelvis har offentligt anställda och andra lågavlönade tappat mest.

Fackledningarna har försvarat ”märket” och de låga avtalen med att låg inflation har gjort att reallönerna trots allt har ökat. Men den på ytan lyckade taktiken har försvagat facken genom bristen på mobilisering av den kollektiva styrkan. Avtalen har saknat förankring, men lett till svag opposition på grund av mycket låga förväntningar. 
Vinsternas andel av ekonomin har ökat på lönernas bekostnad. Det har gett spekulanter stort kapital att använda för att underminera välfärden. Ojämlikheten och klyftorna har ökat enormt. Så ser märkets och facktopparnas verkliga facit ut.

Den ökade inflationen är internationell. Världens matpriser ökade med 33 procent på ett år, och i flera länder med ännu mer. Inflationen i USA är över 6 procent, den högsta på 40 år. Även i Tyskland och resten av EU ökar priserna snabbt. De fackliga ledningar i Sverige som har trott att Riksbanken skulle kunna hålla nere inflationen har inte förstått att Riksbanken agerat precis som dess motsvarigheter i andra länder.
Huvudorsaken är att centralbanker och regeringar hällt tusentals miljarder över storföretag och banker. Spekulationen har nått nya höjder, eller sjunkit djupare än någonsin. Kapital i överflöd och brist på många varor, förstärkt av pandemin och krisen i de globala produktionskedjorna, gör att företagen kan öka priserna. Priset på en container från Kina till Sverige har mer än femdubblats. Inflationen ökar också som ett resultat av det nya kalla kriget mellan USA och Kina, med ökade tullar och protektionism.

Ojämlikheten och klyftorna har ökat enormt. Så ser märkets och facktopparnas verkliga facit ut.

Kapitalister och högerpolitiker oroas nu mest över att prisökningarna kan leda till krav på höjda löner och strejker, med all rätt. ”Striketober” i USA var en strejkvåg som fortsatte in i november. Media och politiker beskrev en av orsakerna som brist på arbetskraft, men den verkliga bristen är på löner att leva på, svarade de strejkande. Flera andra länder har också sett ett ökat antal strejker.
I Sverige hade facken möjlighet att säga upp avtalen den 30 november, men tog den inte. Det betyder att de är bakbundna att enligt lag hålla sig till treårsavtalet. Fredsplikt råder, till skillnad från att demokratiskt besluta när kamp är nödvändig. Möjligheten finns förstås ändå, både lokalt och inom olika yrkesgrupper som barnmorskorna gjort, att inleda aktiva kampanjer för högre löner och bättre villkor.
Möten, demonstrationer och manifestationer kan förberedas redan nu. Ju mer samordning och ju större grupper som aktiveras, desto starkare står löntagarna.
Facken måste förbereda för lönekamp, men också svara på det lögnaktiga argumentet att det är lönerna som leder till inflation och prisökningar. Om något motbevisas den tesen på nytt med dagens utveckling, där ingen kan påstå att lönerna för några andra än de superrika har ökat kraftigt. Det är tvärtom prisökningarna som leder till krav på högre löner och strejker. 
Det handlar också om politiska krav. Att inflationen ökar leder nu till höjda räntor och indragna stimulansåtgärder, vilket stramar åt ekonomin. I dagens osäkra läge är risken stor för en ekonomisk nedgång eller kris, med ökad arbetslöshet och attacker mot arbetarnas villkor från arbetsgivare och regering. 

Klassmotsättningarna framträder ännu tydligare. Arbetarklassen behöver kämpande fackföreningar, styrda av medlemmarna, och sina egna politiska representanter som tar strid mot reallönesänkningarna och de åtstramningar som nu förbereds. Det behövs en socialistisk politik, för arbetarfamiljer och för klimatet.