Privatiseringar har varit en av de största förändringarna i det moderna Sverige. I och med dem försvinner en av de mest framträdande faktorerna i modern svensk historia: välfärdsstaten. En stark offentlig sektor, relativt hög jämlikhet, relativt hög levnadsstandard, en av de högsta bildningsnivåerna i världen, hög industriproduktivitet, ”stark” arbetarrörelse och ett totalt dominerande socialdemokratiskt arbetarparti har kännetecknat en historisk period som går mot sitt slut.
Decenniers välfärdsbygge rullas nu baklänges och underminerar
samtidigt socialdemokratins existensberättigande. Processen av fortsatta
nedskärningar, utförsäljningar och kris för fackföreningsrörelsen
kan bara vändas om byggandet av ett nytt arbetarparti sätts
på dagordningen.
Stalinismens kollaps i Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen
utlöste en våg av ekonomiskt kapitalistisk och ideologiskt
nyliberal offensiv. De gamla stalinistiska partierna, som oftast kallade
sig kommunistiska, blev föräldralösa och tävlade
med varandra i avstalinisering. De reformistiska (socialdemokratiska)
partierna tappade sina sista ideologiska fästen i socialismen. Konkurrensen
från stalinismen hade tidigare skapat en kommunistskräck inom
de reformistiska partierna, men samtidigt förhindrat dem från
att totalt tappa greppet om sina egna rötter.
Kollapsen för Sovjet och Östeuropa bidrog till att kapa de
sista av banden till reformismens socialistiska tradition. De socialdemokratiska
eller socialistiska (i södra Europa) partierna blev ofta de som
antingen i minoritet tyst stödde den nyliberala offensiven eller
själva blev de som genomförde systemskiftena.
Politisk kurs – högerut
I Sverige inleddes 1980-talet med en storkonflikt under en borgerlig
regering följt av en socialdemokratisk valseger 1982.
Avregleringarna under 1980-talets andra hälft, särskilt av
finansmarknaderna, och de första privatiseringarna av statlig verksamhet
var en viktig förberedelse för privatiseringarnas 90-tal.
Det socialdemokratiska ”framtidsprogrammet” i början
av 1980-talet var en tydlig fingervisning om att den politiska kursen
var på väg att läggas om – i riktning högerut.
Programmet var ett klart brott mot det socialdemokratin stått för
under hela efterkrigsperioden. 1982 var det år då devalveringarna åt
upp allt storkonflikten 1980 vunnit i form av reallöneförbättringar.
Det var startskottet för en period av osthyvelnedskärningar
i den offentliga sektorn. Man gjorde sig successivt av med alla former
av kvalitetsnormer inom omsorg, skola, vård o s v.
Den internationella vågen av nyliberalism chockade många
fackliga aktivister. De första privatiseringarna i början av
1990-talet och de samtidiga nya dramatiska nedskärningarna, lämnade
fackliga aktivister utan ledning.
Situationen har försvårats av att svensk fackföreningsrörelse är
en av de mest socialdemokratiserade i världen. Detta tillsammans
med det för socialdemokratin extremt tursamma faktumet att krisen
1991-92 infann sig under en borgerlig regering, gjorde att de begränsade
protesterna inte i bredare mening utmynnade i slutsatsen att det behövs
ett nytt arbetarparti.
Allt säljs ut
Vi har tvärtom sett hur de socialdemokratiska systemskiftena genomförs
under täckmantel av ”återställning efter de borgerliga
missregeringarna”. Naturligtvis är detta inte en lögn som sväljs
okritiskt av arbetarklassen, vilket låglönerevolten 1990-91 och rättvisekampen
i mitten av 1990-talet visade.
Men bristen på politiska alternativ gjorde att missnöjet snarare var
passivt än i form av generaliserad kamp mot försämringarna. Detta,
tillsammans med kapitalets globalisering, har öppnat vägen för
de omfattande privatiseringar vi ser idag.
Omfattningen av utförsäljningar, privatiserade entreprenader, bolagiseringar
och konkurrensutsättning varierar beroende på geografi och bransch.
Inom kollektivtrafiken har i stort sett allt sålts ut. Av linjebussgaragen
i landet återstår endast nio i offentlig regi. All lokal spårbunden
trafik är såld och av fjärrlinjerna återstår endast
Göteborg, Malmö, Stockholm i SJ:s regi.
Inom vården är situationen den omvända.
I storstäderna härjar utförsäljningarna, medan det ute i
landet, främst i norr, fortfarande är mycket som drivs av offentliga
instanser.
Privatisering påstås göra verksamheten
billigare och effektivare
Stämmer inte alls. En undersökning av Klas Rönnbäck (2005)
tar exempel från Stockholms utförsäljning av Birka energi. Priserna
på elen har ökat med 12,5 procent, priset på värmen med
43 procent (medan konsumentprisindex, KPI, har ökat med 3,5 procent). Men
allra värst är det med sopförbränningen. Högdalenverket
som tillhörde Birka energi såldes och har sedan dess höjt priset
för sopförbränningen från sex kronor per ton till 261 kronor
per ton – en ökning med 4 350 procent. Priset förväntas öka
till 320 kronor per ton under 2007.
Dessutom har Stockholm förlorat de mellan 330 och 360 miljoner man tidigare
fick i aktieutdelning av bolaget. Privatiseringen beräknas därför
ha kostat Stockholm flera miljarder kronor de senaste åren.
Detsamma gäller myten om effektivitet. Revisionskontoret
för Stockholms
Stad visar i en undersökning att bemanningen per inskriven är 15% lägre
på privata sjukhem än på de kommunala. De undersökningar
Stockholms Stad själva gjort, visar samtidigt att personalen känner
sig mer stressad i den privata vården och att den upplevda kvaliteten sjunkit
dramatiskt.
Även inom kollektivtrafiken finns myten om effektiviteten. Sant är att efter
utförsäljningarna av bussgaragen sjönk kostnaden under en kort
period. Det beror på att operatörer med starka finansiärer går
in och lägger medvetet låga bud för att få kontrakten.
Resultatet är att under en period drivs trafiken med underskott. Sedan kommer
en period där man eftersätter underhåll och pressar personalen
att arbeta mer för mindre lön. Till sist kommer perioden då det
eftersatta underhållet exploderar i trasig vagnpark, inställda turer
och finansiell kris hos operatörerna.
Underhåll på undantag
De senaste två garagen som sålts har inte sålts till lägstbjudande.
Swebus vann Södertälje och Kallhäll på bud som låg
20 procent över andra eftersom de kunde nå kvalitetskraven. Resultatet är
att priset per genomförd passagerarkilometer är tillbaka på samma
nivå som innan utförsäljningarna.
Parallellt med detta har SL själva genomfört inskränkningar av
trafiken, främst utanför tätorterna. Det gör att notan allt
som allt antagligen ändå är lägre än före 1993.
Men anledningen är inte privatiseringarna utan begränsningar i trafikservicen.
Det är som att ha två hål i tänderna och bara laga det
ena. Visst är det billigare och tar antagligen kortare tid. Men har man
vunnit något?
Myten om konkurrensen
Egentligen är hela ordet ”konkurrensutsättning” en fars.
Vid privatiseringar av verksamheter kan det till en början se ut som om
offentliga monopol bryts upp till förmån för ett flertal bolag
som sköter verksamheten. Men följden av föregående resonemang
gör att små bolag i längden aldrig kan konkurrera med de stora
trafik-, vård-, omsorgs- och skolbolagen. Den inledande pressningen av
priserna skiljer de starka parterna från de svaga. Den ekonomiska krisen
som följer lägger grunden för uppköp, konkurser (som BK Tåg
i mars 2005) och sammangående. Efter en period är man tillbaka i monopol-
eller oligopolsituationer. Skillnaden är den att nu är monopolen privata
i stället för offentliga.
Den svenska elmarknaden domineras till 86 procent av Vattenfall, Sydkraft (numera
Eon) och Fortum. Mobiltelefonsamtal gör man till 96 procent säkerhet
genom Telia, Tele2 eller Vodaphone (som nu sålts till Telenor).
Avregleringen av elmarknaden har gett oss enorma elpriser. Detta gjorde att till
och med SCA-chefen Sverker Martin-Löf nyligen gick ut och krävde återreglering.
”Valfrihet” – för vem?
Myten om valfriheten
Inte heller finns den någon valfrihet. Åker man buss i Södertälje
gör man det med Swebus. Är du inte nöjd – ta taxi. Tunnelbana åker
man med Connex och pendeltåg med Citypendeln (några månader
till sedan har man ”valfrihet” att tvingas åka med Stockholmståg).
Alla de stora trafikbolagen har i sin tur ägare som strävar efter att
lägga under sig hela eller delar av den europeiska marknaden. I dessa internationella ägare
kan man dessutom notera inslag av statliga bolag. Danska DSB, franska SNCF, tyska
DB och till och med norska statsbanorna är starka aktörer i Europa.
Detta medan svenska EU-dogmatiker avvecklat SJ som slagkraftigt järnvägsbolag.
Myten om att det inte spelar någon roll vem som äger servicebolaget
Skillnaden i insyn och yttrandefrihet är också stor. Visserligen lyder även
kommunala bolag under aktiebolagslagen. Men kommunala förvaltningar, statliga
verk och andra offentliga inrättningar lyder under offentlighetsprincipen.
Skillnaden är stor i praktiken. Vid upphandlingar används t ex ”företagshemligheten” som
en förevändning för att kunna dölja vilka bud som läggs.
De privata skolbolagen är ytterligare exempel. De vinstdrivande bolagen
som Vittra, Pysslingen och Kunskapsskolans (som tillsammans dominerar en majoritet
av marknaden för friskolor) vinster finansieras av skattemedel. Det innebär
att delar av den kommunala skolbudgeten dräneras ut av aktieägare.
Detta är en direkt subvention eftersom den kommunala skolan (på grund
av skolplikten) är tvungen att hålla sin organisation dimensionerad
för alla elever (även de som för tillfället går på en
privatskola). Det gör att kommuner med många privata skolor till exempel
har stora överytor i skolbyggnader.
Stockholms Stad beräknar kostnaden för detta till cirka 350 miljoner
per år. I Södertälje var den beräknade kostnaden cirka 90
miljoner 2002. En stor summa för en kommun med 80 000 invånare. Södertälje
har dock en av landets högsta täthet av privatskolor (beräknat
på elevunderlaget).
Myten om privatiseringens orsak
Att privatiseringar är till för att förbättra verksamheten
för både brukare och personal är ett ofta hört argument.
Detta är något som den personal som under åratal har levt under
ständiga kommunala nedskärningar faktiskt kan få lyssna till.
Man kan till exempel få höra: ”visst, det är inte bra med
privatiseringar, men vad kan bli värre än detta?” och så slår
man uppgivet ut med handen.
Privatiseringens orsaker
Det finns flera orsaker till att man privatiserar:
•
Att förbereda för kommande nedskärningar/nedläggningar.
•
Att dela ansvaret för politik och ekonomi så att kamp för fackliga
baskrav försvåras.
•
Att försvaga de fackliga organisationerna.
•
Att förlänga avståndet mellan beslutare och brukare av offentliga
tjänster.
•
Att plundra den offentliga sektorn på alla möjligheter till ekonomiska
vinster.
• Borgerlig ideologi.
Det betyder att det finns intressen som är mycket större än enbart
effektivitetsjämförelsen mellan offentligt och privat ägande.
Med en i stort sett helt privatiserad utförarorganisation har man som nedskärar-politiker
en extremt flexibel apparat. En nedläggning är inget man själv
behöver ta ansvar för i fråga om LAS- förhandlingar för
avskedanden, uppsägningslöner, lokalhyror o s v. Man gör helt
enkelt en budget för det beräknade verksamhetsbehovet samt överlåter
skiten till andra. Inte konstigt att det är lätt att älska privatiseringar
som politiker.
Uppdelningen mellan ekonomi och politik, produktion och beställning skapar
dessutom en extra skyttegrav mellan fackliga aktivister och de som egentligen
tar besluten.
Ett exempel är kassakampanjen i Kommunal sektion 34 i Stockholm. SL skyller
på att operatörerna i kraft av att vara arbetsgivare är ansvariga
för arbetsmiljön och skall åtgärda risk för hot och
våld i tjänsten. Operatörerna skyller på länstrafikhuvudmannen
och konstaterar att de är skyldiga, enligt avtal, att sälja biljetter
ombord på alla bussar.
Vem fattar besluten?
Bussförarnas fackliga enighet lider i Stockholm svårt av uppdelningen
mellan de tre stora bolagen. Avtalen är olika, arbetstider och förhållanden
skiljer sig åt och det är mycket svårt att få en samordning
av fackliga aktioner. Ett resultat av detta var svårigheten att få till
stånd ett stödarbete för Seko klubb 119 i samband med Connex
avskedande av Per Johansson.
Kritiken från brukare i samband med de kända vårdskandalerna
har tenderat att träffa bolagen snarare än politikerna som sålt
verksamheten till dessa bolag. Även om politikerna är medvetna om att
privatvård riskerar att kollapsa ser de lika förvånade ut varje
gång det händer!
Vinster är borgerlig ideologi. Ett kapitalistiskt samhälle bygger på privat ägande
och vinster. Malcom X sade att ”you can´t have capitalism without
racism”. På samma sätt gäller att man kan inte ha kapitalism
utan privat ägande och vinster. Den svenska modellen av ”blandekonomi” var
ett historiskt undantag – misstag, skulle nog socialdemokraterna och de
traditionellt borgerliga partierna säga idag.
Det är viktigt att inse detta för att förstå varför
politiker och borgare tokdriver privatiseringspolitiken trots att den bevisligen är
sämre ur de flesta synvinklar än offentlig regi (eller vad offentlig
regi skulle kunna vara).
Vad betyder detta?
Jo, snart kommer privatiseringen att finns även hos ”your local dealer”.
Inget område kommer i förlängningen att undgå strid i denna
fråga. I många branscher har striden för att stoppa privatiseringarna
redan förlorats. Kollektivtrafik, el, telefon, godstransport… Fortsätter
denna utveckling kan parollen ”Stoppa privatiseringarna” på riksplanet
snart vara förlegad. Kanske måste den ersättas av ”återför
verksamhet i offentlig regi”.
Avgörande strid
Striden mot privatiseringar och för drift i offentlig regi kommer att ha
en enorm betydelse i nästa fas av klasskampen.
Privatiseringsfrågan har, på alla offentliga arbetsplatser och hos
alla brukare för vilka vård och omsorg är en livsfråga,
en förutsättning att bli socialdemokratins Titanic.
Potentialen är att just detta kommer att avgöra om frågan om
ett nytt arbetarparti kommer upp på dagordningen i fackföreningarna.
Därför kommer alla strider att vara en investering för framtiden.
Peter Boström
Privatiseringar
begränsar yttrandefriheten
PRIVATA BOLAG betyder mindre insyn. Det rättsliga skyddet av yttrandefriheten
försvagas av privatiseringen.
Connex, det bolag som kör Stockholms tunnelbana, avskedade hösten
2005 facklubbsordförande Per Johansson (Seko klubb 119). Hans ”brott” var
att han hade slagits för sina medlemmars och resenärernas trygghet
och öppet påtalat brister i säkerheten.
Connex vd Pelle Svensson menade i radio att det var rätt att avskeda
Per Johansson eftersom han bedrivit ”en kampanj som inte hör
hemma på en avreglerad marknad”.
