Protester från golvet under coronakrisen

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Under en historiskt hög nivå av varsel, permitteringar och avsked börjar nu protester komma underifrån. Arbetare och skyddsombud tvingas stoppa arbetsplatser eller delar av arbetet på grund av otillräckliga åtgärder för att skydda anställda från risken att smittas av covid-19.

Pressad arbetsmiljö, jobbslakt, guldregn över storföretag och banker och utebliven avtalsrörelse är den situation som arbetare står inför just nu. Samtidigt härjar ett farligt virus: vi ombeds stanna hemma, inte samlas offentligt, att skydda oss och andra, men arbetsgivare släpar efter i att tillgodose skydd för de anställda. 
Smittorisken medför så klart risker och stor oro för den fysiska hälsan, samtidigt som många arbetare pressas till förlängda arbetstider och högre arbetsbelastning. 
Lägg därtill rädslan över att förlora sin inkomst vid sjukdom eller uppsägning.
Många har redan blivit av med jobben. I första hand handlar det om den enorma marknaden av otrygga anställningar som den svenska nyliberalismen har byggt upp. Så kallade gigjobb och andra korta anställningar har redan drabbats av uppsägningar.

En cementerad byråkrati i ledningarna och frånvaron av kamp har satt fackförbunden i knät på arbetsköparna. Därför börjar nu kampen föras underifrån, från vårduppror till skyddsombud som agerar på de lokala arbetsplatserna för att skydda sina arbetskamrater. 
Tidningen Arbetet har rapporterat om att över 50 tillbud har inkommit till följd av coronaviruset och minst 13 skyddsstopp har rapporterats. Här finns exempel på kommunal äldreomsorg, kollektivtrafik, handel, polis och även i sjukvården.
En facebookgrupp som har startats av vårdpersonal angående Sveriges Kommuner och Regioners sänkta krav på skyddsutrustning har samlat över 60 000 personer. I gruppen delas information från vårdpersonal och fackliga artiklar, och det diskuteras ständigt kring situationen i vården. 
En fråga är hur vårdpersonal ska kunna föra kampen vidare på golvet; en artikel från Kommunalarbetaren menar att anställda ska tvingas arbeta utan skydd för annars kan det ses som arbetsvägran. 

En bakvänd solidaritet bakbinder facken och radikala arbetare: alla ska hjälpas åt i krisen, men sanningen är att de rikaste kan glida på gräddfiler i vården. 
Storföretag och banker räddas, samtidigt som vård- och omsorgspersonal ska slita dubbelt så hårt i en verksamhet som redan är kapad vid fotknölarna av en borgerlig nedskärningspolitik.
Med krav på öppna skolor börjar lärarfacken föra debatt kring sjukskrivningar och förlorad inkomst för anställda inom olika riskgrupper. Samtidigt är hotell- och restauranganställda hårdast drabbade av permitteringar och varsel. Stora delar av samhällets arbetare kommer att behöva ställa sig upp i protest, eller som i andra europeiska länder gå ut i strejk för att få skydd på samma nivå som chefer och ägare.
Det som behövs nu är en dubbel facklig kamp; en där vi står dagligen på golvet för att skydda oss och kamraterna, och en för framtiden med arbetslöshet, sänkta löner och kapade avtal. En kamp mot januariavtalet och den arbetarfientliga och antifackliga politik som står bakom avtalet krävs.