Proteströrelsen i Iran går fortsatt framåt

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Trots allt blodigare repression fortsätter proteströrelsen i Iran att gå framåt. Helgen den 25-27 november var ett nytt steg, med landsomfattande protester med tider och platser utlysta i förväg. Samtidigt gick arbetare ut i en ny våg av strejker som, om den upprätthålls och växer, kan vara avgörande för revolutionens fortsättning.

I Zahedan samlades den 25 november återigen tusentals i ett stort demonstrationståg efter fredagsbönen, lett av kvinnor under talkörer som ”ned med diktaturen” och ”ned med Khamenei”.
Lördag den 26 november började lastbilschaufförerna en landsomfattande strejk, som hade utlysts till tio dagar. Samma dag lade även arbetare i stål- och bilindustrin ned arbetet runt om i landet, bland annat på det stora Esfahan Steel Company.
Sen tidigare har strejker brutit ut i flera industrier, bland annat bland sockerrörsarbetarna, olje- och gasarbetarna, sjuksköterskor med flera. Lärarna har strejkat i flera omgångar, och en mängd lokala generalstrejker med karaktären av nedstängningar, där ägarna av småbutiker och -företag stänger ned, har hållits sen protesterna startade i september.
Strejkerna är uttalat en del av kamprörelsen mot den ”islamska republiken”. Men strejker bryter också ut på ”egna premisser” – som stålverksarbetarna vid Bafaq Steel Complex i Kerman-provinsen, som lade ned arbetet efter att två arbetare hade dödats i en explosion. De kräver att säkerhetsprotokollet måste följas på arbetsplatsen, men i den revolutionära situationen som har utvecklats blir varje strejk politisk.

Lastbilsstrejken har potential att lamslå hela ekonomin. Regimen har snabbt försökt blidka chaufförerna med löften om högre ersättning för bränslekostnader. Men som en chaufför sa: om ni satt på de pengarna hela tiden, varför erbjuds de först nu?
En hackad ljudinspelning från ett möte mellan statskontrollerad media och en av ”revolutionsgardets” generaler bekräftar att de styrande är djupt oroade över att inte lyckas kväsa upproret – generalen, Qasem Qoreyshi, noterar bland annat att polisen är utmattad, ”mycket missnöjd” och att regimen förlorar ”mediakriget”. Inspelningen bekräftar också att fotbolls-VM i Qatar är ett stort prestigefyllt slagfält i detta mediakrig.
Våldet har de senaste veckorna trappats upp. Den paramilitära milisen basij har beordrats att ”obarmhärtigt konfrontera” protesterna. I ett vidrigt exempel på statlig skuldbeläggning medgav brigadgeneral Amir Ali Hajizadeh att ”kanske fler än 300” har dött ”sen den här kvinnans död”, samtidigt som ayatollah Khamenei hyllade basijs blodiga tillslag mot ”fienden (…) på stridsfältet”, som bland andra DN har rapporterat.

I den revolutionära situationen som har utvecklats blir varje strejk politisk.

Särskilt Kurdistanprovinsen, där motståndet har varit som starkast och där de protesterande under de senaste veckorna hade lyckats ta kontroll över flera mindre städer, har sen förra veckan utsatts för ett intensifierat våld.
Militär har satts in och 44 civila uppges ha dödats bara under den senaste helgen i Sanandaj, Bukan, Mahabad och andra kurdiska städer. Iran har också återigen attackerat påstådda ”terrorister” i irakiska Kurdistan.
Uppskattningarna av hur många som har dödats totalt varierar något. Enligt USA-baserade Human Rights News Agency (HRNA) hade 448 personer, varav 63 barn, dödats av regimens repression mellan den 16 september och 25 november. HRNA uppger också att över 18 000 har gripits. FN rapporterar något lägre siffror, bland annat omkring 14 000 gripna.
Hundratals ögonläkare har de senaste dagarna larmat om att över 500 människor förlorat synen helt eller delvis efter att ha skjutits i ögonen av blyhagel av regimens styrkor.

Som general Qoreyshi bistert konstaterade på sin interna propaganda-briefing är missnöjet bland befolkningen massivt och protesterna påverkar varje hörn av landet – demonstrationer har ägt rum i över 150 städer och strejker på 142 universitet.
Han gör rätt i att darra. De nya arbetarstrejkerna skulle kunna frigöra styrkan som kan göra verklighet av drömmen om en ny iransk revolution.
Tas traditionen av demokratiska arbetarråd upp i stor skala och de organiserade arbetarna tar ledningen över rörelsen sätts oundvikligen en dagordning som pekar mot ett socialistiskt alternativ: med gemensam, demokratisk arbetarkontroll över produktion och distribution, och alla samhällets funktioner – det verkliga alternativet till såväl mullornas diktatur som Västimperialismens förslavning av regionen.