Sannfinländarna, som fick en enorm mediepublicitet i valet, domineras offentligt av sin ledare Timo Soini. Soini har inte direkt attackerat invandring och invandrare. Istället har han kritiserat det ökande gapet mellan fattiga och rika, de etablerade partierna och deras stöd till EU (speciellt räddningspaketen till Grekland, Irland och nu senast Portugal).– Han är Finlands Robin Hood; tar från de rika och ger till de fattiga, sa till exempel en sannfinländare om Soini under valnatten till Hufvudstadsbladet den 17 april.
När Soini efter valet tillfrågades om hur finsk politik skulle ändras sa han: ”Social rättvisa, arbete till finländare, företagsamhet och självständighet” och fortsatte ”Det här är en folkets seger. Man kan inte låta samma partier styra decennium efter decennium”. Sannfinländarnas EU-kritik gav utlopp för den stora ils- ka som finns med de nyliberala attackerna kopplat till Finlands EU-anslutning.
Även om den finska regeringen tillhör ”hökarna” inom EU, som kräver mer nyliberalism och nedskärningar inom unionen, speciellt för krisländerna, har Sannfinländarna beskrivit det som om ”det finska folket räddar det slösaktiga Grekland”. Det är nu en öppen fråga huruvida den nya finska riksdagen kommer att godkänna ”räddningspaketet” för Portugal. I likhet med andra högerpopulister är Sannfinländarna också motståndare till homoäktenskap, abort och ”gröna värderingar”. De vurmar för ”finsk kultur”, samtidigt som de vill avskaffa den obligatoriska undervisningen i minoritetsspråket svenska i skolan.
I jämförelse med Sverigedemokraterna har Sannfinländarna inte någon historia i naziströrel- sen. De kommer istället ur ett landsbygdsparti som bildades i slutet av 1950-talet. Trots det har partiet blivit allt mer rasistiskt. De vill minska den redan extremt låga invandringen i Finland. En del av deras kandidater talar om ”asylturism” och har haft skrämselkampanjer mot muslimer. Ledande partimedlemmar som Jussi Hallaaho från Helsingfors har baserat hela sin valkampanj på hets mot invandrare och muslimer, precis som Sverigedemokraterna.
Den växande ilskan mot det politiska etablissemanget, som lever i en helt annan verklighet än miljoner arbetare och ungdomar, är en europeisk och internationell trend. I Finland är, på grund av deras tradition av konsensus mellan de tre stora par-tierna, dessa stämningar extra starka. Arbetare ser inte några som helst alternativ. Oavsett vem de röstar på får de samma partier, samma personer och samma nyliberala politik i regeringen. Krisen, som slog hårt i Finland och som har använts av arbetsgivarna för att attackera arbetares rättigheter och sparka tusentals, har ökat misstron än mer. Timo Soini har på ett skickligt sätt utnyttjat den här känslan samt ilskan mot de ökande klyftorna i samhället och riktat dem åt ett nationalistiskt håll.
Vänsterförbundet, med en historia av att stödja socialdemokratiska regeringar och som stödde de stora nedskärningarna i välfärden under 1990-talet, har inte lyckats kanalisera vreden mot samhällsutvecklingen. De har inget alternativ till kapitalismen, är helt frånvarande i all kamp och fokuserar enbart på det parlamentariska arbetet.
I valet förlorade de tre riksdagsplatser och fick 8,1 procent. I brist på ett kämpande alternativ kan de dock fortfarande attrahera en del radikala ungdomar. De gröna förlorade ännu mer, eftersom de har varit ett stödparti till den senaste Centerledda regeringen.
Även om det finns klara skillnader mellan Sannfinländarna och mer öppet rasistiska partier i Europa, är de ett hot och en varning. Inom partiet finns många öppna rasister och utan verkligt politiskt alternativ till de ”tre stora” partierna är det sannolikt att partiet mer medvetet kommer att spela ut det rasistiska kortet.
Vi har också redan börjat se hur, precis som i Danmark och även Sverige, de etablerade partierna tar över deras politik. Det är fortfarande en öppen fråga om Sannfinländarna kommer att sitta i den nya regeringen.
Det största partiet, Samlingspartiet, har fått i uppdrag att försöka bilda regering. Det är inte uteslutet att Finland kan få en liknande situation som i Belgien, där förhandlingarna strandade och det tog månader innan en ny regeringen kunde tillträda.
Finland visar på det enorma vakuum som har uppstått när ar-betarklassens traditionella partier har blivit borgerliga partier. Utan ett kämpande alternativ för arbetarklassen kan tomrummet fyllas av andra krafter som splittrar arbetarklssen utan att ge något verkligt alternativ till storföre- tagens högerpolitik, som gör rika rikare medan arbetare och unga får betala.
Ett nytt parti för arbetarklassen måste byggas, baserat på kamp mot kapitalism och alla attacker från storföretagen och de eta- blerade partiernas regeringar. Bara ett program baserat på demokratisk socialism, där storföretagen ägs, kontrolleras och styrs demokratiskt och där resurserna fördelas efter behov, kan vara en lösning på de stora problem som Finlands arbetare och unga står inför. De senaste åren har vi sett flera modiga strejker från den finska arbetarklassens sida.
Tillsammans med en växande antirasistisk ilska bland Finlands unga, finns det bra möjligheter att bygga ett verkligt politiskt alternativ, som kan avslöja falska alternativ som Sannfinländarna.
Jonas Brännberg
