Psykisk ohälsa – en epidemi orsakad av kapitalismen

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Den 1 januari stängdes Nationella Hjälplinjen för stöd till människor i akut psykisk kris. Trots 30 000 samtal per år, goda resultat och ett allt större behov av psykologisk hjälp valde Sveriges regioner att skära bort verksamheten medan regeringen passivt tittade på. 
Detta är bara det senaste exemplet på hur kapitalismens kris slår mot vår hälsa, för att inte tala om hur otrygga anställningar, växande ekonomiska klyftor och ohållbara arbetsvillkor och krav leder till psykologiska besvär.

En miljon svenskar, mer än var tionde vuxen, äter antidepressiva läkemedel enligt Socialstyrelsens statistik 2019 – en fördubbling sedan början av 2000-talet.
Samtidigt har de psykologiska besvären blivit den största orsaken till sjukskrivningar – idag är nästan hälften av alla sjukskrivningar kopplade till psykisk ohälsa, en ökning med 129 procent sedan 2011.
Bland unga har psykisk ohälsa ökat än mer dramatiskt. För unga mellan 10 och 14 år har medicineringen tredubblats de senaste tio åren. Enligt Folkhälsomyndigheten har 62 procent av 15-åriga flickor psykosomatiska besvär, bland jämnåriga pojkar är siffran 35 procent. 

Varje år leder den psykiska ohälsan till cirka 1 500 självmord, långt mer än till exempel trafiken. Trots dessa alarmerande siffror ska även psykiatrin skäras ned när Sveriges regioner och kommuner drabbas av stora underskott som ett resultat av högerpolitiken. Den senaste tiden har epidemin av psykisk ohälsa fått mer uppmärksamhet efter uppmärksammade dödsfall såsom Tim Bergling (med artistnamnet Avicii) och senast författaren med koppling till det norska kungahuset, Ari Behn. Till och med tomten i julkalendern var ”utbränd”! 
Men även om psykisk ohälsa kan drabba vem som helst är det en klass-sjukdom. Enligt Folkhälsomyndigheten finns en tredjedel av alla självmord och självrapporterad ångest samt hälften av alla psykiatriska diagnoser 2011 inom den femtedel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna. Det stämmer också överens med den forskning som visar att arbete och en trygg inkomst är viktiga faktorer för psykisk hälsa.
Även bland unga pekar Folkhälsomyndigheten på att de ökade klassklyftorna kan leda till ökade psykiska besvär och lägger till faktorer som en sämre fungerande skola i kombination med högre krav på unga att ha ”rätt” utbildning och ”kompetenser” för att få jobb.

Under det senaste året har hjärnforskaren Anders Hansen uppmärksammats mycket för sin bok Hjärnstark samt för föreläsningar och TV-program om hur motion stärker hjärnan och motverkar psykisk ohälsa (läs vår recension av boken här). 
Han betonar också riskerna med sociala medier, speciellt för unga, för att de gör oss stillasittande, men också för att de ”lurar” oss att vi får social samvaro – som vi mår bra av – men att det för hjärnan inte räcker som social stimulans. 

Uppenbarligen finns kopplingar mellan allt mer stillasittande liv, sociala medier och psykisk ohälsa. På många sätt finns det likheter mellan Hansens resonemang och hur Marx beskrev den växande ”alienation” som kapitalismen ger upphov till: hur vi människor med kapitalismen blir allt mer alienerade, frånvända, från naturen, samhällsproduktionen och från varandra. En situation som människan aldrig tidigare befunnit sig i och som vi inte är anpassade för. 
Risken är dock att Hansens resonemang används för att, som vanligt under kapitalismen, lägga ansvaret på de som drabbas: att jogga mer eller titta mindre på ”skärm” kanske är bra för individen, men det löser inte samhällsproblemet. Med osäkra, lågbetalda jobb med hög arbetsbelastning och allt större ansvar när skola, äldreomsorg och fritidsverksamhet monteras ned är det lättare sagt än gjort att följa ”goda råd”. 
Psykiska ohälsa är dessutom en global epidemi, långt bortom Facebook och Instagram. Omkring 450 miljoner människor uppskattas gå med en obehandlad depression.

För att verkligen förbättra den psykiska hälsan behövs kamp mot de snabbt ökande klassorättvisorna, de allt stressigare och osäkrare jobben, attacker på sjukskrivna, de sjuka kroppsidealen, de orimliga förväntningarna på unga och hur samhällsproblem skylls på individen.
Samtidigt behövs en massiv upprustning av den psykiatriska vården. Det behövs fler anställda på bättre villkor, men också att psykiatrin slutar marknadsanpassas med privatiseringar, detaljstyrning, växande administration och anpassning till läkemedelsbolagen. Istället behöver styrningen utgå från behoven och organiseras underifrån av de verkliga experterna – personalen i samråd med patienterna.