Public service: Tidöpartierna kopplar strypgrepp

Av ERLAND GADDE // Artikel i Offensiv

Det har blivit politiskt storbråk om public service, om dess villkor och finansiering. Det finns risk för att public service urholkas, och det som blir kvar riskerar alltmer att bli en megafon för Sverigedemokraterna och andra högerkrafter. Det är farhågor i den riktningen som ligger bakom att Public servicekommittén splittrades så att de rödgröna ledamöterna reserverade sig mot flera av kommitténs förslag, och det har lett till en hård debatt i medierna.

Kommittén tillsattes 2023 och leddes av Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund. Dess betänkande publicerades ett par veckor försenat den 13 maj, just för att de rödgröna ledamöterna hoppade av i sista stund. Så har det inte gått till tidigare, utan besluten om sändningstillstånd har brukat tas i enighet över partigränserna.
Kommittén skulle föreslå hur public service-uppdraget ska regleras från 2026 och vad som ska ingå i uppdraget under nästa tillståndsperiod: Åren 2026-2033. Kommittén har i enlighet med direktiven även föreslagit en ny public service-lag.
De rödgröna ledamöterna, Catarina Deremar (C), Amanda Lind (MP), Lawen Redar (S) och Vasiliki Tsouplaki (V) har lämnat in egna reservationer och yttranden, men framför allt en gemensam reservation, där man är kritisk till följande:
– Kommittén vill ta bort kravet att programmen ska rikta sig mot ”en variation i befolkningen” och att man vill ta bort kravet på att programverksamheten ska bedrivas utifrån ett mångfalds- och jämställdhetsperspektiv. Kommittén motiverar detta med att detta krav redan finns i Radio- och tv-lagen och att det räcker att kräva att programmen ska rikta sig till ”hela befolkningen” för att undvika detaljstyrning, men det köper inte reservanterna.
– Kommittén vill öka utbudet på det nationella minoritetsspråket jiddisch, men inte på de andra nationella minoritetsspråken samiska, meänkieli och romani chib.
Reservanterna vill öka utbudet på dessa språk också.
– Reservanterna anser att kommittén går för långt när det gäller restriktioner för programföretagen att publicera nyheter som text på nätet, i syfte att skydda konkurrerande medier.
– Kommittén vill analysera systemet med förhandsprövning när programföretagen vill införa nya medietjänster. Man har även i kommittén diskuterat förhandsgranskning av kärnverksamheten, i syfte att skydda konkurrenter, och det motsätter sig reservanterna.
– Kommittén vill genomföra en extern analys av public serviceföretagens arbete med och redovisning av produktivitet och effektivitet. Reservanterna anser att detta inte behövs. Reservanterna är kritiska mot att kommittén vill lägga fokus på granskning.
– Kommitténs majoritet vill att programföretagen ska vara återhållsamma med publiceringar på externa plattformar (till exempel YouTube, Facebook), för att inte konkurrera så mycket med andra medier. Man vill också att företagen ska ha riktlinjer för hur de använder externa plattformar och redovisa hur de arbetar med detta. Reservanterna menar att sådan återhållsamhet kan försvåra för programföretagen att nå ut till olika grupper.
– I det nuvarande sändningstillståndet krävs det att SVT ska ha fyra programtjänster (SVT 1, SVT 2 och två till) och att SR också ska ha fyra programtjänster. Kommittén vill släppa på det kravet och föreslår att SVT ska ha SVT 1 och SVT 2 och högst två tjänster till och att SR också ska ha minst 2 och högst 4 programtjänster. Reservanterna menar att dessa lättnader i kraven riskerar att leda till att kanaler läggs ned i tider av hög inflation och ett pressat ekonomiskt läge.

”när man måste dra ner på antalet anställda är det många som inte vågar insistera på att till exempel göra program om sd-rasismen”

Reservanternas invändningar kan tyckas vara av mindre betydelse, men man ser tydliga tendenser.
Att inte längre betona jämställdhet och mångfald, och att externt granska public service och dess legitimitet på olika sätt och eventuellt dra ner på antalet kanaler, är i linje med SD:s klagomål på att public service är en del av det ”vänsterliberala etablissemanget”. Innerst inne vill SD att public service ska bli nationalistiskt och gå i deras ledband, eller läggas ner om det inte blir så. År 2018 sade Jimmie Åkesson att han skulle ha lagt ner P3 om han hade varit chef, en kanal han kallade ”vänsterliberal smörja”.
Att minska public service-företagens användning av nätet, sociala medier och externa plattformar, att ha förhandsgranskning om företagen vill lansera nya tjänster, och kräva redovisning av effektivitet och minska kraven på antalet kanaler, allt detta för att minska konkurrensen med andra medier, är i linje med allmän, särskilt moderat, högerpolitik. Det ska inte finnas något som kan hota storföretagens vinster i mediebranschen. Det finns i och för sig kritik mot att public service-företagen använder skattemedel för att synas på sociala medier, men att högern skulle bry sig om att mindre medieföretag kan missgynnas av detta är förstås struntprat.

Rent allmänt är högern emot public service: på sin höjd kan public service få ägna sig åt nyheter och samhällsinformation, men underhållning, sport, med mera tycker de att ”Marknaden” ska sköta (och göra vinst på).
– Men det som har lett till den allra största oenigheten i kommittén och som har debatterats mest i medierna gäller nivån på finansieringen av public service-bolagens verksamhet.
Under den nuvarande tillståndsperioden har medeltilldelningen till bolagen räknats upp med 2 procent per år. Det har ju varit helt otillräckligt med tanke på inflationen de senaste åren och public servicebolagen har tvingats till tuffa besparingar, och främst SR säger upp 180 anställda och har redan lagt ner P1-programmen Människor och tro, Radioföljetongen och satirprogrammet Public Service, och även flera språkredaktioner (kurdiska, ryska, tigrinja) läggs ned.
I detta läge föreslår kommittén att medeltilldelningen endast ska räknas upp varje år. De påstår att detta ger programbolagen mer pengar än om uppräkningen skulle fortsätta att vara 2 procent per år, men det är en sanning med modifikation. Det är sant att den totala summa pengar som tilldelas under de åtta åren enligt förslaget blir marginellt högre än det skulle ha blivit med 2-procentig årlig uppräkning, men däremot blir tilldelningen det sista året lägre med förslaget än om det varit årlig uppräkning på 2 procent.
Men det är egentligen petitesser, eftersom public service-bolagen uppenbarligen behöver mer pengar än så för att klara sina verksamheter. De måste få åtminstone någon kompensation för den höga inflationen de senaste åren, vilket inte kunde förutses när tillstånden gavs, men kommitténs majoritet vill inte ge någon sådan. Tre procent enbart under det första året är ett skämt!

Den snåla medeltilldelningen enligt kommitténs förslag kritiseras kraftigt av många medier och av public service-bolagens chefer. SVT:s VD Hanna Stjärne säger att det blir ”en rutschkana nedåt för ekonomin” och SR:s VD Cilla Benkö anser att det betyder en gradvis nedmontering av public service.
I ljuset av dessa nedskärningar inser man att de andra invändningarna som reservanterna har tagit upp är betydligt mer allvarliga än vad man annars skulle kunna tro. Den försämrade ekonomin blir ett viktigt påtryckningsmedel för att få public service-bolagen att verka i den riktning som de tidigare punkterna antyder. Kommitténs förslag vad gäller dessa punkter är oftast inte så hårt formulerade, men när det hela tiden finns ett hot om försämrad finansiering får de en klart ökad tyngd.
Det skulle till exempel i nuläget knappast vara möjligt att genomdriva ett direkt förbud för public service-kanalerna att kritiskt granska SD-rasismen, men däremot kan möjligheten att göra sådana program kraftigt minskas av ekonomiska skäl: en chef kan säga att man inte har råd att göra sådana program, när man kan göra andra program som inte kan tolkas som att de går emot de riktlinjer som kommittén har föreslagit, om deras förslag röstas igenom. Chefer som är rädda om finansieringen är ju ofta lyhörda mot inte bara den bokstavliga formuleringen av bestämmelserna, utan också mot bestämmelsernas bakgrund och det som bara antyds i dem. Detsamma gäller anställda som är rädda om sina jobb. När man måste dra ner på antalet anställda är det många som inte vågar insistera på att till exempel göra program om SD-rasismen, då detta kan anses gå emot en vid tolkning av riktlinjerna. Och för att understryka detta hot har vi ju SD:s trollarméer som gör det obehagligt för såväl chefer som anställda att gå emot dem, särskilt när man saknar stöd i bestämmelserna.
Det finns alltså en reell risk för att om kommitténs förslag röstas igenom så blir det ett steg på vägen mot en helt statsreglerad public service, där ingen kritik mot makten, mot SD:s rasism med mera förekommer, ungefär som i Orbáns Ungern, eller kanske mot en helt kommersiell mediasektor i stort sett utan public service, där vi får nöja oss med kanaler likt Fox News i USA, som ohämmat sprider ”fake news” och som inte hotar makten och kapitalet. Eller rent av både och!

Den public service vi traditionellt har haft i Sverige ska dock inte idylliseras. Socialister är medvetna om att även public service i Sverige i slutänden tjänar makthavarnas intressen och att detta med saklighet och opartiskhet till stora delar är en fiktion.
Ett tydligt exempel på det är Natofrågan, där det inte heller i public service blev någon ordentlig debatt om Sverige skulle bli medlem i Nato eller inte, utan Natopropaganda pumpades ut tämligen oemotsagd.

Arbetarrörelsen har historiskt haft en relativt stark position i Sverige, och det är en orsak till att public service inte har kunnat ägna sig åt obegränsad högerpropaganda och ibland har sänt program med vänsterinriktning. Det är stor skillnad mot skräckexempel som Orbáns statskontrollerade media i Ungern och Fox News i USA Därför är Tidöpartiernas attacker på public service ett allvarligt hot mot demokratin och arbetarklassen.
För att motverka detta räcker det inte med en debatt i medierna och att rödgröna ledamöter hoppar av public service-kommittén i sista sekunden och reserverar sig mot några av de mest extrema förslagen – utan vi socialister måste göra vad vi kan, med protester, demonstrationer med mera för att försvara public service och kräva att det förbättras, får ordentliga resurser och ställs under full demokratisk kontroll.

Kommitténs förslag ska nu ut på remiss, och vi socialister måste följa detta och vara aktiva i både ord och handling. ■