Rädda klimatet – ta makten från finanskapitalet

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

När försommarens extrema hetta i Sibirien och Greta Thunbergs lysande sommarprat i radion åter påminner om den akuta klimatkrisen måste diskussionen ta fart om hur världen inom loppet av en tioårsperiod ska kunna avvärja en klimatkatastrof av apokalyptiska konsekvenser. Då är den svenska utgåvan av Så räddar vi klimatet – Argument för en Green New Deal (Verbal, 2020) av den självlärda ekonomen och Keynes-anhängaren Ann Pettifor, med stöd av det fackliga idéinstitutet Katalys, ett intressant bidrag. 

Även om Pettifor inte förklarar hur de revolutionerande förändringar hon efterlyser ska gå till är bokens centrala budskap att detta förutsätter att massiva folkliga mobiliseringar, utrustade med starka politiska ledare, klarar av att ta makten över den globaliserade finanskapitalismen från den lilla parasitära elit som idag har den. Om alla anhängare av en Green New Deal skulle förstå detta vore mycket vunnet. 
Ann Pettifor, född i Sydafrika 1947, lärde sig mycket om världens finansiella system genom att arbeta i den Jubel 2000-kampanj som bidrog till en skuldavskrivning på 100 miljarder dollar för världens 18 fattigaste länder. Som Katalyschefen Daniel Suhonen berättar i bokens förord deltog Pettifor därefter i den arbetsgrupp som formulerade det första genomarbetade förslaget på en Green New Deal – presenterat av New Economic Foundation 2008. Både den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn och kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez (AOC) har på senare år anlitat henne som rådgivare.
För att överleva klimatkrisen måste vi enligt Pettifor ”transformera och till och med göra slut på det misslyckade kapitalistiska system som nu hotar att förstöra jordens livsuppehållande system och med dem den mänskliga civilisationen”. Detta, skriver hon, ”kräver ett slut på dollarns imperialism och på kapitalismens giftiga ideologi och institutioner, som baseras på extrem individualism, girighet, konsumtion och konkurrens – driven av skenande nivåer av oreglerade krediter.”

Vad som krävs, menar hon, är istället ett ekonomiskt system som vårdar ”jordar, grundvatten, regn, is, vindar och strömmar, pollinerare, biologisk rikedom och mångfald”, samtidigt som det ”levererar social och ekonomisk rättvisa”. Detta anser hon inte vara möjligt utan en ”revolution av internationella finansiella relationer, av den globaliserade ekonomin, och av mänsklighetens förhållande till naturen”. 
Utan att närmare förklara hur slår hon fast att detta både kräver en global mobilisering av modiga folkrörelser och starka politiska ledare.
En anledning till hopp om att detta är möjligt anser Pettifor vara det faktum att bara 10 procent av jordens befolkning står för 50 procent av utsläppen. Det borde därför vara möjligt att på väldigt kort tid begränsa dessa 10 procents konsumtions- och flygvanor. 
En annan är att kraven på en ”strukturellt radikal Green New Deal” pekar mot en världsomspännande rörelse ”för systemförändringens brutala politik” istället för som hos de tidigare gröna rörelsernas mest bara på individuella beteendeförändringar och lokala lösningar. Vi får aldrig glömma en sak, tillägger hon: ”där det inte finns någon kamp, finns inga framsteg”.

Pettifor står för ett uppfriskande tydligt budskap om att maktbalansen måste skiftas bort från de 1 procenten och till fördel för arbetande människor och ekosystemet om klimatet ska räddas. Därmed krävs makt över det finansiella systemet. 
Enligt Pettifor kan denna tas dels genom staternas och centralbankernas makt att sälja statsobligationer och dels genom att dra in, beskatta och ta i bruk de tusentals miljarder som ligger gömda i världens alla skatteparadis. 
Boken redogör också för vissa skillnader mellan Alexandra Ocasio-Cortez förslag på en Green New Deal i USA (2018) jämfört med det tidigare brittiska 2008, som Pettifor själv deltog i att utarbeta.
AOC:s version är enligt Pettifor ”ett federalt mobiliseringsprogram” som verkar vid sidan av och integrerar den privata sektorn, samtidigt som det socialt sett är mer ambitiöst än det brittiska. 
Styrkan är med klimataktivisten Bill McKibbens ord en plan för att ”omskapa inte bara en trasig planet, utan ett trasigt samhälle”. 
Programmet undviker maktfrågorna och utgår från att staten kommer att tillhandahålla tillräckligt med kapital, inklusive med bidrag till lokala projekt, offentliga banker och annan offentlig finansiering.
Green New Deal i Storbritannien (2008) som utarbetades mot bakgrund av den akuta finanskris som då brutit ut inleddes i stället med internationalistiska krav på en ny global systemförändring och återreglering av de nationella finansiella systemen. Först då kan de krediter till låga räntor säkras som krävs för att genomföra de politiska målen. Enligt förslaget måste samhällets första uppgift därför vara att återta den offentliga kontroll över det nationella och internationella penningsystem som regeringarna i väst hade börjat ge upp till Wall Street, City of London och Frankfurt redan på 1960- och 70-talet. 

Boken kommenterar Roosevelts New Deal i 1930-talskrisens USA, som mycket av Green New Deal inspireras av. Enligt Pettifor hade Roosevelt när han första gången använde uttrycket en New Deal under valrörelsen 1932 inte någon plan för detta. Allt som han hade läst om ekonomi på universitetet var enligt hans egna ord fel. 
För Pettifor var inte heller en ny budgetpolitik och statliga investeringar det mest radikala med Roosevelts New Deal. Liksom både den brittiske ekonomigurun John Maynard Keynes och hans senare antagonist Milton Friedman instämmer Pettifor i att Roosevelts viktigaste drag omedelbart efter att han installerades som president istället var att avskaffa guldmyntfoten, först i USA och därefter internationellt. 
Därmed möjliggjordes en statlig kontroll över den tidigare oreglerade penning- och valutapolitik som gett Wall Street ohämmade möjligheter att skapa berg av privata låneskulder och spekulation, men i andra ändan hade framtvingat en statlig åtstramningspolitik.

Det första av Roosevelts federala stödprogram för jobb åt arbetslösa män, som sedan skulle följas av många fler sociala program och socialförsäkringar (under trycket av massiva strejker och sociala protester), var intressant nog miljövårdsprogrammet Civilian Conservation Corps (CCC). 
Detta program för att i stor skala återställa skogar, stoppa jorderosionen under 1930-talets torka, bygga hundratals statliga parker, broar, vandringsleder, plantera fiskar i floderna med mera fläckas både av dess rasistiska segregering, som en eftergift till rasistiska sydstatsdemokrater, och utestängningen av kvinnor. Men det gav ändå tre miljoner beredskapsjobb under de nio år det pågick och bidrog till en ny syn på miljövårdens betydelse.
Ändå var det först den snabba omställningen till massproduktion av vapen under det andra världskriget och återuppbyggnaden efter krigets extrema förstörelse som USA:s massarbetslöshet bemästrades.  
Sedan det USA-ledda Bretton Woods-systemet med statlig kontroll av internationella valutaflöden, som upprättades efter andra världskriget, raserades av Nixon 1971 har den internationella finanssektorn undan för undan återtagit kommandot och privata finansiella företag tagit över ”aktiviteter som brukade vara den offentliga sektorns område: vatten, transporter, utbildning, bostäder, miljötjänster och sjukvård”.

Där det inte finns någon kamp, finns inga framsteg.

Pettifor medger att de idéer om offentliga investeringar, radikal utjämning och rentav en ”stationär ekonomi” som hon anser krävs i en grön ny giv kommer att möta massivt motstånd från finansmän, bankirer, spekulanter och investerare, med stöd av institutioner som IMF, Världsbanken, EU-kommissionen och en uppsjö av frihandelsavtal. 
”De skulle först hota med och sedan iscensätta ett snabbt, storskaligt utflöde av kapital från det berörda landet. De skulle också kunna bojkotta marknaden för statsobligationer. Det snabba utflödet av rörligt kapital skulle få landets valuta att sjunka i värde. Som svar skulle centralbanken tvingas höja sin ränta och därmed tvinga upp andra räntor som påverkar den reala ekonomin”. Detta skulle i sin tur tvinga fram en ökad exploatering av både arbetare och ekosystemets resurser för att återbetala skulder.
Boken är därför en stridsskrift mot fria kapitalrörelser. En grön ny giv kan enligt Pettifor inte enbart bygga på offentliga utgifter, utan förutsätter också makt över viktiga politiska reglage som växelkurser, kreditskapande och räntor – reglage som hon anser måste kontrolleras i samhällets och ekosystemens intresse. Samtidigt spår hon att de tabun som idag finns mot att ens diskutera kapitalkontroller kommer att rämna under nya ekonomiska och ekologiska chocker. 
Politiker, finansministrar och centralbankschefer har enligt Pettifor frivilligt avsagt sig de verktyg som skulle kunna användas för att kontrollera och stabilisera deras egna ekonomier till den ”osynliga handens” investerare på kapitalmarknaderna.

Men det är med stigande förvåning som man undrar varför Pettifor aldrig når fram till frågan om hur ”vi” kan ta kontrollen och sedan styra de banker och finansbolag vi inte äger. Hennes genomgång av den ekonomiska omställning på mycket kort tid som de nio planetära gränserna kräver utmynnar även de i en rad viktiga principer som var och en svär mot allt vad kapitalismen med dess konkurrens och krav på vinst innebär. 
”En stationär ekonomi” som överger ”illusionen om oändlig expansion”, där kapitalstocken hålls konstant med slutna kretslopp och stränga återvinningsmetoder, men där kultur, omsorg, kunskap och så vidare kan utvecklas anser hon vara en huvudprincip. 
Därav följer en andra princip om ”begränsade behov, inte obegränsade begär”, där köp- och slängsamhället och särskilt de rikas överkonsumtion ger vika till förmån för offentlig välfärd och där ekonomins storlek bestäms av hur mycket de planetära gränserna tål (vilket hon kallar Plimsollmärket, som när man beräknar hur belastad en båt kan bli innan den sjunker). En arbetsintensiv ekonomi som prioriterar omställningen och grundläggande offentliga tjänster är andra.
För allt detta krävs enligt boken en finans- och penningpolitisk koordinering och en trovärdig ekonomisk plan för omställningen, där massiva investeringar i grön infrastruktur ersätter den korrupta handeln med utsläppsrätter och koldioxidskatter används först sedan alternativ skapats.

Trots att hon har gett tillräckligt med goda argument för detta når inte Pettifor ända fram till slutsatsen i Greta Thunbergs sommarprat, nämligen att klimatet och den ekologiska krisen inte kan lösas inom dagens politiska och ekonomiska system.
Vad vi står inför är en ödesdiger kris för det kapitalistiska system som idag har skapat så allvarliga existentiella revor i förhållande till samhället att de står på randen till att tippa världen över ekonomiska, ekologiska och epidemiologiska stup med katastrofala konsekvenser. 
Därifrån får vi som socialister förklara att de extremt snabba och revolutionerande förändringar som krävs för att rädda klimatet kräver en makt att demokratiskt planera övergången till socialistiskt, jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle som inte är förenlig med privat ägande av de stora bankerna och nyckelindustrierna. 
Att på kort tid övertyga en massiv rörelse av fackföreningar, sociala folkrörelser och revolutionära masspartier om detta är en ödesdiger kamp mot en tickande klocka.

Författare: Ann Pettifor
Förlag: Verbal Förlag
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 250