Rädda liv – vägra betala skulden!

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Redan innan coronapandemin hade en ny global skuldkris utvecklats. I januari i år var världens totala skuldbörda drygt tre gånger större än globala BNP, och Världsbanken varnade för att risken var överhängande för att denna oemotsvarade skuldsättning skulle ”sluta illa”.

Bakom det växande skuldberget stod den svaga ekonomiska tillväxten och samtidigt fortsatt kreditexpansion med hjälp av billiga pengar (noll eller minusräntor). Fattiga och fattiga länder fick dock betala mer för att låna än andra, vilket har inneburit att en allt större del av inkomsten måste spenderas på att betala av lånen. Inte sällan med hjälp av nya lån.
I januari beräknade FN att nästan hälften av världens fattigaste länder (låginkomstländerna) hade svårt eller mycket svårt att betala av sina skulder.  Nu har antalet och även flera av de så kallade tillväxtländerna (emerging markets, som med Kina i spetsen länge utgjorde den globala kapitalismens främsta tillväxtkraft), inte minst Argentina, stått på randen till betalningsinställelser.

Ecuador och Libanon har – för första gången i ländernas historia – redan tvingats ställa in betalningarna. Argentina och Zambia kan bli de nästa två länderna.
Det växande skuldberget och sannolikheten för att fler länder tvingas ställa in betalningarna har resulterat i att kapital strömmat ut från de skuldtyngda länderna, särskilt från tillväxtländerna. Kapitalflykten till så kallade mer säkra placeringar i Väst är historiens största. Minst 106 miljarder dollar har under de senaste veckorna strömmat ut från tillväxtländer som exempelvis Brasilien, Indonesien, Sydkorea och Sydafrika. Det är tre gånger mer än den kapitalflykt som följde när den förra globala kapitalistiska krisen bröt ut 2008.
Utflödet av spekulativt finanskapital har lett till ytterligare sänkning av de utsatta ländernas kreditbetyg samt att värdet på den egna valutan sjunker än mer, vilket gör att alla lån i utländsk valuta (oftast i dollar) med ens blir ännu dyrare. Enligt den globala kampanjen för skuldavskrivning, Jubilee Debt Campaign, har räntorna på nya lån för låginkomstländer och flera tillväxtländer ökat med 3,5 procentenheter sedan i mitten av februari.
Samtidigt med kapitalflykten har världshandeln kollapsat och råvarupriserna sjunkit, vilket slår extra hårt mot låginkomst- och tillväxtländerna, som har blivit fast i sitt beroende av råvaruexport (råvaru­priserna föll i mars med hela 20 procent, det största fallet någonsin under en enskild månad). Minskade exportinkomster ger ökad brist på utländsk valuta och allt mer kostsamma skuldbetalningar.

I Libanon blev bristen på utländsk valuta akut (i detta fall dollar som har varit Libanons andra valuta sedan dollariseringen av ekonomin i början av 1990-talet) efter att landets elit och andra superrika tömde sina konton och flyttade sitt kapital till andra länder. Kapitalflykten, bankerna och det spekulativa finanskapitalets dominans tillsammans med det korrupta styret fick landet på fall. Libanon, som en gång räknades som ett av de mer välmående medelinkomstländerna, är nu världens tredje mest skuldsatta nation och minst hälften av befolkningen lever i fattigdom.
I 64 av världens dryga 200 länder slukar skuldbetalningarna en större andel av BNP än vad sjukvården gör. Av låginkomstländernas skatteinkomster år 2015 gick cirka 18 procent till att betala på skulden, i år 33 procent. Ghana, som har 30 miljoner invånare och endast 67 respiratorer, skulle behöva minst 1 000. Nigeria spenderar minst tre gånger mer på skuldavbetalningar än på sjukvård. Som helhet tvingas länderna i Afrika söder om Sahara budgetera mer på att betala av skulden än på sjukvården.
”Ju fattigare desto värre. Om man tittar på kreditbetyget blir det allt lägre ju längre ner på världslistan man kommer över BNP per capita i olika länder. En bottenplacering på den listan innebär stor sannolikhet för att landet tvingas satsa mer på att avbetala skulden än på sjukvård” (Forbes den 23 april).

I 64 av världens dryga 200 länder slukar skuldbetalningarna en större andel av BNP än vad sjukvården gör.

Dagens ordning är grotesk och självfallet ohållbar. Skulden kan inte betalas och ska inte betalas. ”Betala inget mer!”, som en argentinsk tidning skrev och tillade att: ”Argentina står på nytt inför betalningsinställelse. Det är inte första gången, men det har aldrig hänt i en pandemi och i en tid när hela världsekonomin rasar” (Buenos Aires Times den 12 april). 
Till skillnad mot tidigare är dagens skuldkris global och att den dessutom utvecklas mot bakgrund av den djupaste krisen för världsekonomin sedan 1930-talet är en källa till extrem instabilitet och oro.
En vägran att betala den skuld som har pådyvlats massorna ger tillsammans med kapitalkontroll och förstatligande av bankerna en möjlighet att ta sig ur skuldfällan och lossa på det strypgrepp som finansmarknaderna, de imperialistiska makterna och internationella organ som Internationella valutafonden (IMF) samt Världsbanken har tagit på länderna i Afrika, Asien och Latinamerika.

IMF och G20-länderna (en sammanslutning av de dominerande kapitalistiska länderna) beslutade i april att tillfälligt skjuta upp avbetalningarna av en del av skulderna. Men det är ingen verklig skuldavskrivning. Det är en tillfällig åtgärd som endast omfattar ett begränsat antal långivare (internationella institutioner och lån från regeringar i Väst), som kommer att få skuldberget att växa och göra det än svårare att betala lånen nästa år och därefter.
Detta inte minst på grund av att en allt större del av skulden är till privata långivare, finansmarknadernas spekulanter. Under de senaste tio åren har låginkomst- och tillväxtländerna hamnat i klorna på ”den mäktiga och stora globala finansmarknaden, inkluderat skuggbanksektorn, som beräknas kontrollera hälften av världens samlade tillgångar”, skriver FN-organet UNCTAD i en rapport från april med den talande titeln From the Great Lockdown to the Great Meltdown (Från den stora nedstängningen till den stora härdsmältan). 
Det är främst tillväxtländerna som har stora skulder till finansmarknadens fonder och investmentbanker som avkrävs att skulden ska betalas och där fonderna och investmentbankerna har varit beredda att ta exempelvis Argentina till domstol, och där vunnit, när skuldbetalningarna har dröjt. Vidare har många länder, särskilt i Afrika, stora skulder till Kina vars regim har sagt sig vilja gå med på en delvis skuldavskrivning, men som i likhet med andra imperialistiska länder använder lånen som ett medel för utpressning och för att plundra låntagarländernas tillgångar.
Omkring 100 länder, nästan hälften av världens samtliga, har nu tvingats söka stöd och nödlån från IMF, vars stödåtgärder alltid är politiskt villkorade och behäftade med krav på åtstramning.

De åtstramningsprogram som IMF har påtvingat låntagarländerna är en av anledningarna till dagens globala vårdkris. För att lånen ska fortsätta betalas har IMF krävt att de länder som får nödlån för att betala sina långivare, som förutom IMF och andra globala kapitalistiska institutioner inkluderar banker, fonder och regeringar, ska införa åtstramningsåtgärder inom bland annat sjukvården. I Ecuador ledde detta till att tusentals vårdanställda förlorade sina jobb bara några månader innan coronakrisen slog till. Rädda liv – vägra betala skulden!