Sveriges anslutning till Natos flygkrig mot Libyen med åtta Jas-plan, ett Herkulesplan, ett spaningsplan och 130 militärer innebär att Sverige, med stöd av S och V, nu har tagit ännu ett kliv in i USA:s och Västimperialismens krigsmaskin De går t o m längre än vad regeringarna i Nato-länder som Tyskland eller Finland varit beredda till.Därmed bidrar Sveriges makthavare till en militär intervention som bara till namnet genomförs för att skydda civilbefolkningen. Det verkliga syftet är inte humanitärt utan att försöka säkra Västs makt, prestige och ekonomiska kontroll inte bara över Libyen utan över hela det Nordafrika och Mellanöstern som jäser av revolutioner och uppror. Inte ett dugg görs för att skydda civilbefolkningen i till exempel Jemen eller Bahrain, dit samma oljestater som stöder Väst i Libyen skickat trupper för att kväsa demokratirörelsen.
Genom att nu även ställa upp i Natos militära charader med stridsflyg har också Sveriges politiska etablissemang på allvar kvalificerat sig för att när som helst, från en dag till nästa enligt Natochefen Anders Fogh Rasmussen, kunna ansluta Sverige till Nato även formellt.
Den svenska insatsen sker när det militära ingrepp som påbörjades av USA, Frankrike och Storbritannien redan har oskadliggjort Gaddafis flygvapen och Nato redan har överskridit de befogenheter som getts av stormakterna i FN:s säkerhetsråd – d v s till en militär insats för att skydda civilbefolkningen med ett flygförbud, men som samtidigt sade nej till marktrupper.
Det är uppenbart att den kalkyl som gick ut på att Gaddafi skulle falla som ett korthus efter några inledande flyg- och robot-
attacker redan har spruckit – till den grad att USA redan fått så kalla fötter att alla egna flygattacker avbryts eller begränsas i samma veva som deras allierade i Europa och Sverige förmåtts att ta över.
Detta sker samtidigt som man knappast förmått dölja att Nato i stället för att skydda civila har etablerat sig som Benghazirebellernas flygvapen och alltfler CIA-agenter och brittiska specialförband sätts in på marken för att både utrusta och ta den politiska kontrollen över Benghazis rebellarmé, som i samma utsträckning förlorar sin folkliga legitimitet.
Cecilia Uddén har i Ekot visat hur denna rebellarmé sedan den stötte på patrull på vägen mot Gaddafis hemstad Sirt jagats tillbaka öster om oljestaden Burayqah ”som en fars eller en operett – charmigt oorganiserade med fladdrande fanor på flaken till pickuplastbilar”. Hon rapporterar vidare om motsättningarna i rebell- ernas ledning mellan den avhoppade generalen och inrikesministern Younis och al Hassadi, en jihadist som krigat mot USA i Afghanistan, och frågar sig varför så få avhoppade militärer eller civila från västra Libyen syns till.
Enligt The Economist består det s k nationella övergångsrådet nu av USA-tränade personer, medan det militära befälet getts till överste Khalifa Haftar, som sedan han hoppade av för 20 år sedan levt i USA, där han med CIA-stöd försökt samla en militär opposition. Inte undra på att allt fler bedömare med Cecilia Uddén ställer sig frågan: “Hur genuin kan den libyska revolten anses, när det är så uppenbart att rebellerna inte klarar sig utan Nato och när Nato också kan anses ha tagit kontrollen över händelseförloppet. Enligt obekräftade uppgifter finns både CIA och den brittiska underrättelsetjänsten på marken i Libyen”. Kan det vara så att Natos bomber driver folk i armarna på Gaddafi?
Striderna i Libyen drar samtidigt blickarna från den repression Väst tillåter sina allierade shejker att genomföra mot upproren i Bahrain och Je- men, liksom från den repression som åter ökat från det egyptiska militärstyret mot de fortsatta strejkerna och massprotesterna i Egypten. Hur många vet att 100 000 beräknas ha deltagit i fredagens massdemonstration i Kairo på ”Rädda revolutionen-dagen”? Även i Sverige bör Rädda revolutionen-manifestationer genomföras i solidaritet med de arabiska revolutionerna och deras oberoende från imperialism och Nato-flyg.
