Ockupanterna har byggt trädhus, och ett levande samhälle har vuxit fram i kamp mot brunkolsprojektet i skogen.
Under sex år har Hambachskogen mellan Aachen och Köln i delstaten Nordrhein-Westfalen ockuperats av miljöaktivister. Orsaken är att det ligger brunkol under skogen. Energibolaget RWE vill gräva upp det och använda det i sina kraftverk. Dessa planer störs av miljöaktivisterna. Sedan flera veckor försöker tusentals poliser utrymma skogen och energibolaget RWE säger att ”inte ett träd” ska sparas för att stoppa protesterna och riva de kojor som aktivister byggt i träden. I söndags var det över 10 000 som gick igenom Hambachskogen för att protestera mot den planerade kolbrytningen.
Listan över polisens ingripande är lång och blir längre för varje dag. Ibland röjs de barrikader som har byggts undan. En gång har ”Ängscampen”, den äng vid skogsbrynet där aktivisterna har slagit läger, stormats och rivits. Polisen har mobiliserat enorma resurser för att knäcka protesterna. Även media och åskådare har drabbats av polisvåldet.
Utsläppen från brunkolområdet vid Rhen är så stora att de tillsammans utgör den största källan till koldioxidutsläpp i Europa. Dessutom frigörs giftiga ämnen som kvicksilver, svaveldioxid och till och med uran. Sammanlagt handlar det om 53 ämnen som har klassats som giftiga av EU. Detta innebär en hälsorisk för de anställda i gruvorna och de boende i området.
Framför allt bidrar den koldioxid som frigörs till den globala uppvärmningen. Följderna av detta är välkända: Fler extrema väderfenomen, stigande havsnivåer, svält och att människor tvingas på flykt. Brunkolet är en av klimatförändringens drivkrafter.
Allt detta är känt. Trots det stoppas inte vansinnet. För här handlar det om profiter för kapitalet.
Delstatsregeringen ser RWE som betydelsefullt. Utan deras (för närvarande billiga) el skulle särskilt stål- och kemiindustrin i Nordrhein-Westfalen få det svårt. De skulle riskera att komma till korta i konkurrensen med företag i andra länder där man fortsätter att satsa på kol- och kärnkraft.
När brunkolbrytningen i området läggs ned (enligt RWE:s och delstatsregeringens planer ska detta ske 2045) kommer Europas största sjö att bildas där. Men det kommer att bli en mycket smutsig sjö. I vattnet kommer tungmetaller och andra giftiga ämnen att frigöras.
Redan har många byar tvingats evakueras för dagbrotten där brunkolet bryts. De tvångsmässiga förflyttningarna av människor fortsätter – ofta under hot om expropriering.
Hambachskogen, eller ”Hambi” som den kärleksfullt kallas av aktivisterna, är ungefär 12 000 år gammal och har funnits sedan den senaste istiden. Den köptes i slutet av 1970-talet av RWE:s föregångare, Rheinbraun. Sedan dess har den blivit allt mindre. Idag finns ungefär tio procent av de ursprungliga
5 500 hektaren kvar. RWE planerade att avverka 120 hektar i år. Aktivisterna vill förhindra detta och ”kämpa om varje träd”.
När man försöker ta sig till ”Hambi” stoppas man troligen redan på vägen dit minst en gång av en poliskontroll, som agerar som en ockupationsstyrka. Hela området har förklarats som ”riskområde”, vilket ger polisen större befogenheter – något de egentligen först skulle få genom de planerade nya polislagarna: Kontroller och avvisningar utan någon motivering är möjliga. Vid sådana kontroller har sådant som penslar, målarfärg, lakan och mycket annat beslagtagits.
Inne i skogen är det däremot liv och rörelse. Man möter många människor. I träden hänger det banderoller och flaggor. Det finns många byggnader, en del på marken, många högt upp i luften. Det finns flera ”trädkojebyar”. I dessa är kojorna byggda tätt intill varandra och ofta finns det rep som förbinder dem med varandra, så att man inte sitter fast vid en belägring. På de större vägarna är barrikader resta eller hål grävda för att försvåra för tunga maskiner att ta sig in i området. Man hittar också många konstverk och minnesmärken vid platser där trädkojor har förstörts eller träd har fällts.
I skogsbrynet ligger ”Ängscampen”, ett stort läger med kök, bibliotek, mötesrum och mycket annat. Även här bor många människor. I och kring skogen har ett levande samhälle vuxit fram, som inte bara försvarar skogen och kämpar mot brunkolet, utan också försöker sig på ett liv med lite av hierarkier och de tvång som kapitalismen innebär. För polisen och borgerliga politiker utgör detta dock en ”laglös plats” som inte kan tolereras.
Det finns två skäl för de styrande att hata aktivisterna. För det första för att de stoppar tillgången till kolet för RWE. För det andra genom att ”laglösa platser” ifrågasätter statens auktoritet och därför inte kan tolereras. Men det kommer inte att bli enkelt att stoppa kampen, som har fått stort stöd.
Lokalbefolkningen ställer upp med livsmedel, byggnadsmaterial, kläder och pengar. Nätverket Aktion Unterholz (Aktionsgruppen markvegetation) mobiliserar stöd från människor i hela landet. Gruppen Ende Gelände genomför massprotester på platsen i början av oktober, dit det väntas tusentals deltagare. Varje söndag genomförs skogspromenader (demonstrationer). Dessutom genomförs det med några dagars mellanrum demonstrationer mot polisens försök att tömma skogen och angreppen på grundlagsskyddade rättigheter, där även förtroendevalda inom partiet Die Linke i Nordrhein-Westfalen deltar.
Och en sak till: Majoriteten av människorna i Nordrhein-Westfalen stöder en snabb avveckling av brunkolsanvändningen.
Ockupationen av Hambachskogen har blivit en viktig symbol för motståndet mot brunkolet. Därmed handlar det för de styrande inte bara om en strid mot några hundra aktivister, utan mycket mer står på spel. Det handlar om legitimiteten för fortsatt kolbrytning, de sista skogarnas betydelse för ekosystemet och utbyggnaden av förnybar energi. På ingen dessa punkter har delstatsregeringen i Nordrhein-Westfalen mycket att komma med.
Kampen för Hambachskogen har ställt flera frågor på dagordningen. Sedan länge handlar det inte ”bara” om en skog. Striden gäller brunkolets framtid, värnandet om klimatet och försvaret av demokratiska rättigheter. Utsatt för ett massivt tryck tvingades RWE under förra året att ”avstå” från avverkningar, och i år sa man att man skulle påbörja arbetet minst två veckor senare än planerat.
Skulle kampen om Hambachskogen leda till seger skulle det vara en enorm framgång för hela klimatrörelsen och samtidigt en motgång för regeringen i Nordrhein-Westfalen och RWE. Ende Gelände kommer att genomföra stora aktioner den första och sista helgen i oktober. Aktion Unterholz samordnar hela tiden aktionerna på plats.
I samband med alla dessa strider måste man veta att det är symptom orsakade av det kapitalistiska ekonomiska systemet man kämpar emot. Industrikoncerner måste vara lönsamma för att överleva i konkurrensen. Borgerliga stater försöker ge dem så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Det innebär samtidigt att miljön förstörs och en stor del av människorna utsätts för förtryck och exploatering, samtidigt som ett smalt skikt lever i överflöd.
Man kan försöka begränsa konsekvenserna genom lagstiftning. Men de grundläggande mekanismerna – konkurrens, vinst, och tilläxt – kommer att finnas kvar och i spåren på detta följer exploatering och förtryck. Vi vill gå till roten på problemet och skapa något bättre.
I en socialistisk demokrati skulle ekonomin tillhöra alla och styras utifrån människornas och naturens intressen. Med dessa förutsättningar skulle de nödvändiga åtgärderna för miljön och för att minska klimatpåverkan kunna genomföras. Samtidigt skulle de superrikas och bolagens förmögenheter kunna användas för att bekämpa svält och fattigdom. Det är något som det lönar sig att kämpa för, något SAV (Sozialistische Alternative, CWI Tyskland) gör.
