Minnet av Göteborg2001 har etsat sig fast för all framtid. De som samlats för att demonstrera under EU-toppmötet fick bittert erfara den svenska statens försvar av de mäktigas intressen. Först genom sällan tidigare skådad polisbrutalitet, sedan genom de exempellöst hårda domarna i Göteborgs tingsrätt.
Mellan den 12 och 16 juni 2001 omhändertogs totalt 1 115 personer
(varav 565 greps). Två år senare, i juni 2003, hade 60 unga
dömts till sammanlagt 45 års fängelse – vissa av
domarna har därefter prövats i högre instans: den sista
i juli 2005, då en 35-årig norrman friades.
Bara en av 60 dömda fälldes för kravallerna vid Avenyn.
Merparten av dem som straffades hade varit omaskerade, inte kastat något
och var inte tidigare dömda.
Inte nog med att Göteborgshändelserna redan manifesterat statens
repressiva förmåga med polisbrutalitet och de långa
strafflängderna, sanktionerade och utdömda inom rådande
lagstiftnings ramar. Efter skandaldomarna följde förslag på nya
repressiva lagar.
Hårda domar
Erik Wijk har enträget följt rättsprocesserna efter Göteborg2001.
Resultatet han presenterar visar på en rättsröta.
I dem domar tingsrätten från början utdömde, resulterade
stenkastning, där ingen person skadats, i hårdare straff än
vad nazister som gått bärsärkargång i Nora och
misshandlat poliser med påkar tilldelats. När Wijk sammanställde
de 39 domar som utdelats vid bokens pressläggning 2002 med tidigare
domar för våldsamt upplopp i Sverige, fann han att straffen
nära på tjugodubblats.
Han påpekade att domstolarna i de allra flesta fallen utgår
från att alla upploppen – oavsett var, när och hur de ägde
rum – var i förhand planerade. Att demonstrationerna var minutiöst
förberedda av arrangörerna, verkar av rättsväsendet
kategoriskt blandas samman med att också upploppen var det. Och
vips blir alla som var närvarande på Avenyn, på Hvitfeldtska,
på Järntorget, på Berzeliigatan, misstänkta brottslingar.
I Sverige anses man nämligen delta i en brottslig handling om man
kvarhåller sig i en folkmassa efter polisens skingringsorder.
Enligt polisvittnen…
I Göteborgsdomarna har det följaktligen också räckt
med att en person befunnit sig på en viss plats för att döma
honom eller henne till fängelse. Och ibland är inte ens personens
närvaro ställd bortom rimligt tvivel. Så kom det sig
till exempel att tingsrätten valde att döma en grupp om sju
danskar till våldsamt upplopp, sedan ett polisvittne försäkrat
att de hållit ihop under hela händelseförloppet. Detta
trots att inte mindre än tre civila vittnen säger sig ha sett
gruppen både dela på sig och bestå av åtta personer.
Att polisers vittnesmål väger tyngre än civilpersoners är
genomgående i alla rättsfallen.
Mönstret för det våld som förekom är att det
bröt ut efter polisens ingripande: efter att polisen spärrat
av Hvitfeldtska gymnasiet och därmed gjort omkring 500 demonstranter
bostadslösa, efter att polisen löst upp demonstrationer – inte
genom uppmaning utan genom att rida igenom dem – och efter att
polisen trängt och stängt inne demonstranter.
Läser man domarna, får man lätt känslan av att alla
som var närvarande i Göteborg – eller åtminstone
det stickprov av gripna och åtalade polisen lyckats sortera ut – var
en del av en gigantisk våldsam konspiration, som på förväg
planerat varje kastad sten och polisutbrytning.
I en av domarna för våldsamt upplopp, skriver Högsta
domstolen: ”De våldsamma upploppen innebar en synnerligen
allvarlig kränkning av de grundlagsfästa rättigheterna
yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet”.
Domen gäller en ung man, som döms till fängelse för
att ha viftat med armarna och uppmanat demonstranterna att bege sig till
Hvitfeldtska. En annan man, som kanske inte viftat med armarna, men som
de facto hindrat minst 454 personer från att demonstrera, är
dåvarande polischef Håkan Jaldung.
Jaldung friades
Han åtalades också av JO, men friades sedan. Att uppmana
demonstranter att hjälpa frihetsberövade kamrater genom att
gestikulera är alltså ett svårare brott än att
bygga en mur av containrar runt tre byggnader för att hindra omkring
500 personer att demonstrera enligt svensk lag. Det må vara hänt.
Vad lagen inte föreskriver är däremot att rättegångar
ska skötas på helt olika sätt. För det är stora
skillnader mellan Jaldungs rättegång och de åtalade
demonstranternas.
Jaldung hade inte suttit isolerad i häktet i månader eller
nekats tillgång till massmedia före rättegången.
Hans advokat fick 650 000 och rättens beröm för sin insats – många
av demonstranterna hade advokater som inte fått tid att sätta
sig in i deras mål ordentligt. Inte heller visade man i rätten
upp filmer om polisbrutalitet och containeravspärrningar i Jaldungs
fall. För demonstranternas del var det mer regel än undantag
att rättegångarna inleddes med filmvisning av upploppsscener – oavsett
om de hade något att göra med det aktuella målet eller
inte.
Ingen fälld för skotten
En av de mest uppmärksammade domarna rör Hannes Westberg, som
sköts så illa av polis under lördagen att han närapå miste
livet. Han dömdes till slut till åtta månaders fängelse
för våldsamt upplopp. Den skjutande polisens agerande ramades
länge in av ordet nödvärn. Från polisen rapporterades
att han handlat i en ytterst trängd situation med fara för
eget liv: dessutom hade hans kollega precis innan slagits till marken
av en gatsten. Men filmdokumentationen visade något annat.
På filmens ses en ensam Hannes Westberg kasta två gatstenar
mot polisen – ingen av dem träffar. Sedan skjuter en av polismännen.
Det är möjligt att han kände sig trängd, alldeles
säkert är han rädd, men det är svårt att bortse
från det faktum att filmen visar att han bakom sig har ett femtiotal
andra poliser. Och att han skjuter skarpt förstås, och är
en skicklig läkare ifrån att rycka oss tillbaka till Ådalen
1931 och senaste gången en svensk demonstrant blev beskjuten. Men
utredningen lades ner – två gånger. Inte heller någon
av de omkring 180 anmälningarna ifråga om polisens agerande
har lett till någon fällande dom.
Ulrika Waaranperä
