Recension – Leaving Jesus

av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Den 6 oktober släppte Sveriges Television dokumentärfilmen Leaving Jesus, om en grupp före detta medlemmar ur olika fundamentalistiska kristna grupper. De träffas på en retreat i San Francisco där de tillsammans bearbetar sina erfarenheter och trauman, både från tiden de levde under ett religiöst förtryck, och från tiden vid avhoppet. Dokumentären visar mänskligheten bakom deltagarnas kamp för att frigöra sig från sitt förflutna och skapa sig ett nytt liv.

Leaving Jesus är en mycket fin dokumentär som låter tittaren sätta sig in i de känslor som deltagarna uttrycker. Det är allt från glädje till sorg och vrede. Det är vanligt att de som har lämnat religiösa grupper, särskilt religiösa sekter, även blir av med hela sitt skyddsnät, sina vänner och sin familj. Det i sig är traumatiskt; att plötsligt bli helt ensam och behöva lära sig att leva ett nytt liv i ett nytt samhälle. Att ta hand om sig själv och att tänka för sig själv. ”Hur får man hjälp, när det inte finns någon att fråga än andra människor?”

Deltagarna i retreaten i San Francisco kommer från alla möjliga olika kristna grupper, som baptisterna, sjundedagsadventisterna, mormonerna, pingstvännerna, presbyterianerna, katolska kyrkan med flera. Oavsett religiös inriktning är deras erfarenheter desamma.

Retreaten leds av psykologen Marlene Winell, som själv är före detta evangeliker och som specialiserar sig på behandling av religiösa trauman. Genom olika metoder såsom dans och olika tillitsövningar hjälper hon deltagarna att bryta ner sina murar och börja bygga tillit till varandra.

Marlene Winell beskriver att folk som lämnar religionen ofta behöver lära sig att älska sig själva; att man inom religionen ska vara tom så att Gud kan uttrycka sig genom en, och när man då lämnar religionen så är det svårt att känna sig som en verklig person. Religionen är ens identitet, och utan den kan man känna sig tom och måste, kanske för första gången, försöka hitta sin egen identitet.

Marlene Winell beskriver också hur alla inom kristendomen infantiliseras – de förblir barn och får aldrig växa upp. Man ska vara Guds barn, och blir beroende av Gud och medberoende med Gud och hela församlingen. Som människa har man inget eget värde annat än det värde som man ges av Gud. Det skulle kunna liknas vid en mycket dysfunktionell familj.

Deltagarna reflekterar över sina egna religiösa barndomar, och flera tar  upp sexuella trauman från uppväxten. Andra beskriver hur familjen har avvisat dem på olika sätt, bland annat på grund av en sexuell läggning utanför heteronormen.

Många av de som har lämnat dessa destruktiva församlingar påminner om personer som har lämnat destruktiva, kanske våldsamma relationer. När man har varit kuvad under många år är det en utmaning att plötsligt vara fri och kunna börja bygga upp en egen identitet och ett eget liv där man själv får bestämma.

Dokumentären Leaving Jesus är skapad av den svenska regissören och manusförfattaren Ellen Fiske. Hon har lyckats med att få fram deltagarnas mänsklighet och sårbarhet, och visar upp en ny sida av processen att lämna ett liv av religiöst förtryck bakom sig. Offensiv har intervjuat henne för den här recensionen.

Hur fick du kännedom om den här retreaten och vad ledde dig till att göra den här dokumentären?

– Jag pluggade på SKH [Stockholms konstnärliga högskola], dåvarande STDH, och hade gjort min examensfilm om en grupp ensamstående pappor i Skottland. Jag blev fascinerad av formen, lite som gruppterapi, och jag ville göra min nästa film på det temat, men där det handlar mer om existentiella frågor. Jag kommer själv från en ateistisk uppväxt, och existentiella frågor har alltid fascinerat mig. Jag gjorde research om gruppterapi som rör frågor om tro, och personen som håller i retreaten bjöd in mig att göra en testfilmning. Jag blev omedelbart intresserad.

Hur var det att göra den här dokumentären? Vad var det bästa, och vilka svårigheter upplevde du?

– Bäst var att jag och min fotograf Pia Lehto bara kunde haka på det som hände på plats. Det hände mycket hela tiden, det var mycket dramatik i rummet. Det var det som slog mig först och som jag tyckte var spännande. Mycket stod på spel för deltagarna. Det är tacksamt när man följer människor i deras liv att det händer något verkligt i nuet.

– En svårighet var att det var så många deltagare, så det var svårt att hålla kontakten med alla över tid. De flesta ville verkligen vara med i filmen, men några tvivlade på om det var rätt, då det kunde skada relationen till familjen som de kämpade med att upprätthålla.

Det blev också väldigt mycket material och filmen hade kunnat klippas ihop på många olika sätt.

Vilka reaktioner har du fått på dokumentären? Har du fått några reaktioner från andra som kommer från liknande bakgrund, alltså personer som själva har lämnat religiösa grupper?

– Filmen finns nu på SVT Play, och det är intressant hur många i Sverige som har hört av sig och som känner igen sig. Vi hade en visningsturné i våras med samtal med en del inbjudna gäster som också hade liknande erfarenheter. Folk kom fram efteråt och sade att ”det här är min historia, tack för att du belyser den”. Det är skönt att folk har kunnat känna igen sig och tyckt om den; att den ger en rättvis bild.

– Inom sociala medier har det kommit en del negativa kommentarer från folk som inte har uppskattat kritiken mot kyrkan som kommer fram i filmen.

– Jag visste inte i förväg hur allmängiltigt det skulle vara. Religiös fundamentalism är vanligare i USA, men det finns även i Sverige, och även här har folk liknande utmaningar när de lämnar vissa samfund. Sen har även personer från annan religiös bakgrund känt igen sig. Det är ofta svårt att lämna, många har dubbla känslor kring det. För många kan livet vara bra ibland och sämre ibland, och det som är bra kan göra att man vill stanna kvar, det finns en trygghet.