Recension: På västfronten intet nytt

av Ingrid Eriksson // Artikel i Offensiv

Författaren Erich Maria Remarque skrev 1929 romanen På västfronten intet nytt, en skildring av första världskrigets fasor och meningslöshet. Remarque deltog själv i kriget. Han blev inkallad 1916 och kom till västfronten 1917 där han efter en kort tid blev sårad, vilket antagligen var hans smala lycka.

Man beräknar att tre miljoner soldater dog på västfronten i ett låst skyttegravskrig som pågick från krigets början 1914 till krigsslutet i november 1918. När kriget var slut hade fronten nästan inte alls förflyttats, och striderna var ofta en kamp om några meter fram och åter.
Det finns en amerikansk filmatisering från 1930 som blev totalförbjuden i Tyskland, Österrike, Sovjetunionen och Frankrike. Remarque blev också landsförvisad av nazisterna. Det säger en del om hur skakande romanens skildring är av kontrasten mellan den patriotiska krigshetsens vackra fraser om fosterlandet och det helvete soldaterna mötte på slagfältet.
Även om Remarque i början av boken skriver att den inte är en anklagelse, utan en berättelse om en generation som förstördes av kriget, är det omöjligt att inte läsa den som just en anklagelse – och en lysande sådan.

Hur står sig då den nya tyska filmatiseringen av Edward Berger? Filmen är mycket välgjord och påkostad, och följer i stort sett romanens dramaturgi. I början skildras hur de unga skolpojkarna entusiastiskt anmäler sig som soldater, uppfyllda av en romantisk och idealiserad syn på kriget som ett kortvarigt äventyr där de snart ska återvända som hjältar efter att ha intagit Paris.
I ett flammande tal uppmanar rektorn de blivande soldaterna att göra sin plikt för kejsaren, Gud och fosterlandet – alla jublar.
Verkligheten krossar dock snabbt och effektivt alla illusioner när den visar sig bestå av blod, smärta, kaos, skräck och död. Huvudpersonen Paul, som är 17 år när han går ut i kriget, får se sina vänner slaktade i meningslösa strider, en efter en. Det går upp för dem att de är inget annat än kanonmat, de ska ersätta den långa raden av soldater som redan har stupat.
Detta understryks av scener där vi får se blodiga uniformer och persedlar tvättas och hängas på tork för att sedan delas ut till de nya rekryterna, ofta har kläderna namnlappar kvar från de som har dött.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en bra film där man parallellt med skildringen av det som sker på slagfältet får glimtar av det cyniska spelet som pågår bland politiker och generaler.
Ändå har jag svårare att engagera mig i filmen på samma sätt som jag gjorde när jag läste boken för mer än 40 år sedan.
Det är svårt att filmatisera böcker. Mycket får väljas bort, och jag tycker att man förlorar bokens skildring av relationerna mellan soldaterna, kamratskapet, och hur de försöker hjälpa varandra även i de svåraste stunderna. Det är klart att det finns med även i filmen, men i betydligt mindre utsträckning. Jag tror att det bidrar till att personerna inte riktigt griper tag i en och man inte lär känna dem på samma sätt som i romanen.

I ett Europa där krig och nationalism åter visar sitt fula tryne är det här en minst sagt aktuell film. Se den! Men ännu hellre: läs boken.