Regeringen i kris från dag 1

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

I måndags (den 6 juli) sprack förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om flyktingpolitiken. Socialdemokraterna la ett förslag om en värre flyktingpolitik än idag, men Moderaterna ville gå ännu längre.

Miljöpartiet är nu glada över att samtalen mellan S och M sprack, och ser det som en framgång för sitt indirekta hot att annars lämna regeringen. Det var förstås bra att MP pressades till sina utspel, men ingen ska glömma att MP accepterade den ”tillfälliga” flyktinglagen 2016 (som i praktiken genomfördes på hösten 2015). Sedan dess har MP suttit med i regeringen, som ansvariga för brutala tvångsutvisningar och tillsammans med EU betalat Turkiet och andra regeringar för att stoppa flyktingar från att komma hit. Och de uppehållstillstånd som utfärdats är tillfälliga, många av dem bara 13 månader.
M, som flirtar och konkurrerar med Sverigedemokraterna, vill kunna peka ut S som ”mjuka” gentemot MP. Men när den Migrationspolitiska Kommittén kommer med sina förslag kommer skillnaderna att vara små. De tidsbegränsade uppehållstillstånden fortsätter att vara norm och familjer som vill återförenas kommer att ställas inför hårda ekonomiska krav. I S förslag finns också krav att känna till ”svensk vandel” (ungefär levnadssätt)!

MP kan nu stanna i regeringen, med hänvisning till att ett formellt ”volymmål” på antalet flyktingar inte föreslås. M ville ha högst 6 000-8 000 per år och S föreslog 2 procent av antalet flyktingar till EU. MP kommer att acceptera de övriga försämringarna.
”Regeringskrisen avvärjd”, kommer media att rapportera. Men den här regeringen är en krisregering sedan starten för 1,5 år sedan. Dess högerpolitik, förankrad i januariavtalet med  Centern och Liberalerna, har mött starkt motstånd från hyresgäster (mot marknadshyror), fackföreningar (för anställningstrygghet) och ilska över ökade klyftor och nedskärningar. 
MP har stadigt legat på eller under 4 procent-spärren. S var nere på 23 procent innan coronakrisen gav ökat stöd, vilket ofta sker till det största partiet i början av en kris.

I SVT:s senaste mätning har andelen som tycker att Sverige ska ta emot färre flyktingar ökat från 56 procent 2018 till 63 procent idag. Men opinionen är inte konstant och protesterna mot utvisningar fortsätter. 2015 pressades partierna, även till exempel M, till en början att välkomna de många flyktingar som anlände, särskilt från kriget i Syrien. 
Men på hösten tvärvände regeringen (S och MP) tillsammans med högeroppositionen och påstod att Sverige var nära kollaps. De använde en chockdoktrin, inklusive jakt efter en påhittad terrorist, för att skrämma opinionen. 
De som arbetade närmast flyktingarna såg ingen kollaps och tillfrågades aldrig. De beslut som togs om tidsbegränsade uppehållstillstånd och stöd till EU:s stängda gränser stämplade flyktingarna som problemet. I själva verket var problemen desamma som nu under pandemin: årtionden av nedskärningar och privatiseringar, osäkra jobb och trångboddhet. Försämringarna för flyktingar var en direkt följd av en politik som inte tar strid mot banker och miljardärer. Det som hade behövts var att kommunerna fått mer resurser och en massiv satsning på bostäder och utbildning. Istället tvingades flyktingarna till permanent otrygghet.

Försämrad flyktingpolitik kommer ALDRIG att ge mer pengar till vården eller pensionärerna.

Idag finns över 80 miljoner flyktingar i världen. Sveriges regering och storföretag bidrar till detta genom vapenexport, stöd till krig (Afghanistan), handel med diktaturer, EU-politiken med mera.
Det behövs en folkrörelse för rätten till asyl, för att skapa största möjliga opinion mot försämringarna för flyktingar och helst blockera dem. Det viktigaste är att förklara dels att det handlar om liv och död för flyktingarna, dels att försämrad flyktingpolitik ALDRIG kommer att ge mer pengar till vården eller pensionärerna. Tvärtom, att tillfredsställa SD och M på detta område kommer att ge dem blodad tand att fortsätta attackera lågavlönade och offentlig välfärd.
De fackföreningar – både förbund och lokala fack – som liksom Vänsterpartiet hårt kritiserar försämringarna i anställningstryggheten, att LAS skrotas, måste gå emot regeringen och högern även om flyktingpolitiken. Att tvinga fram en reträtt om flyktingars rättigheter skulle visa att högerpolitiken går att besegra. Framför allt är det ett ansvar att försvara villkoren för dem som tvingats fly. 
I media sägs att samarbete ”över blockgränserna” skapar långsiktig stabilitet. Men de har inte förstått allvaret i den kris som skakar världen just nu, pandemi och ekonomisk depression samtidigt. Det behövs en ny kämpande och socialistisk vänster, som förenar uppror och gräsrotsprotester. Antirasism och försvar av rätten till asyl är grundläggande för en sådan rörelse.