Regeringen når inte ens halvvägs

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den budget som regeringspartierna tillsammans med januariavtalets två övriga partier lade fram i sin helhet den 21 september lovar mycket mer än den levererar. 

Enligt  januariavtalets fyra partier innehåller den satsningar på totalt 105 miljarder kronor, ett rekordbelopp. Men summan rymmer även 30 miljarder kronor i skattesänkning, bland annat i form av sänkt bolagsskatt till en kostnad av nära 10 miljarder samt en ungdomsrabatt (subvention till företagen) på arbetsgivaravgiften på 9 miljarder. 
I budgetens finns också höjda försvarsanslag (läs mer här), utvidgat och höjt RUT-avdrag samt att den extramiljard som utlovas till Arbetsförmedlingens ska gå till att upphandla matchningstjänster,  det vill säga privata aktörer.  

Från första stund stod det klart att budgetens påslag till välfärden inte räcker för att stoppa de nedskärningar som görs och/eller planeras i landets kommuner och regioner. Även efter budgeten utgår Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)  från att det blir nya nedskärningar i kommunsektorn år 2021, vilket gör det omöjligt att nå det mål som regeringen har satt upp om att skapa 75 000 nya jobb, främst inom den offentliga sektorn under nästa år. 
Eller som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skriver i Dagens Samhälle den 21 september: Trots att regeringen ”försöker framställa det som att kommunerna ges mer pengar medför budgeten i praktiken minskade generella statsbidrag med tre procent till kommuner och regioner jämfört med i år. Samtidigt är nedskärningarna enorma i de kommunala verksamheterna. Uppsägningarna breder ut sig och även lärare drabbas. Ändå väljer januaripartierna stora skattesänkningar före ökade statsbidrag till välfärden. Det vittnar om en extremt svag insikt om hur verkligheten ser ut för alla oss som jobbar i vården, skolan och omsorgen”.

Inte ens regeringens egna beräkningar ger för handen att budgetens innehåll minskar klassklyftorna. Tvärtom. Rika och börsbolag kan fortsätta att dra ifrån med hjälp av den politik som januariavtalets fyra partier har förenats bakom. 
Statens stöd till ”näringslivet”,  merparten av de hundratals miljarder som krisåtgärderna kostar, har fungerat som en enorm stimulans på aktiekurser, vinster och bostadspriser. Det i sin tur har lett till en spektakulär uppgång i hushållens samlade förmögenheter som är extremt ojämnt fördelade – den rikaste hundradelens andel ligger på 42 procent och den rikaste tiondelens andel på 78 procent – och som nu ligger på en rekordnivå.
Lägg därtill att när Riksbanken har börjat köpa upp börsbolagens skulder ”fortsätter trenden med förmögenhetsöverföringar i hundramiljardersklassen från fattiga till rika” (Andreas Cervenka i Dagens Industri den 15 september). 
Regeringens och Riksbankens strävan att fylla på börsbolagens kassor, som redan är överfyllda, blåser upp de finansiella bubblorna, och göder den privata sektorn, på den offentliga sektorns och samhällsekonomins bekostnad.

Uppsägningarna breder ut sig och även lärare drabbas.

I sin senaste rapport, som presenterades i mitten av september,  varnar LO-ekonomerna för att arbetslösheten under hösten stiger till nästan 10 procent och tillägger att det är stor risk att arbetslösheten biter sig fast på en högre nivå – ”8-9 procents arbetslöshet riskerar bli det nya normala”. Detta trots att LO-ekonomerna utgår från att krisens botten är passerad och att ekonomin är på väg att återhämta sig.
Krisen är dock långt ifrån över. Att en del kurvor väntas gå uppåt efter det historiska raset andra kvartalet i år är inte detsamma som en bred, uthållig återhämtning, utan markerar endast en fas i den fortsatta krisutvecklingen.
Coronakrisen har tvingat regeringen till ett uppbrott från åtstramningspolitiken, men det är ett uppbrott som inte ens når halvvägs och som låter rika och börsbolag sitta i orubbat bo, samtidigt som de nyliberala projekten – som exempelvis marknadshyror, privatiserad Arbetsförmedling och utvidgat RUT-avdrag – finns kvar. 
Verkliga satsningar kräver en politik för att avskaffa det kapitalistiska system som regeringspartierna och övriga riksdagspartier vill skydda och bevara – en kamp och organisering för en politik som omfördelar från de rika, storbolag och banker till arbetarna, välfärden och klimatsatsningar.

LÄS OCKSÅ: