Regeringens batongpolitiska kontrareformer – statens hårda kärna hårdnar

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Den 7-9 januari hölls den årliga konferensen Folk och Försvar. En stor del handlade om det stundande svenska Natointrädet, hotet från Ryssland och Kina, och som civilförsvars­minister Carl-Oskar Bohlin uttryckte det: ”Det kan bli krig i Sverige”.
Men konferensen handlade också om den inre säkerheten, i synnerhet kring den organiserade brottsligheten och de senaste årens eskalerade skjutningar och sprängningar. Rubriken är att Sverige är belägrat, under konstant hot från ”inhemsk terrorism”, som justitieminister Gunnar Strömmer beskrev det i sitt tal.

Antalet skjutningar och sprängningar har ökat rekordsnabbt de senaste åren. Enligt Polismyndigheten utfördes 391 dokumenterade skjutningar 2022, varav 107 resulterade i skador, och rekordhöga 63 personer dödades.
År 2023 minskade antalet dokumenterade skjutningar till 363, varav 53 med dödlig utgång. Antalet offer som inte är inblandade, men som har blivit måltavlor av misstag eller för att de är anhöriga till någon som är kriminellt verksam, har ökat dramatiskt.
Sprängningarna har ökat dramatiskt, från 90 dokumenterade detonationer 2022 till 149 detonationer 2023. Det totala antalet dokumenterade förberedelser, försök och faktiska genomföranden av brottet allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning ökade från 191 år 2022 till 351 år 2023.
Skjutningarna sticker ut bland den övriga våldsstatistiken, som visar att det övriga grova våldet, exempelvis alkoholrelaterat våld, inte har ökat de senaste årtiondena. Kriminologen Amir Rostami (medförfattare till antologin Det svenska tillståndet där 22 forskare beskriver brottsutvecklingen i Sverige) har beskrivit trenden som ”färre men värre”. I en artikel från Högskolan i Gävle våren 2022 förtydligar han begreppet:
”Det dödliga skjutvapen­våldet har ökat och sprider rädsla i samhället, men samtidigt är färre unga män våldsbrottslingar och det dödliga våldet lägre än på 1980- och 90-talet… Förenklat kan man beskriva tillståndet som färre men värre. Vi har problem med en grupp aktiva i gängmiljön som utövar det dödliga skjutvapenvåldet och driver på det dödliga våldet.”

Precis som med invandringen och flyktingmottagandet beskrivs kriminaliteten som något som har ”tillåtits gå för långt” och nu ska regeringen sätta stopp för utvecklingen.
Under en pressträff den 14 december presenterade justitieminister Gunnar Strömmer regeringens trestegsraket mot kriminalitet. Samtliga förslag har haft rekordsnabba remisstider och tidigarelagts med så mycket som fem månader för att kunna beslutas om i riksdagen och träda i kraft så snabbt som möjligt:

1. Från och med den 1 januari införs höjda straff för grovt vapenbrott och vapenbrott av normalgraden.
2. Från och med den 1 februari föreslås en ny lag om så kallade preventiva (förebyggande) vistelseförbud träda i kraft.
3. Från och med i mars föreslås polisen få använda sig av det nya verktyget visitationszoner eller ”säkerhetszoner”.

Från och med den 1 januari 2024 har ordningsvakter fått utökade befogenheter som tidigare bara polisen har fått utöva, inklusive att transportera omhändertagna personer och visitera i syfte att identifiera. Redan i somras ”effektiviserades” den inre utlänningskontrollen, då polisen fick utökad rätt att kroppsvisitera personer som identifieras som utlänningar. Det går hand i hand med den blåbruna regeringens fokus på återvandring och att avskräcka invandrare och flyktingar från att söka sig till Sverige.
Från och med den 1 december 2023 är det skärpta villkor för anhöriginvandring, inklusive försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande. I en ”återgång till 2005-­2014” tar Migrationsverket även bort kravet på ”särskilt ömmande omständigheter” och tar tillbaka det hårdare kravet ”synnerligen ömmande omständigheter”.
I regeringens budgetproposition för 2024 ingår bland annat målet att Migrationsverket ska utöka antalet förvarsplatser till 1 000 från nuvarande planer som ger cirka 660 platser till och med 2025, enligt tidningen Publikt. Kriminalvården kräver samtidigt en utökning från 9 000 platser till 27 000 inom tio år, och regeringen meddelade nyligen att utredningen om att hyra fängelseplatser utomlands fortsätter.

Parallellt med höjningen av försvarsanslagen och den blixtsnabba militära upprustningen pågår även en upprustning av rättsväsendet, med höjda anslag och miljarder kronor ner i batongpolitikens slukhål. Löftet är att våldsvågen kommer att vändas om polisen och det övriga rättsväsendet bara får mer pengar till större batonger. Som kriminologerna Amir Rostami och Jerzy Sarnecki beskrev det i en DN-debattartikel den 15 december:
”Polismyndigheten har sedan om­organisationen 2015 stadigt fått ökade medel. Anslagsnivån steg från 22,6 miljarder kronor 2017 till 37,0 miljarder 2023 och beräknas 2024 till 40 miljarder – vilket betyder att medlen mellan 2017 och 2024 vuxit med 80 procent. Men trots denna exceptionella anslagsökning är en tydlig positiv effekt på brottsutvecklingen inte synlig. Vad är problemet?”
Den polisiära upprustningen och förstärkningen av statens hårda kärna kommer inte att få stopp på våldet och gängkriminalitetens grogrund – den relativa fattigdomen, isoleringen, privatiseringarna, nedmonteringen av invandrartäta arbetarförorter, den repressiva asylpolitiken, nedskärningar i vård, skola och omsorg, bostadsbrist, arbetslöshet, låga löner, trångboddhet, stängda fritidsgårdar och en allmän brist på hopp för framtiden för många unga landet runt.

Löftet är att våldsvågen kommer att vändas om polisen och det övriga rättsväsendet bara får mer pengar till större batonger.

Den ökade repressionen, lagförslagen, det polisiära förtrycket och jakten på flyktingar är tillsammans exempel på en allt mer auktoritär stat som desperat försöker skydda kapitalisternas intressen och bevara status quo.
I försvarspolitikens och brottsbekämpningens namn kommer människors integritet att kränkas, och verktygen som ogrundat har utlovats ge resultat mot den organiserade brottsligheten kommer oundvikligen att användas mot andra ”systemhotande” personer och individer, såsom de som kräver att regeringen fälls.

Behovet av en enad och organiserad arbetarklass, som kan ta kamp mot förtrycket och göra motstånd mot den auktoritära utvecklingen i alla dess former, är akut. Det är dags för solidariteten och medmänskligheten att få sig ett uttryck i en ny, livsnödvändig antirasistisk rörelse.

HÖJDA STRAFF
Från och med den 1 januari 2024 höjs straffskalorna för ”de allvarligare formerna av vapenbrott, brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor”. Straffskalorna för grovt, synnerligen grovt brott, och brott av normalgraden höjs så att minimistraffet och maximistraffet förlängs med två eller tre år. Målet är att slå hårdare mot den organiserade brottsligheten, men mycket tyder på att effekten kommer att vara marginell.
Som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi beskrev läget i en SVT-intervju den 1 oktober 2023: ”Vad man satsar på är fler poliser och högre straff. Nu är det så att vi har haft en extrem expansion av strafflagstiftningen sen sekelskiftet och vi har också haft en markant ökning av antalet poliser, och det tycks ju inte hjälpa. Och det enda regeringen kan säga är; mer av samma sak. För mig är slutsatsen snarare att vi ska tänka i andra banor, det här har ju inte givit någonting”.

PREVENTIVT VISTELSEFÖRBUD
Preventivt vistelseförbud innebär att polisen kan utfärda ett förbud för en person att vistas inom ett avgränsat område, som en skolgård eller ett bostadsområde, om personen främjar en grupp personer att utöva brottslighet på platsen, om det finns risk för att en sprängning eller skjutning kommer att ske, eller om personen ”ägnar allvarligt skada tryggheten hos allmänheten”. Syftet med förbudet är att störa den brottsliga verksamheten i det offentliga rummet.
Lagrådet är positiva till förslaget, men påpekar att det finns en risk att en brottslig verksamhet bara förflyttas, utförs av andra personer, eller att förbudet inte avskräcker eftersom straffet för brott mot vistelseförbudet väger lättare än straffet för att ha begått en skjutning eller sprängning.
Civil Rights Defenders och Institutet för Mänskliga Rättigheter med flera kritiserar förslaget för att inskränka rörelsefriheten och den personliga integriteten, att det geografiska området inte har någon maxgräns, att maxtiden på ett år är alldeles för lång tid, att personen förvägras kontakt med vänner eller familj, att det är svårt att veta vilket beteende som kan få konsekvenser, samt att förslaget riktas till personer som ”varken är dömda, anklagade eller misstänka för ett brott [utan] är baserat på en av åklagaren gjord framtidsanalys om vad den enskilde kan komma att göra”.

VISITATIONSZONER ELLER ”SÄKERHETSZONER”
Polisen föreslås från och med i mars få upprätta så kallade säkerhetszoner kring ett geografiskt område i max två veckor åt gången. Förutsättningen är att det ska finnas risk för skjutningar eller sprängningar i ett område som kan hänföras till en konflikt mellan kriminella grupper och att polisen tror att de kan förebygga eller förhindra en våldsutveckling. Alla som bor i området måste informeras om storleken, tidsbegränsningen och skälet till att säkerhetszonen har införts, och alla som beslutet angår kan överklaga till Polismyndigheten inom tre veckor från att zonen har utfärdats. Karin Erlingsson, ansvarig utredare för förslaget, förklarade under pressträffen den 14 december att polisen ska ha rätt att kroppsvisitera eller genomsöka ett fordon inom zonen baserat på ”underrättelser, tips, iakttagelser eller polisiär erfarenhet”.
En person kan visiteras om den ”motsvarar en viss riskprofil”, ”tidigare varit inblandad i allvarlig våldsbrottslighet”, ”klär sig på ett visst sätt eller beter sig avvikande” och för att stilla all befogad oro för den oundvikliga rasprofilering som förslaget innebär försäkrade Erlingsson att ”det kommer aldrig gå att motivera ett ingripande på grund av etnicitet eller nationalitet”.
Men en nyligen publicerad granskning från Justitieombudsmannen av 650 ingripanden i fyra lokalpolisområden, som lanserades 2020 på grund av att många som visiteras anmäler polisen för godtyckliga trakasserier och diskriminering, visar tydligt hur visitationszonerna kommer att användas. I bara 10-15 procent av visitationerna upphittades farliga föremål, och i tre av fyra områden var en överhängande majoritet av de visiterade unga män med ”icke-europeiskt klingande namn”. Enligt rapporten erkänner många poliser att det är lättare att ”gå på känsla” eller ”typsituation” än att följa brottsbalken.
Även Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) rapport från i höstas konstaterar att polisens arbete är ”förenat med risk för diskriminerande etnisk profilering”, att det ”finns olika uppfattningar om huruvida etnisk tillhörighet har betydelse eller inte när polisen bygger sina misstankar mot någon” och att ”det finns systematiska skillnader utifrån etnicitet i polisens misstankar om narkotikabrott” jämfört med träffsäkerheten.