”Regeringsduglig” valplattform fokus på V-kongressen

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Vänsterpartiets kongress blev en återspegling av ett nytt politiskt landskap inför valet i september. Partiledningen ville med tal om “förnyelse” och förslag till valplattform visa sig regeringsdugliga inför Socialdemokrater och Centerpartister, med nedtonad antirasism och antikapitalism och etablera acceptans för kapitalisternas falska tal om “grön industriell tillväxt” som vänsterpolitik. Det gick väl sådär.

Redan innan kongressen hade “tillväxt” till stor del ersatts med “ekonomisk utveckling”, bostadsfrågan och kamp mot marknadshyra fått mer plats och “sikte på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” lagts till plattformen. 

Själva kongressen körde delvis också över partiledningen och förde in några frågor i valplattformen som säkerligen valts bort för att underlätta eventuella regeringsförhandlingar efter valet. Det handlade till exempel om vinster i välfärden. Partiledningen vill redan innan valet nöja sig med att driva de svaga förslagen från en statlig utredningen från 2016 om begränsningar av vinster i välfärden. Kongressen beslutade om att driva ett totalförbud. Kongressen förde också in Nej till Nato och värdlandsavtalet, stärkt asylrätt och en utfasning av kalhyggesbruk av skogen i valplattformen.

När valplattformen tar upp om hur pandemin avslöjat hur nedskärningar och privatiseringar sabbat välfärden är det bra, men precis som i hela dokumentet saknas nästan helt konkreta krav. Det finns också stora brister. Trots att en av de absolut akutaste frågorna är att ge moteld mot den högerpopulistiska och rasistiska kampanjen som präglat hela etablissemanget de senaste åren lyser antirasism och försvar av flyktingar nästan helt med sin frånvaro i valplattformen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att Vänsterpartiet ger efter för trycket, och därmed begår ett historiskt misstag. Att ta strid för arbetarklassens enighet, mot rasism, sexism och alla sorters splittring är grundläggande för en socialistisk organisation.

Efter att Vänsterpartiet tillsammans med den starka gräsrotsrörelsen Nej till Marknadshyra (där Rättvisepartiet Socialisterna är drivande) stoppat marknadshyra och fällt regeringen är partiets självförtroende bättre än på länge. Att Vänsterpartiet denna gång faktiskt stod på sig var resultatet av kampen och pressen underifrån.

Partiledningen menar att man byggt vidare på denna framgång med förhandlingarna med Socialdemokraterna om stärkt sjukförsäkring och höjda pensioner – men denna gång utan koppling till kampen. Även om detta är välkomna reformer, dock oklart i vilken utsträckning pensionsreformen genomförs, så har partiledningen gjort en klar högersväng sedan marknadshyrakampen.

Vänsterpartiets strategi att vinna LO-väljare utanför storstäderna har i praktiken blivit till en flirt med svenska industrikapitalister när Vänsterpartiet okritisk hyllat industrins “gröna omställning” – som i många fall är långt ifrån grön och som endast har vinstintressen i fokus. Det var därför ingen slump att en tredjedel av kongressens motioner hade klimattema – uppenbarligen finns en stor oro över var denna inriktning leder. 

Nooshi Dadgostars framträdande i TV4 dagen innan kongressens start visade vad partiledningen menar med förnyelsen. När journalisterna ifrågasatte skrivningarna i Vänsterpartiets partiprogram om att avskaffa kapitalismen och förstatliga bankerna så tog Dadgostar inte chansen att peka på att kapitalismen orsakat klimatkris, välfärdskris och bostadskris och på bankernas parasitära roll i samhället. Istället sade hon att partiprogrammet var “väldigt gammalt” och “inte är det som gäller”. Samma ton kunde höras i Dadgostars avslutsningtal på kongressen, då varken kamp, socialism eller antirasism nämndes en enda gång. 

Partiledningens ursäkt för den begränsade valplattformen har varit att man ska fokusera på det som kan åstadkommas under mandatperioden. Men en verklig socialistisk politik hackar inte upp programmet eller har val som enda överordnat mål. För socialister är valkampanjer ett sätt att stärka kampen och ta chansen att säga sanningen – enad kamp här och nu är det som kan vinna segrar för löntagare, men ska en värdig och hållbar framtid vinnas måste socialismens seger säkras! Det räcker inte med att rösta mot högern i höst, det behövs partier som vågar stå för ett öppet antikapitalistiskt budskap – därför behövs Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv!■