Region Norrbotten: Omänskliga sparkrav

Debattartikel av Ann-Christin Holmström, undersköterska Luleå kommun; Jonas Brännberg, ledamot socialnämnden Luleå för Rättvisepartiet Socialisterna & Carina Nordström, pensionerad läkarsekreterare // publicerad i Offensiv

Regionledningen i Norrbottens beslut att skära bort 700 miljoner kronor till 2022 (och troligen ännu mer sen) är i total konflikt med verkligheten. Lika verklighetsfrånvända politiker har beslutat om  rekordnedskärningar i Luleå med flera kommuner. 
Coronapandemin har avslöjat hur revorna i välfärden blivit till stora hål, där många inte får den vård de behöver och där samhällsbärarna eller ”vårdens hjältar”, som politikerna säger, nöts ned av överbelastning, stress, låga löner och dåliga arbetsvillkor. Tvärtemot Kenneth Backgårds (Sjukvårdspartiet) nedskärningar och privatiseringar behövs en massiv upprustning av vården i offentlig regi, med rejält förbättrade arbetsvillkor.

En av underteckarna av denna debattartikel har jobbat som läkarsekreterare i regionen i 44 år och kan vittna om hur de senaste 30 åren bara har handlat om krav på besparingar och omorganisationer. Överallt i vården har det varit likadant, oavsett om det är region eller kommun, specialistvård eller primärvård, äldreoboende eller hemtjänst. 
Arbetssituationen har blivit tyngre och tyngre med större krav, medan chefer och politiker (oavsett S-ledning eller dagens regionledning) inte lyssnar på vad de på golvet säger. 
Inte undra på att Arbetsmiljöverket har hittat brister i den psykosociala arbetsmiljön på nio av tio arbetsplatser inom äldreomsorgen och att länets hälsocentraler fick hård kritik av samma myndighet så sent som i år för att resurserna inte motsvarar arbetsbelastningen.

Med coronapandemin blev alla brister uppenbara. Till exempel att intensivvårdsplatserna är för få, att lita på marknaden för lagerhållning av medicinsk utrustning är livsfarligt och att en underbemannad äldreomsorg med många vikarier utan rättigheter är en katastrof.
På 1980-talet besökte en arbetare i hemtjänsten fyra personer per dag, 2015 var det 12 och nu ännu mer. Samtidigt möter en person med hemtjänst i snitt 16 olika personer under en tvåveckorsperiod, en stor risk ur smittskyddssynpunkt. Antal överbeläggningar på sjukhus har fördubblats på sex år. 
Och det här var innan corona hade byggt upp en vårdskuld på flera tusen uppskjutna operationer, behandlingar och undersökningar, bara här i Norrbotten. Att i detta läge planera de värsta nedskärningarna i modern tid är oansvarigt, farligt och omänskligt.
Är det något annat coronakrisen visat är det att det finns pengar. Storbanker och storföretag har fått hundratals miljarder i stöd – trots att rekordaktieutdelning väntas på börsen. 
Att statsbudgeten kallas ”historiskt” stor säger mer om hur lite välfärden har fått tidigare än hur mycket som skjuts till nu. Vi ska förstås välkomna extra resurser, men måste vara medvetetna om att det är långt ifrån tillräckligt för den upprustning av vården som är absolut nödvändig.

Det är dags att stå upp mot vansinnesbesparingarna – det är nog nu! Personalen på Karolinska sjukhuset i Stockholm har visat vägen genom att dumpa tystnadskulturen, protesterat och därmed stoppat planerade uppsägningar. I Belgien samlades nyligen vårdarbetare oavsett yrkesroll tillsammans i en stor protest med krav på kraftigt utökade resurser och förbättrade villkor.
Tillsammans är vi starka – det heter inte ”samhällsbärande” för intet. Utan oss stannar samhället – det betyder att nedskärningar bara kan fortsätta så länge vi inte enar oss och sätter ned foten.