”Rehabkedjan måste brytas”

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Även om regeringen under 2022 gör några nödvändiga förbättringar fortsätter sjukförsäkringen för väldigt många sjuka och arbetsskadade att framstå som en grottekvarn.

”Rehabkedjan”, en konstruktion skapad av Reinfeldts moderatledda Alliansregering, och sedan dess upprätthållen av S-MP-regeringar, funkar inte för de som är i mest behov av rehabilitering – utslitna arbetare i ohälsosamma arbetsmiljöer.
Det konstaterar Lisa Gemmel i det fackliga idéinstitutet Katalys rapport Rehabkedjan måste brytas.
Rapporten pekar på det motsägelsefulla i sjukförsäkringen när den samtidigt som den ska öka möjligheterna för sjukskrivna att återgå till sitt arbete också ska fungera som en budgetregulator, läs skäras ned på för att stärka statens finanser.

Under Alliansregeringen skapades en fyrkantig process som hänvisade långtidssjukskrivna från sjukförsäkring och rehab till en arbetsmarknad som inte fanns. Många blev då efter två och ett halvt år utförsäkrade, den så kallade ”stupstocken”.
Socialdemokraterna avskaffade stupstocken 2015 sedan de kommit till makten 2014. Men Försäkringskassans avslag på rätten till sjukpenning fortsatte under S-regeringen att öka mellan 2015 till 2017. Gemmel visar här hur politisk styrning påverkade tillämpningen av den lagstiftade rätten till sjukersättning.
Dåvarande sjukförsäkringsminister Anita Strandhäll lade visserligen fram ett sjupunktsprogram med åtgärder, bland annat för en bättre arbetsmiljö, men det som fick störst genomslag var att ett mål sattes på att få ned sjukpenningtalet till 9,0 (sjukskrivningsdagar/år) från 10,0 i juni 2021.

I december 2021 låg talet fortfarande på 9,0 trots full pandemi. Målsättningen följdes av en politisk styrning. Ministrar styrde upp mot målet med regleringsbrev och val av generaldirektör.
Följden blev striktare och mindre humana bedömningar ute på försäkringskassorna där handläggarna fick nya bedömningsinstrument som på olika sätt bland annat kunde åsidosätta läkarintyg. Slutresultatet: en stor ökning avslag utan någon motsvarande förändring av folkhälsan.
Från att före 2015 ha jobbat mer med förtroende i relationen till de som sökte sjukpenning blev fokus efter 9,0-målet främst ”rättssäkerhet”. Andelen avslag ökade från 1,2 procent 2014 till 7,5 procent 2020!

Bakom siffrorna döljer sig framför allt en sämre, mer ogin och mindre trygg sjukförsäkring.

Vid prövningen vid försäkringens kontrollpunkt dag 180 har avslagen ökat markant, från 8 procent 2018 till 24 procent 2020 – trots att inga ändringar har gjorts i lagstiftningen.
Bakom siffrorna döljer sig framför allt en sämre, mer ogin och mindre trygg sjukförsäkring. I spåren på avslagen följer människors smärta, kamp för behandling, sin rätt att behålla ett arbete, läkarbesök, förbisedda läkarintyg med risk för konsekvenser som marginalisering, fattigdom och en felaktigt självpåtagen skam.
Att ha målsättningar på att sjukskrivningstalet ska ligga på en långsiktig och låg nivå är inte fel. Tvärtom, men som rapporten uttrycker det: ”skälet till att den gör det ska vara en god arbetsmiljö, inte att det är svårt att beviljas sjukpenning”.

Rapportens namn ska naturligtvis inte misstolkas som att rehabilitering inte behövs, tvärtom. Men kedjans länkar måste bytas ut med fokus på att stärka rehabiliteringen inom sjukförsäkringen och att sjukpenningtalet hålls lågt med hjälp av en god arbetsmiljö.
Idag ligger i stort sett hela ansvaret på att rehabiliteras på arbetaren. Dagens Rehabkedja leder enligt rapporten till fler utförsäkringar – inte tillfrisknande – då rehabilitering får stå tillbaka för omställning (söka jobb på öppna arbetsmarknaden).
Gemmel understryker att karensavdraget (tidigare benämnt karensdag) leder till så kallad sjuknärvaro och ökad smittspridning genom att lågavlönade idag inte har råd att vara hemma. Avdraget är direkt arbetarfientligt och bör avskaffas. Den 24 mars tillsatte också regeringen en utredning som ska ”ta ställning till att ändra reglerna för karensavdraget för att det inte ska slå olika hårt mot personer beroende på kön, yrke och ställning på arbetsmarknaden”.

Katalys rapport är ett skarpladdat vapen med fakta och argument som många fackföreningar, personalgrupper och intresseförening bör beväpna sig med i den ofta pressade situation de befinner sig i idag. Rapporten drar också i en sista slutsats en lans just för personalen i vården.
”För en dräglig arbetsmiljö i välfärden behövs även fler medarbetare och rimliga scheman”.