Rekordvinster – men inga höjda löner

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Förra året gjorde de 10 största industriföretagen nästan 300 miljarder kronor i vinst. Med inflationen som äter hål i arbetarnas fickor kan det tyckas som att lönerna bör höjas rejält i årets avtalsrörelse. Utfallet hänger på om det blir kamp för lönerna. 

Till våren börjar industriavtalen löpa ut, och avtalsrörelsen har påbörjats inom industrifacken. Denna gång väger det kanske tyngre än tidigare år. 
Vi ser å ena sidan hur inflationen sänker reallönerna, det vill säga att din lön egentligen krymper på grund av att kostnaderna ökar. Samtidigt går vi in i ett politiskt klimat med en hård och antifacklig blåbrun högerregering som kommer att göra allt för att skydda kapitalisterna.
Enligt den svenska modellen blir industrins avtal styrande för alla de andra områdenas löneutveckling då industrin ”sätter märket”. 

Från olika håll rapporteras det om ett tryck på facken att ”ta ansvar” för inflationen genom att hålla nere lönerna och inte pressa på för löneökningar. Argumentet är att höjda löner gör att företagen måste höja priserna, men sanningen är att företagen höjer priserna för att maximera sin egen vinst.
Tidningen Arbetet har inför avtalsrörelsen listat de 10 industriföretag som gör mest i vinst. Först kommer AB Volvo med 61,8 miljarder kronor i vinst förra året. Men om vinsten skulle fördelas per anställd skulle LKAB hamna först på listan med 6 miljoner kronor i vinst per anställd – det är fantasisummor och det är svårt att greppa företagens girighet. 
Det går inte bara bra för företagen – enligt Konjunkturinstitutets rapport i september har vinstandelen ökat. Det vill säga att allt mer av vad företagen producerar går till vinst istället för till löner.

En varning bör dock utfärdas för gula fackledningar, som sittande i knäet på arbetsgivarna inte kommer att ta strid. Detta efter att bland annat IF Metall och Kommunal har visat på vilken sida de står. 
Avtalssekreterarna för de båda förbunden har i tidningar uttryckt sig emot höjda löner i avtalsrörelsen. Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare, har sagt att ”Vi tror inte på nån idé om att kompenseras för en hög inflation”. Även Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog har uttryckt sig på liknande sätt.
Men runt om i Europa strejkar arbetare för att få upp lönerna som en kompensation för höjda levnadskostnader. I Tyskland pressade metallarbetarfacket upp procentsatserna för löner. Historiskt är det genom kamp, framför allt i svåra tider, som arbetare har vunnit de segrar som har gett oss dagens säkerheter, villkor, lagar och avtal.

Nu krävs det kamp underifrån, mot pampstyret av facken – för demokratiska fack. För rejäla löneökningar – mot marknadens kaos och prischocker.