Repression bryter ingen segregation

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

De så kallade påskupploppen har åter gett makthavarna en chans att tävla om fler repressiva åtgärder riktade mot såväl gängkriminaliteten som sociala upplopp. Från batonghögern väller ett illa dolt rasistiskt klasshat över förorternas folk, varvat med krav på vattenkanoner och gummikulor. Från S-regeringen kommer ännu ett batteri av nya repressiva förslag som enligt Magdalena Andersson kallas att ”vända på varenda sten” för att bryta både gängkriminaliteten och segregationen.

Både Rasmus Paludans rasistiska provokationer och den våldsamma stenkastning mot de poliser som utkommenderats att försvara hans koranbränningar får ursäkta. Men den största skandalen i samband med detta är KD-ledaren Ebba Buschs ifrågasättande av varför inte polisens sköt skarpt och det stöd eller likgiltiga uppmärksamhet inför detta som i hög grad präglar den offentliga debatten.
– Vi har alltså minst hundra skadade poliser, och den stora frågan som borde ställas är: Varför har vi inte minst hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare? lyder de vettlösa ord från Ebba Busch i Ekots lördagsintervju som rimligen borde ha lett till massiva krav på hennes avgång.
Det är som polisfackets ordförande Lena Nitz förklarat i en skriftlig kommentar ”ett oerhört uttalande. Att en svensk politiker närmast uppmanar svensk polis att skada ett hundratal personer genom att skjuta skarpt hör inte hemma i en rättsstat”.

Att tre personer faktiskt skadades av rikoschetter från skarpa skott från poliser är det få som nämner. Istället har politiker och medier tävlat i att på lösa grunder framställa de häftiga reaktionerna mot polisens beskydd av Paludans koranbränningar i invandrartäta förorter som styrda av både islamister och kriminella gäng. Bland de som har identifierats har polisen också hittat en del tidigare kriminella.
Ändå orsakades ganska säkert flertalet av de våldsamma handlingarna mot utkommenderade poliser från en minoritet av en legitim vrede hos alla motdemonstranter mot vad som i detta fall faktiskt måste fattas som en utstuderad och polisskyddad hets mot folkgrupp.
Till bakgrunden hör också en vitt utbredd social frustration och missnöje med både polisen och andra myndigheter. Som Kerstin Gustavsson Figueras på Nyhetsbyrån Järva uttrycker det:
– Rikspolischefen tror att det är kriminella gäng bakom upploppen. Det tror inte jag. Alla åtta gripna i Rinkeby är redan släppta. Bara en tredjedel av de anhållna i Linköping var väl kända av polisen.

”Polisen måste få skjuta för att döda”, skrev chefredaktören Dick Erixon för SD-tidningen Samtiden redan innan Buschs Ekot-intervju. Ännu längre går SD-ledaren Jimmie Åkesson som säger att ”hur detta ens kan vara kontroversiellt är för mig en gåta” och klämmer i med att:
– Polisen behöver ges större befogenheter att kontrollera folksamlingar, i synnerhet i situationer där dessa riskerar att resultera i upplopp. Där är vattenkanoner och gummikulor lågt hängande frukt, men även undantagslagstiftning och utegångsförbud i geografiskt specifika områden är verktyg som polisen behöver för att kunna stävja upplopp som redan brutit ut.
Bara snäppet mer försiktigt uttalar sig Moderaternas justitieministerkandidat Johan Forsell, som säger sig dela Ebba Buschs ilska och lovar ”den största kraftsamlingen någonsin mot de kriminella gängen” om högern vinner valet.

Men detta är ett repressivt race där S-regeringen inte vill hamna på efterkälken.
Redan har EU:s mest restriktiva flyktingpolitik införts och rätten för en asylsökande att själv avgöra var hen vill bo (EBO) har avskaffats.
Vidare har redan ett 70-tal straff skärpts, 30 handlingar kriminaliserats, och polis och hela rättsväsendet byggts ut. Regeringen har också inlett en historisk utbyggnad av polisen och gett dem nya befogenheter.
På en snabbt förberedd pressträff den 28 april presenterade Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Anders Ygeman ett nytt batteri av åtta danskinspirerade förslag:
• Ungdomskriminalitetsnämnder ska utredas, där socialtjänst och polis under ledning av en domare (men utan juridiskt försvar) för de unga ska kunna fastställa en vård- och behandlingsplan för barn och unga som riskerar att involveras i brottslighet.
• Öppna och tidiga insatser ska kunna påtvingas barn och unga även utan samtycke från vårdnadshavare och som kanske liksom i Danmark kan fråntas barnbidrag och bostadsbidrag.
• Aktivitetsplikt ska också utredas om deltagande i heltidsaktiviteter för rätt till försörjningsstöd.
• Uppdrag ges till åtta myndigheter att undersöka nya statistikverktyg för uppföljning av segregation.
• Hemliga tvångsmedel ska utredas utan att det behöver finnas en konkret brottsmisstanke. Utredningen ska även ta ställning till om elektronisk kommunikation ska kunna inhämtas.
• Bättre möjligheter att utbyta information med brottsbekämpande myndigheter och vissa andra aktörer ska införas.
• En utredning ska också tillsättas med uppdrag att undersöka möjligheten att meddela geografiskt avgränsade vistelseförbud utan direkt koppling till att personen har dömts till brott.
• Även vistelseförbud för ungdomar utreds. Det innebär att Socialtjänsten ges befogenheter att besluta om att barn och ungdomar inte ska få vistas på vissa platser under vissa tider på dygnet, något som ska kunna övervakas med fotboja.

Åt den systematiskt ojämlika politik som på bara 25 år har lagt sten på sten till höga murar av ökade klassklyftor görs inte ett skvatt.

Till saken hör att de danska ungdomskriminalitetsnämnderna har införts trots skarp kritik från till exempel den danska barnombudsmannen (Börnerådet), som ansett att de ignorerar ett barnrättsperspektiv om barnens bästa, liksom forskarnas varningar för att unga och barn ned till 10 års ålder kan löpa en ökad, inte en minskad, risk att identifiera sig själv som en brottsling.
När Magdalena Andersson i höstas accepterade valet till ordförande för det socialdemokratiska partiet tände hon vissa förhoppningar med sitt löfte om att ”vända på varenda sten” för att bryta den segregation som föder gängkriminaliteten.
Dessvärre har hon sedan dess bara sett den segregation och de påstådda ”parallellsamhällen” som fattiga förorter representerar. Bland de stenar som hennes nya S-regering hittills har vänt på finns utom en lös retorik om att återta kontrollen över skolan mest bara repressiva förslag som bara går ut på att disciplinera de mest utsatta.
Åt den systematiskt ojämlika politik som på bara 25 år har lagt sten på sten till höga murar av ökade klassklyftor mellan Sveriges superrika och fattiga och gjort landets miljardärer i stadsdelar som Djursholm och Södra Ängby 30 gånger rikare, med fler svenska dollarmiljardärer per invånare än i USA och Brasilien, görs inte ett skvatt.

Som Andreas Cervenka, författare av en ny bok om Girig-Sverige, förklarade för en amerikansk tech-anställd är Sverige ett paradis för de rika. Det finns riskkapitalägda skolor som finansieras av skattebetalarna med skolpeng, men varken fastighetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt eller mer än den blygsammaste skatt på företag och aktieutdelningar.
Förr eller senare kan detta antingen skapa revolter i folkdjupet som antingen får årets påskupplopp att framstå som en tebjudning eller förhoppningsvis andra mer välorgansierade massrörelser som kan förena arbetare och unga i alla delar av landet med förorternas fattiga.