Revolutionen i Kina 70 år – från stalinism till kapitalism

av Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

Xi Jinping, Kinas något tillbucklade ”starke man”, ledde den grandiosa militära uppvisningen för att markera 70-årsjubileet av den kinesiska revolutionen den 1 oktober 1949. Då drevs kapitalismen och imperialismen ut ur Kina av Mao Zedongs bondearmé, men den politiska makten föll i händerna på hans stalinistiska ”kommunist”-parti (KKP).
Idag vilar KKP-diktaturen på helt annorlunda klassgrunder jämfört med den regim och stat som bildades för 70 år sedan: nu är det en imperialistisk makt – världens näst mäktigaste – som anammar en auktoritär och statligt ledd kapitalistisk modell.

När kommentatorer säger att Xi baserar sitt styre på Mao Zedongs regim menar de ett uppblåst autokratiskt styre och repression, snarare än Xis ekonomiska politik som är för de rika och mot arbetarklassen. 
Istället för att lovorda 1949 års revolution är Kinas officiella jubileumsfirande starkt färgat av nationalism och teman som Kinas globala roll och militära styrka, det växande hotet från ”utländska krafter” (alltså USA) och varför Kina skulle vara hopplöst förlorat utan KKP-diktaturens allomspännande kontroll.
KKP kom inte till makten i spetsen för en arbetarklassrörelse. Med sitt stalinistiska synsätt och metoder stod partiet till en början för en relativt sett begränsad agenda för att etablera en ”ny demokrati” samtidigt som den behöll en kapitalistisk ekonomi.
Men sig självt till trots kastades KKP framåt av en av de mäktigaste revolutionära vågorna i världshistorien. Det var denna massrevolutionära iver inom det internationella ramverket, som uppstod efter andra världskriget, som fick Maos regim att införa förändringar som i grunden omvandlade Kina.

Kina var på den tiden fattigt även med asiatiska mått mätt. Med sitt enorma invånarantal (475 miljoner år 1949) hade Kina dittills varit världens största ”misslyckade stat” i ett århundrade. Från 1911 till 1949 slets landet mellan rivaliserande krigsherrar, med en korrupt centralregering och mobbande utländska makter.
Att få ett slut på de förödmjukande utländska tullmyndigheterna och utstationerade imperialistiska arméerna på kinesisk mark var bara en av många praktiska landvinningar. Maos regim introducerade också den mest omfattande jordreformen i världshistorien – inte lika djup som Rysslands, men som innefattade en landsbygdsbefolkning fyra gånger så stor. 
Som historikern Maurice Meisner påpekar förstörde bonderevolten ”Kinas aristokratiska godsägare som en social klass, och slutförde därmed elimineringen av den längst levande härskande klassen i världshistorien, som länge hade stått som ett stort hinder för Kinas återupplivande och modernisering”. 
År 1950 införde Maos regering en äktenskapslag som förbjöd tvångsäktenskap, konkubinat och bigami, och gjorde skilsmässa lättare för båda könen. Detta var en av de mest dramatiska omvälvningarna från en regering gällande äktenskaps- och familjerelationer som någonsin hade försökts. 

När KKP tog makten var fyra femtedelar analfabeter. Denna andel hade reducerats till omkring 35 procent år 1976, när Mao dog. Medellivslängden, som bara var 35 år 1949, höjdes till 65 år under samma tidspann. Innovationer i offentlig sjukvård och utbildning, reformen (simplifieringen) av det skrivna alfabetet, och det senare nätverket av ”barfotaläkare” som täckte de flesta byar, förändrade situationen för de fattiga på landsbygden.
Dessa landvinningar, i en tid när Kina var mycket fattigare än idag, ska jämföras med den nuvarande dagliga krisen i sjukvården och utbildningen, ett resultat av kommersialisering och privatisering.
Avskaffandet av feodalism och imperialistisk kontroll var en nödvändig förutsättning för att inleda Kinas väg mot en modern industriell utveckling, och industrialiseringen som den uppnådde under sin planerade ekonomifas var absolut häpnadsväckande. Från 1952 till 1978 steg industrins andel av BNP från 10 till 35 procent – en av de snabbast ökade industrialiseringarna någonsin. 
De två stora revolutionerna förra århundradet, den ryska (1917) och den kinesiska (1949), har gjort mer för att forma världen vi lever i än någon annan händelse i männi­skans historia. Båda var resultatet av den totala oförmågan hos kapitalismen och imperialismen att lösa mänsklighetens fundamentala problem. Båda var också massrörelser i en episk skala, inte militärkupper som flera kapitalistiska politiker och historiker hävdar.
Med detta sagt finns det fundamentala och avgörande skillnader mellan de båda revolutionerna.

Den stalinistiska modell som KKP anammade när den tog makten 1949 var långt ifrån genuin socialism.

Det sociala system som Mao etablerade var stalinistiskt snarare än socialistiskt. Den ryska revolutionens isolering ledde efter att flera revolutionära rörelser i Europa och på andra håll hade slagits ner under 1920- och 30-talet till uppkomsten av en konservativ byråkrati under Stalin, vilken lutade sig mot den statsägda ekonomin ur vilken den tog sin makt och sina privilegier från. Alla element av arbetardemokrati – styre och kontroll av valda representanter och privilegiernas avskaffande – krossades. 
Men som Leo Trotskij förklarade behöver en planerad ekonomi arbetarnas demokratiska kontroll likt en kropp behöver syre. Utan detta, under en byråkratisk diktatorisk regim, kan potentialen i en planerad ekonomi gå förlorad och slutligen kan hela konstruktionen hotas av ödeläggelse, vilket bevisades för tre årtionden sedan.
Den stalinistiska modell som KKP anammade när det tog makten 1949 var långt ifrån genuin socialism. Men att det fanns ett alternativt ekonomiskt system till kapitalismen och de synbara landvinningar detta medförde för massorna, hade en starkt radikaliserande effekt på världspolitiken. Den kinesiska revolutionen ökade trycket på de europeiska imperialisterna att lämna sina kolonier på södra halvklotet.
Medan både den ryska och kinesiska revolutionen leddes av kommunistiska masspartier fanns det avgörande skillnader mellan dem vad gäller program, metoder och framför allt klassbasen – skillnaden mellan genuin marxism och dess perverterade stalinistiska karikatyr.

Den ryska revolutionen 1917 var proletär – en avgörande faktor. Detta gav den det politiska oberoendet och den historiska djärvheten att staka ut en aldrig tidigare prövad väg. Ledarna för den revolutionen, framför allt Lenin och Trotskij, var internationalister och såg revolutionen som inledningen till en socialistisk världsrevolution.
I bjärt kontrast till detta var de flesta KKP-ledarna i själva verket vänsternationalister med ett tunt laminat av internationalism runt det. Detta stämde överens med den kinesiska revolutionens bondebas. 
Istället för massarbetarrörelser och valda arbetarråd – motorerna i den ryska revolutionen – och exi­stensen av ett demokratiskt marxistiskt arbetarparti som bolsjevikerna var det i Kina det bondebaserade Folkets befrielsearmé (FBA) som tog makten. Arbetarklassen spelade ingen oberoende roll, och fick till och med order om att inte strejka eller demonstrera utan istället invänta FBA:s ankomst till städerna. 
Även om bondeklassen är kapabel till enorma revolutionära hjältedåd, som Röda arméns/FBA:s kamp mot Japan och den diktatoriska Chiang Kai-shek-regimen visade, är den oförmögen till att spela en självständig roll. Politiskt stödjer bondeklassen den ena eller andra urbana klassen – arbetarklassen eller kapitalistklassen.
Istället för att städerna tog sig ut till landsbygden i Kina kom KKP till makten genom att bygga ett massfölje bland bondeklassen för att sedan ockupera de mestadels passiva, krigströtta städerna. Klassbasen i revolutionen innebar att den kunde söka efterlikna en existerande social modell, men inte skapa en ny. 

KKP:s bondeklassorientering kom ur det fruktansvärda nederlaget för revolutionen 1925-27, som orsakades av Kominterns stadieteori under Stalins ledning. Eftersom Kina enligt denna teori bara var i skedet av en borgerlig revolution måste kommunisterna vara redo att stödja Chiangs borgerliga nationalistparti (Kuomintang). KKP:s unga och imponerande arbetarklassbas krossades brutalt.
Men medan en betydande trotskistisk minoritet bildades kort efter detta nederlag som drog de korrekta slutsatserna om att det är arbetarklassen och inte kapitalisterna som måste leda den kinesiska revolutionen höll majoriteten av KKP-ledarna på det stalinistiska stadiekonceptet, även om de ironiskt nog bröt med det efter att de tog makten 1949.
I slutet av 1920-talet antog därför den stora gruppen av KKP-kadrer, varav de flesta från intelligentsian, missförstådda pseudomarxistiska idéer om att föra gerillakrig på landsbygden. År 1930 var bara 1,6 procent av KKP-medlemskapet arbetare jämfört med 58 procent år 1927. Denna klasskomposition var nästintill oförändrad fram tills partiet tog makten 1949.
Tillsammans med detta var den ökade byråkratiseringen av partiet, ersättningen av interndebatt och demokrati med en regim med kommandon och utrensningar samt en personlighetskult kring Mao – allt kopierat från Stalins metoder. 
Medan den ryska revolutionen degenererade under ogynnsamma historiska förhållanden var den kinesiska revolutionen byråkratiskt deformerad från första början. Det förklarar maoismens motsägelsefulla natur, med viktiga sociala vinningar jämsides brutal repression och diktatoriskt styre.

När det japanska ockupationskriget ändades 1945 var USA-imperialismen oförmögen att direkt införa sin egen lösning i Kina. Opinionen för att ”ta hem trupperna” var för stark. Därför hade USA inget annat val än att stödja Chiang Kai-sheks korrupta och inkompetenta Kuomintangregim med massivt ekonomiskt och militärt stöd. 
För massorna var den regimen en katastrof. De sista åren av Kuomintangstyret kom rapporter från flera städer om hur ”folk svalt och låg utan hjälp döende på gatorna”. 
Utöver jordreformerna i de områden de befriade var KKP:s största fördel hatet mot Kuomintang. Det ledde också till massdeserteringar av Chiangs trupper till Röda arméns/FBA:s sida. Från hösten 1948 vann Maos trupper jordskredssegrar i flera avgörande strider. 
Kuomintangs trupper gav antingen upp, deserterade eller revolterade i stad efter stad för att ansluta sig till FBA. Chiangs regim hade ruttnat inifrån och ut, vilket gav KKP exceptionellt gynnsamma omständigheter.

Med en genuin marxistisk politik skulle Kuomintangs störtande ha skett snabbare och mindre smärtsamt. Från september 1945, efter Japans militära kollaps, till sent år 1946 hade arbetare i alla större städer satt igång en magnifik strejk­våg, med 200 000 ute i strejk i Shanghai. Studenter vällde också ut på gatorna i landsomfattande massrörelser som återspeglade radikaliseringen av samhällets medelklasskikt. 
Studenterna krävde demokrati och var emot Kuomintangs militära mobilisering för inbördeskrig mot KKP. Arbetarna krävde fackliga rättigheter och ett stopp på frysta löner. Istället för att ge en ledning till denna rörelse valde KKP att bromsa den och uppmana massorna att inte blir ”för extrema” i sin kamp.
I detta skedde höll Mao ännu fast vid sitt perspektiv av ”enad front” med de ”nationalistiska” borgarna, som inte borde skrämmas upp av arbetarklassens militans.
Studenterna var blott en förhandlingsbricka av KKP för att utöva tryck på Chiang att ingå fredssamtal. KKP gjorde sitt yttersta för att hålla studenternas och arbetarnas kamp separerade. De oundvikliga klasskampslagarna innebar att denna begränsning av rörelsen skapade nederlag och demoralisering. Många student- och arbetaraktivister sveptes bort av en våg av repression från Kuomintang. Vissa avrättades. Ett historiskt tillfälle gick förlorat som förlängde Chiangdiktaturens liv och lämnade de urbana massorna till största delen passiva under resten av inbördeskriget. 

I linje med den stalinistiska stadieteorin skrev Mao 1940 att: ”Den kinesiska revolutionen är i sitt nuvarande skede inte ännu en socialistisk revolution för att största kapitalismen, utan en borgerlig-demokratisk revolution”. För att åstadkomma ett block med ”progressiva” eller ”patriotiska” kapitalister begränsade Mao jordreformerna (så sent som hösten 1950 hade de ännu bara genomförts i en tredjedel av Kina), medan de ”byråkratiska kapitalisternas” affärer – Kuomintangkumpaner och -tjänstemän – förstatligades omedelbart. Privata kapitalister behöll sin kontroll och 1953 stod de för 37 procent av BNP.
Ett avgörande test kom med Koreakriget som bröt ut i juni 1950. Detta förde med sig en massiv ökning av amerikanskt tryck, ekonomiska sanktioner och även hot om kärnvapenattacker mot Kina. Kriget och den skarpt polariserade världssituationen som följde (Kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA) innebar att Maos regim, för att behålla makten, inte hade något annat val än att slutföra den sociala omvandlingen, snabba på jordreformerna och utöka sin kontroll över hela ekonomin. 

Den kinesiska revolutionen var därför en paradoxal, ofullbordad revolution som förde med sig monumentala sociala framsteg, men som också skapade en monstruös byråkratisk diktatur vars makt och privilegier i allt större utsträckning underminerade potentialen hos den planerade ekonomin.
Vid Maos död var regimen djupt splittrad och i kris, där de fruktade att stora omvälvningar skulle svepa bort dem från makten. 
Vissa i dagens Kina har blivit härdade antikommunister som stödjer global kapitalism, då de tror att detta på något sätt skulle vara ett alternativ till den nuvarande regimen. Andra har vänt sig till Maos arv, som de anser helt har förråtts av hans efterträdare.
Inom denna sociala och politiska turbulens kampanjar genuina marxister organiserade inom CWI i Kina, Hongkong och Taiwan via sidan chinaworker.info och andra publikationer för att vinna stöd för en global demokratisk socialism som den enda vägen framåt.