När detta skrivs under tisdagens ”miljonmarsch” och generalstrejk i Egypten har mer än en miljon samlats i centrala Kairo i en revolutionär atmosfär som tex Al Jazeera beskriver som ”festivalliknande”. Den revolutionära tsunami som inleddes i december av de fattiga invånare som samlades kring den lokala sektionen av fackföreningen UGTT i den tunisiska landsortsstaden Sidi Bouzid skakar nu såväl makthavarna runt den åldrade despoten Hosni Mubarak i arabvärldens i särklass största och viktigaste land, som hela den av USA och EU övervakade imperialistiska världsordningen.
Inte bara för arabvärldens unga utan för alla ungdomar i hela världen är detta efter tjugo år av en krypan- de, ”nyliberal baklängesrevolution” ända sedan 1990 den första revolution de kan delta i eller dag för dag uppleva ”live” i TV och på internet.
Vart denna revolution ska leda är samtidigt inte bara deras utan även den oroliga fråga som toppar USA:s och EU:s agenda.
Från Vita huset talar både Obama och Hillary Clinton om att Mubarak måste lyssna på ”legitima klagomål”, avstå från våld och inleda en ”ordnad övergång” till demokrati. Detta utan att uppmana diktatorn att avgå eller ens antyda att USA skulle dra undan sitt massiva militära stöd på 1,5 miljarder dollar årligen till Egypten och dess militär. Under tiden har demonstranterna inte kunnat undgå att läsa ”Made in USA” på tårgaspatronerna, liksom att skrämmas av de USA-levererade Apachehelikoptrar som cirkulerar över deras huvuden.
Exakt samma hycklande inställning som USA:s intas av EU, Carl Bildt och den svenska regeringen.
Medan EU och Bildt på måndagen ”starkt fördömde” den vitryska regeringens arresteringar av oppositionella och brutalitet mot demonstranterna, uppbackat av skärpta sanktioner, ”beklagades” endast det hundrafalt värre våld som den provästliga egyptiska diktaturen har använt med minst 150 döda och tusentals skadade och fängslade. Uttalandet utmynnar i en uppmaning till ”en seriös och öppen dialog” för ”betydande demokratiska reformer”. Som den minst av allt oskyldige Urban Ahlin (S) medger i Expressen har EU:s politik ”hållit diktaturerna under armarna och bett om hjälp för att stävja flyktingströmmar och islamistiska extremister”, samtidigt som han kritiserar Bildt för att ”inte våga säga mer än att det är viktigt att presidentvalet i höst blir demokratiskt”.
Imperialismens oro är befogad, även om de oppositionella rörelserna ännu foku- serar sina krav på avgångar och demokrati. Men från de djupa leden, vars missnöje tänts av höga matpriser, massarbetslöshet och blodigt förtryck av protester förväntas kraffulla åtgärder för bröd, jobb och social rättvisa.
De arabiska massorna förväntar sig inget av USA eller EU. Deras inspiration kommer från annat håll. Som en artikel i Asia Times påpekar påminner det virus som smittat Nordafrika om Latinamerikas ”bye-bye diktaturer och arrogant, närsynt nyliberalism”. Den sociala och politiska jordbävning som startade i Tunisien har också inspirerats av 2010 års massprotester i Europa – som i Grekland, Frankrike, Spanien, Portugal, Irland och England.
Nu erbjuder sig IMF-chefen, socialdemokraten Strauss-Khan, som hyllat Ben Alis regim i Tunisien som ”en god lärljunge i världsekonomin” att bistå Egypten med en återuppbyggnadsplan. Detta visar en total brist på självinsikt från en institution som ända sedan år 2000 har destabiliserat arabvärlden med dramatiskt ökade klyftor mellan de allt fler fattiga och en liten krets av enormt rika. Det är tex på inrådan av IMF och Världsbanken som Tunisien och Egypten har avvecklat sina matsubventioner i en tid av dramatiskt ökade matpriser.
Till och med Egyptens hittills statskontrollerade fackföreningsrörelse har nu pressats till krav i en helt annan riktning: mot korruption och svält, för priskontroller, lönelyft och matsubventioner. Det är en typ av åtgärder som betyder att den demokratiska revolutionen måste bli socialistisk. Det är från de djupa leden av radikaliserade unga och befriade fack som en ny socialistisk väckelse måste komma också för att undvika en comeback för den religiösa fundamentalism som hittills hållits i bakgrunden.
