Revolutionen måste fortsätta

2011-02-16 13:27:44




Mubarak finns inte längre – han är slängd på ”historiens skräphög”. Han sopades bort av en av de största massrörelserna i historien. Det 18 dagar långa vulkanutbrottet kröntes av en kolossal mobilisering med sex miljoner egyptier på gatorna. Mubarak tvingades fly.

Mubarak misstog sig helt när han framträdde för att trotsa ropen på hans avgång i hans beryktade TV-framträdande i torsdags kväll den 10 februari. Mubaraks trots överraskade inte enbart massorna utan även hans vänner inom militären och USA:s utrikesministerium. USA:s försvarsminister Gates dikterade dock, i nära samarbete med den egyptiska militärledningen, för diktatorn att han inte längre skulle skjuta upp avresan till Sharm el-Sheikh.
Om han inte gjorde detta hotade ett massuppror som skulle sätta hela basen för regimen på spel. Likt en kolossal återhållen Goliat låg massans ilska på en sådan nivå att rörelsen började gå från Tahrirtorget i riktning mot presidentpalatset. Folkmassor började omringa parlamentet, TV-stationerna och regimens övriga makt- centra. En sådan rörelse hotade de besuttna klasserna med oförutsägbara konsekvenser.

Det mest olycksbådande för generalerna – makten bakom Mubarak – var att själva basen för armén, speciellt de på torget, hade börjat påverkas av revolutionens virus. Arméoffi- cerare – de lägre graderna – började marschera i solidaritet med revolutionen. Statsapparaten stod med andra ord under hot om att brytas sönder i deras händer.
Vad som var lika viktigt – speciellt för revolutionens framtid – var att arbetarklassen gick in på scenen i stor skala.

De förtryckta massornas undertryckta och underblåsta vrede flöt upp till ytan med krav på stora löneökningar, oberoende fackföreningar, o s v. Det vi bevittnat i Egypten fram till nu är ett mäktigt moment av politisk revolution. Denna har avlägsnat det krönta uttrycket – diktatorn – för regimen. Vi har dock ännu inte haft en ”andra revolution”, en social rörel­se av speciellt arbetarklassen, för att avlägsna godsägarväldets och kapitalismens ruttna makt. Detta är det en­da sättet man framgångsrikt kan slut- föra den egyptiska revolutionen på.
Önsketänkande är det farligaste misstaget i politiken, speciellt under perioder av hög spänning, under en revolution. Medan jublet är stort över att diktatorn har avlägsnats förblir de sociala frågor som underblåst revolutionen olösta.

regimens maktbas – särskilt dess monopol på statsmakten – förblir intakt. Generalerna gav, endast dagar efter Mubaraks avgång, en glimt av sin pansrade näve.
De egyptiska massorna gör ett allvarligt misstag om de hyser något förtroende för exempelvis de generaler, storföretagare och godsägare som nu hävdar att de är ”demokrater”.
I bästa fall längtar dessa krafter ef­ter en ”från ovan kontrollerad” demokrati, med mindre grad av demo- kratiska fri- och rättigheter än i Erdogans Turkiet.
Armén har i praktiken genomfört något som kan kallas en ”mjuk militärkupp” efter Mubaraks fall. Val har utlovats inom sex månader, men enbart efter det att militären har ”godkänt” den nya konstitutionen.

Under täckmantel av att återvän­da till det ”normala” har man försökt genomföra en upprensning av Tahrirtorget och tvinga de strejkande tillbaka till arbetet. Dessa åtgärder mot mötesfriheten och strejkrätten är desperata försök att ta full kontroll över situationen, men läget kan inte återgå till det normala när vulkanens lava än­nu inte har kallnat.
Man får heller inte glömma bort att armén – speciellt toppen som fältmarskalk Tantawi – till händer och fötter är bunden, och en integrerad del, av det ruttna egyptiska godsägarväldet och kapitalismen. I likhet med deras motsvarigheter inom den pakistanska militären kontrollerar armétoppen själv stora delar av de formellt sett statligt ägda industrier som privatiserades av Mubarak under de två senaste årtiondena.
Militärledningen har materiella intressen av att bevara dagens regim. Många längtar utan tvivel efter en åt­ergång till Mubaraks regim, där makten ligger i deras händer eller i en av deras representanter i ett bonapartistiskt ”presidentämbete”.
Generalerna sitter på enorma tillgångar och har privata armégolfbanor, -klubbar och bor i slutna villa- områden som är en helt annan värld än de kräftsvulster till slumområden som den allra största delen av den egyptiska arbetarklassen och de fattiga bor i.
Den enda garantin för att demokratin befästs ligger i att den fantastiska massrörelsen försvaras och det tryck som den kan utöva i bygget av ett nytt Egypten. Det första är uppbygget av oberoende fackföreningar genom vilka massorna kan uttrycka sina åsikter och utöva påtryckningar för förändringar. Det är ingen tillfällighet att armén redan nu försöker begränsa och motverka rörelsen för bil- dandet av fackföreningar. De statliga fackföreningarnas topp var Mubaraks lakejer; de måste avlägsnas och arbetarnas representanter måste väljas till dessa poster.

Detta är dock inte tillräckligt. Demokratiska aktionskommittéer på arbetsplatserna – vars embryon redan finns genom de ockupationer som har genomförts av ett antal fabriker under de senaste dagarna – måste byggas snabbt. Dessa måste kopplas till lokalkommittéer i de fattigas och arbetarklassens områden – i ett försök att skapa ett verkligt ”massornas parlament” underifrån.
I alla revolutioner strävar massan av arbetarna och fattigbönderna – de verkliga drivkrafterna i vilket mass­uppror som helst – att bygga oberoende medel till uttryck och handling.
Den stora massan av befolkning­en ser, efter decennier av diktatur, demo­kratin som ett avgörande steg framåt för att kunna förändra sina liv.
Kravet på ett verkligt demokratiskt parlament, en konstituerande församling med uppgift att säkra såväl demo­krati som en genomgripande och var- aktig förändring av massornas livsvill­kor, borde nu stå högst på dagordningen.
Ett nytt parlamentet kan, om det verkligen ska representera majoriteten av befolkningen, bara samlas som en följd av fortsatt revolutionär kamp och ett politiskt program för en total  förändring av de egyptiska massornas liv. Arbetarnas och fattigböndernas representanter borde utgöra ma- joriteten i detta parlament eller konstituerande församling.

Massorna måste vara vaksamma mot att tillåta några senkommet omvända till ”demokratin” – ”liberala” kapitalister som till exempel Mohamed el-Baradei o s v – att knuffa dem åt sidan. Arbetarklassen måste bilda masskommittéer som kan utgö­ra basen för och övervaka demokratiska val.
Ingen president, utan makten ska läggas i ett parlament med en kammare! En andra kammare kommer o­undvikligen att användas av kapitalis- terna för att motverka folkets demokratiska vilja. En president är en förment diktator till och med i de mest etablerade ”demokratiska” parlamen­ten, med makt att åsidosätta den demokratiska viljan.
Den egyptiska revolutionen var framförallt en ungdomarnas och arbetarnas revolution. Därför borde rösträttsåldern sättas till 16 år, samtidigt som ett antal åtgärder som gynnar kvinnor borde införas.

Revolutionen är inte över – den har bara börjat. Googlechefen – Wael Ghonim – som spelade en stor roll i att mobilisera människor till demonstrationerna den 25 januari och som sedan greps av armén symboliserar detta skede av revolutionen – dess styrkor och svagheter – så snart han släpptes från fängelset. När han ställdes inför det faktum att 300 unga egyptiska arbetare dödats av polisen och av Mubarak inhyrda slagskämpar bröt han samman i gråt.
Detta var i sin tur en stor faktor i att mobilisera nya grupper av arbeta­re. Och Ghonim gav uttryck åt stämningen när han deklarerade att efter Mubaraks avgång: ”kommer Egypten att vara himmelskt om tio år”.
Och han kommer att ha rätt, men endast om källorna till de egyptiska massornas ojämlikhet och lidande – godsägarvälde och kapitalism – avskaffas.
De egyptiska massorna måste skapa sin egen makt för att eliminera hindren för att kunna förverkliga sina drömmar – ett demokratiskt och socialistiskt Egypten som en del av en frivillig sociallistisk federation i Mellanöstern.

CWI:s hemsida:
socialistworld.net
den 15 februari

---

 CWI / Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ▼

• Inget förtroende för de höga militärerna och inget deltagande i en regering som innehåller representanter från Mu- baraks diktatur.
• Omedelbart upphävande av undantagstillståndet. Frige al­la politiska fångar och de som har gripits under kampen.
• Demokratiska fri- och rättigheter. Full frihet att bilda nya kämpande och oberoende fack och inga inskränkningar i strejkrätten.
• Bygg demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatser­na och i bostadsområdena för att rensa ut resterna av den gamla regimen, trygga försörjningen och försvara den fortsatta kampen.
• Bilda demokratiska kommitté­er för vanliga poliser och soldater – rensa ut officerarna och hierarkin.
• Nej till en militärregering eller en regering för ”nationell enighet” baserad på den härskan­de klassens och imperialis- mens intressen.
• Nej till en ny konstitution som utarbetas och godkänns av militären.
• Omedelbara och fria val till en revolutionär demokratisk konstituerande församling – för en arbetarnas, de fattigas och småböndernas regering.
• Ett slut på Egyptens blockad av Gaza – för Palestinas självbestämmande, arbetarenighet och masskamp för att störta diktaturer i hela regionen.
• För ett förstatligande av Egyptens storföretag, banker och storgods – demokratisk planering för att möta massornas behov och inte elitens.
• För ett socialistiskt Egypten och en socialistisk federation i regionen, på en lika och frivillig grundval.