1968 var ett år som präglades av revolter och uppror. Längst gick utvecklingen i Frankrike i maj 1968. I den historiska generalstrejken i maj deltog 10 miljoner människor. Arbetarna och ungdomarna i Frankrike hade fredligt kunnat gripa makten. Frankrikes dåvarande president general Charles de Gaulle gick i landsflykt, fast övertygad om att den gamla kapitalistiska ordningen var på väg att rasa samman (läs mer i Offensivs specialnummer om Frankrike 1968: Lärdomar från generalstrejken, nr 781 i år).Det var samme de Gaulle som på tröskeln till 1968 i sitt nyårstal hälsat det ”nya året med tillförsikt”. Några månader senare inleddes en revolutionär utveckling i Frankrike.
Även den fackliga ledningen överraskades av den nya arbetarmilitansen. Arbetarna började ockupera sina fabriker utan att vänta på fackledningens godkännande. Arbetarnas kamp var politisk – för genomgripande samhällsförändringar – allt medan facktopparna försökte begränsa strejkrörelsen till att endast handla om löner och arbetsvillkor.
Det var inte bara i Frankrike som de styrande togs på sängen av den masskamp som präglade det epokgörande året 1968.
I USA gav president Lyndon Johnson upp i mars 1968 och deklarerade att han inte ställde upp för omval. Veckorna innan hade den sydvietnamesiska befrielserörelsen FNL tillsammans med Nordvietnams armé inlett Tetoffensiven, som militärt inte blev en framgång men en avgörande politisk seger. Opinionen mot Vietnamkriget växte sig allt starkare i USA och i andra länder.
Motståndet mot det långa Vietnamkriget var en viktig faktor bakom den globala vänsterutveckling som inleddes under 1968.
Men mer än någonting annat var 1968 ett år som inledde en ny våg av arbetarkamp. Efter Frankrike följde den revolutionära utvecklingen i Italien under 1969-71, som inleddes med strejkrörelsen 1968.
Över hela Europa ägde en dramatisk uppgång i strejkaktiviteten rum. Under konfliktperioden 1968-72 ökade även de inofficiella, ”vilda” strejkerna markant i antal.
I Sverige blev gruvstrejken i Malmfälten 1969/70 inledningen till en strejkvåg som nådde sin kulmen i början av sjuttiotalet. Gruvarbetarna strejkade under parollen ”Vi är inte maskiner” och krävde ”Människovärdet tillbaka”. Strejken fick stöd från 80 procent av befolkningen.
Gruvarbetarstrejken satte strålkastarljuset på den diktatur som rådde på arbetsplatserna och slog sönder myten om att klasskampen hörde till historien. Den snabba uppgången i antalet strejker i Sverige 1970 skakade om samhällstopparna och samhället vreds till vänster.
En period av aktivitet och organisering inleddes. I fackföreningarna uppstod en ny vänsteropposition och även facktopparna tvingades tala i termer om att det nu var dags för ”ekonomisk demokrati” – att avskaffa kapitalismen.
För att om möjligt återvinna förlorad auktoritet och ta initiativet lanserade LO-toppen och socialdemokraterna en rad nya arbetsrättsliga lagar – lagen om anställningstrygghet, förtroendemannalagen, lagen om medbestämmande och den nya arbetsmiljölagen. Dessutom började man diskutera införande av ett system med löntagarfonder som i teorin skulle kunna leda till att fondernas kapital inom 20 år hade vuxit i en sådan grad att man kunde köpa ut kapitalisterna.
När vänstervinden mojnat i början av åttiotalet begravdes dessa utopiska planer. Kapitalismen kan inte avskaffas steg för steg, utan det krävs en medveten socialistisk kamprörelse med stöd av en folkmajoritet.
1968 var ett år då kampen och oroligheterna i världen direktsändes i TV. Bilderna från krigets Vietnam chockade den amerikanska nationen.
Inte ens den stalinistiska diktaturen kunde förhindra direktbilder från invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968. ”För Moskva var det en ond dröm. Istället för bilder på den nya prosovjetiska regeringen som välkomnade befrielsetrupperna, spreds det omedelbart bilder över hela världen på obeväpnade unga tjecker och slovaker som viftade med blodiga tjeckiska flaggor, som trotsigt kastade sten och tände bensinindränkta trasor eller bara försökte diskutera [med de ryska soldaterna]… bilder som sändes ut av varenda TV-station, publicerades på alla dagstidningars förstasidor och trycktes på alla tidskriftsomslag. Sovjets officiella förklaring – att de hade kommit för att hjälpa Tjeckoslovakien – var uppenbart osann.” (Mark Kurlansky: 1968).
1968 var ett år av revolution, men också med inslag av kontrarevolution och repression, som Peter Taaffe (med i ledningen för CWI och Socialist Party, RS systerparti i England och Wales) skriver i den första artikeln i denna Offensivspecial.
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien kom som en kalldusch. I Sverige fick invasionen till följd att vpk (idag vänsterpartiet) nästan ramlade ur riksdagen i det val som hölls i september det året.
Inmarschen kunde emellertid inte hindra en fortsatt vänsterutveckling i Sverige och i andra länder.
Den Sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien var en desperat åtgärd av en byråkratisk och maktfullkomlig klick som med alla till buds stående medel försökte förhindra en utveckling i riktning mot socialistisk demokrati.
1968 blev inledningen till en kris för den tidens båda supermakter – USA och Sovjetunionen.
Två år efter att Pragvåren krossats reste sig de polska arbetarna och avsatte regeringschefen Gomulka, som varit en av de stalinistiska hökar som ivrigast krävt en invasion av Tjeckoslovakien.
Samtidigt med att människor i Prag försökte stoppa de sovjetiska stridsvagnarna demonstrerade hundratusentals studenter i Mexiko mot den styrande högerregeringen. Mexiko stod 1968 som arrangör för de olympiska sommarspelen (OS) och regimen ville göra allt för att undvika något som störde förberedelserna.
Precis som den kinesiska regimen idag.
Den 2 oktober gick Mexikos polis och armé till våldsamt angrepp mot en demonstration i Mexiko City (huvudstaden). Under två timmar besköts den demonstration som samlats på Tlatelolcotorget, studentrevolten krossades i blod.
Tio dagar senare invigdes OS. Under OS blev världen emellertid påmind av de svartas kamp i USA, när Tommie Smith och John Carlos båda höjde en svarthandskad knuten näve under prisutdelningen på 200 meter. Black Power-hälsningen på prispallen när USA nationalsång spelades följdes av andra protester, t ex vid prisutdelningen på 400 meter.
Idag är det populärt bland många proffstyckare att devalvera 1968 och reducera kampen till en ungdomsrevolt som snabbt blåste förbi.
Även flera av de som stod på barrikaderna 1968 står numera långt ifrån de socialistiska ideal man då kämpade för.
En av dem, den franske studentledaren Daniel Cohn-Bendit är idag språkrör för de gröna i Europaparlamentet och en varm EU-anhängare. I en intervju för en tid sedan hävdade Cohn-Bendit att studenterna och arbetarna i Frankrike aldrig var förenade 1968. ”Arbetarna ville ha en radikal reform av fabrikerna – löner etc. Studenterna ville ha en radikal förändring av livet” (citerat i Kurlanskys bok 1968).
Det första påståendet, att arbetarna och studenterna inte förenades i kampen, är lika felaktigt som det andra om att arbetarna bara ville ha reformer ut på fabrikerna. Att arbetarna bara är intresserade av smör och bröd är en gammal lögn. Frankrike 1968 visade precis det motsatta; arbetarna lät sig inte nöjas med reformer utan ville kämpa för ett annat samhälle och en socialistisk framtid.
I Offensivs två specialnummer om 1968 speglas inte bara de många revolutionära rörelser som svepte fram, utan framför allt dras nödvändiga lärdomar för den fortsatta kampen, vilket inte minst är viktigt nu när världen står på tröskeln till ett nytt 1968.
Offensivs redaktion
15 juli 2008
