Riv Fort Europas dödliga murar

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I slutet av februari lämnade en överfylld båt med närmare 200 flyktingar en hamn i Turkiet. Efter fyra dagar kapsejsade båten i hårt väder och minst 62 ombord, varav 12 barn,  drunknade strax utanför den italienska sydkusten den 26 februari. De som drunknade, 150 meter från land, föll offer för EU:s allt omänskligare flyktingpolitik och bygget av ett Fort Europa, vars yttersta utposter flyttas allt längre bort från Europa. Samtidigt som EU bygger nya och högre murar samt stängsel kriminaliseras hjälp- och stödinsatser till flyktingar. I avsaknad av lagliga säkra flyktvägar till Europa har Medelhavet blivit ett dödens hav.

”Sedan 2014 har över 29 000 människor dött när de har försökt nå Europa, varav 5 000 bara under de senaste två åren. FN-organets projekt Missing Migrants Project larmar nu om ’allt fler dödsfall på rutter över Medelhavet, vid landsgränserna till Europa och inom kontinenten’”, rapporterade nyhetsbyrån AP den 22 oktober förra året.

Sedan 2014 har Medelhavet blivit en grav för minst 26 000 människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom och klimatkatastrofer. Den dödligaste rutten är sedan länge den över centrala Medelhavet, som årligen dödar tusentals flyktingar som försöker nå Europa (Italien och Malta) från Nordafrikas kust.
Men efter att EU och den italienska högerregeringen har gjort libyska miliser till sin vaktstyrka till havs och för att hindra flyktingar att överhuvudtaget anlända till Nordafrika, samtidigt som det har blivit nästan omöjligt att ta sig till en grekisk hamn från Turkiet, tvingas allt fler försöka att anlända till Europa via längre, dyrare och farligare rutter. En av dem är den så kallade joniska rutten från Turkiet till en italiensk hamn.
Det har också blivit nästan omöjligt för flyktingar att nå en mer närliggande hamn i Grekland. På den joniska rutten finns inga räddningsfartyg på grund av att hjälporganisationerna, som EU systematiskt motarbetar, saknar resurser och måste koncentrera sina insatser till centrala Medelhavet.

EU-politiken göder de människosmugglare som den påstås bekämpa. Human Rights Watch skrev den 13 september förra året under den talande och skrämmande rubriken ”En tragedi utan ände på Medelhavet” att:

”EU tar inget ansvar för att garantera sök- och räddningsinsatser i Medelhavet. Inga EU-fartyg patrullerar aktivt i närheten av de platser där de flesta båtar hamnar i sjönöd. Frontex, EU:s gräns- och kustbevakning, bedriver luftövervakning för att bevaka och avhysa, inte för att rädda människor. Trots överväldigande bevis för att migranter hålls fängslade och misshandlas på ett fruktansvärt sätt i Libyen stöder EU de libyska styrkornas aktiviteter till havs för att stoppa båtar med flyktingar och tvinga dem tillbaka. EU:s regeringar och institutioner har i stort sett blundat för Greklands olagliga och farliga återföring av båtar till Turkiet i Egeiska havet. Alarm Phone, en telefonjour för migranter och flyktingar som befinner sig i sjönöd, rapporterar ständigt om att de maltesiska myndigheterna inte reagerar på fall i sitt stora sök- och räddningsområde.”

I den båt som led skeppsbrott i slutet av februari fanns framför allt flyktingar från Afghanistan och Pakistan. I det förstnämnda landet, Afghanistan, lever nästan hela befolkningen i fattigdom efter det 20 år långa USA-ledda kriget. Pakistans ekonomi är nära en kollaps och landet är ett av de länder som har drabbats hårdast av klimatkatastrofer, trots att man endast står för 1 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
Bara veckorna innan den nya katastrofen hade Italiens nya högerextrema regering antagit en ny lag som ytterligare försvårar hjälporganisationernas, bland annat Läkare Utan Gränsers, räddningsinsatser till havs. Den nya lagen ålägger räddningsfartygen att efter varje enskild räddning omedelbart gå i hamn för att släppa av de som har räddats. Detta trots att det kan finnas andra båtar i nöd i närheten.

– Förra året genomförde vi 16 uppdrag i veckan och räddade totalt 3 050 personer. Om vi hade åkt iväg efter den första räddningen skulle vi ha räddat 1 030 personer, säger Juan Matias Gil, Läkare Utan Gränser, till Al Jazeera den 21 januari i en kommentar till den nya drakoniska lagen.

Den italienska regeringens politik, som har övriga EU-regeringars stöd, betyder att ännu fler på flykt kommer att dö på sin väg mot Europa.
År 2014 avbröt den dåvarande italienska regeringen landets sjöräddningsinsatser – ett program kallat Mare Nostrum – för att bistå flyktingar i nöd. Mare Nostrum ersattes aldrig, utan istället skulle EU och Frontex ta över. Men inte för att rädda liv, utan för att hindra flyktingar från att nå Europa.
Sedan ett par år tillbaka har Frontex inga räddningsfartyg i Medelhavet; de har ersatts av flyg- och drönarövervakning i regi av privata bolag. Om flyktingbåtar upptäcks från luften rapporteras det sedan vidare till exempelvis den ökända libyska kustövervakningen, som EU har finansierat och som nyligen fick en ny båt från den italienska regeringen som bordar flyktingbåtar och tvingar passagerarna tillbaka till Libyen där flyktingar rånas, torteras och används som slavar.

År 2017 avslöjades det att flyktingar har sålts som slavar i Libyen. Slavhandeln pågår fortfarande. ”Flyktingar i Libyen utsätts regelbundet för slaveri, våldtäkt och tortyr”, vittnade exempelvis en rapport till FN:s säkerhetsråd förra året. Det är med EU-stöd som denna misshandel av människor på flykt fortgår.
Mer än 24 684 personer som fångades upp i Medelhavet tvingades tillbaka till Libyen 2022, enligt Human Rights Watch.

Mer än 100 miljoner människor, 1 procent av världens befolkning, har tvingats fly sina hem undan krig, hunger och förföljelser. En bråkdel av dem söker sig till Europa, och ännu färre lyckas nå ett EU-land för att söka skydd. De allt farligare flyktvägarna, som är en följd av att EU har flyttat Fort Europas gränser till Afrika och exempelvis Turkiet, utsätter  allt fler för livsfara.
År 2015 var det mer än en miljon flyktingar som genom att korsa Medelhavet lyckades nå Europa, men efter det har den skärpta flyktingpolitiken reducerat antalet till en tiondel. Men trots minskningen har antalet döda sedan 2016 tenderat att öka. Och oavsett vilka brutala metoder och höga murar som byggs kommer människor på flykt att också försöka nå Europa.

Fort Europa-politiken är en del i EU:s kapitalistiska politik mot fattiga och arbetare. ”Den gav oss åtstramningspolitik. Ett Fort Europa stoppade inte levnadskostnadskrisen eller gav oss högre lön. Arbetarna har ingen vän i Fort Europa. De problem som vi arbetare möter orsakas inte av människor på flykt i uppblåsbara båtar, utan av de som reser med privatjetplan”, som Europafacket ETUC sa i en kommentar till EU-pamparnas nya åtstramning av den omänskliga flyktingpolitiken den 19 februari. ■

Stoppa kriminaliseringen av hjälpinsatser och stöd till asylsökande

I takt med att EU har byggt nya flyktingmurar och stängsel har det blivit en tilltagande hets mot samt sabotage och kriminalisering av hjälpinsatser och stöd till flyktingar. Hjälporganisationernas räddningsbåtar har nekats att gå i hamn efter att ha räddat nödlidande till havs. Ett av dessa fartyg är Ocean Viking, som chartras av SOS MEDITERRANEE i samarbete med Läkare Utan Gränser, som vid ett flertal tillfällen sedan 2019 har nekats att gå i hamn efter en räddningsinsats till havs.

I slutet av förra året nekades exempelvis fartyget under flera veckors tid att gå in i en italiensk hamn. Bara dagarna innan (den 23 februari) den förlisning som krävde minst 62 människors liv inträffade blev Läkare Utan Gränsers räddningsfartyg Geo Barents ”på orättfärdiga grunder kvarhållet och belagt med böter av den italienska regeringen. Även om det är en åtgärd riktad mot Läkare Utan Gränser är det människorna som flyr över Medelhavet som kommer att få betala priset när allt färre räddningsfartyg finns på plats för att rädda deras liv” (Läkare Utan Gränser den 28 februari).

År 2019 väckte den italienska regeringen åtal mot Carola Rackete, som var kapten på räddningsfartyget Sea Watch 3, som tidigare hade nekats att gå i land i Italien. Men man lyckades inte få henne fälld i domstol.

År 2021 beräknades det att det fanns 60 fall där personer som har hjälpt flyktingar på Medelhavet formellt hade blivit misstänkta för brott, främst i Grekland och Italien. Enligt sajten Opendemocracy hade sammanlagt 250 personer häktats, utretts eller åtalats för att ha bistått flyktingar mellan 2015 och 2019.

På den grekiska ön Lesbos är 24 hjälparbetare och volontärer under polisutredning efter att ha gett stöd och hjälp till flyktingar som närmade sig land från Turkiet.  De anklagas för medhjälp till människosmuggling. Samma anklagelse riktas även mot ett tjugotal i Italien, som jobbade på räddningsfartyget Iuventa 2016-17 och som nu står inför domstol.

EU:s politik blockerar och bestraffar livräddande insatser till havs och land. Detta trots att rätten att söka skydd och asyl i ett annat land är en demokratisk, mänsklig rättighet. ■