För drygt nio månader sedan hade de rödgröna ett kraftigt övertag i opinionen. Anledningen var det utbredda motståndet mot högerns nya och sämre sjukförsäkring.
”Bilden av cancersjuka som måste söka arbete och hanteringen av frågan har kostat regeringen 350 000 väljare”, menade Toivo Sjörén, Sifos opinionschef, i en kommentar till opinionsinstitutets väljarbarometer i december i fjol. I slutet av 2009 hade de rödgrönas försprång vuxit till 11,4 procentenheter. Men de rödgrönas tillkortakommanden gjorde att högeralliansen fick ännu en chans att komma tillbaka.
När valrörelsen inleddes stod det snabbt klart att det egentligen inte var så stora skillnader mellan de två blocken. Tidigt bedyrade de rödgröna att man stod bakom 90 procent av regeringens skattesänkningar och sedan gjordt allt för att dämpa sin kritik av den nya kommunala avgift som ersatt den gamla fastighetsskatten.
Eftersom de rödgröna varken kan eller vill göra valet till ett klass-val, blev det alternativ man presenterade uddlöst och de utspel som gjorts har oftast kommit som svar på högerns valfläsk.
De rödgröna har inte gett röst till högerpolitikens förlorare, vilket Fredrik Reinfeldt & Co tackat för genom att göra den så kallade arbetslinjens och den ekonomiska politikens påstådda framgångar till sina paradnummer.
Rätten till fasta jobb – mot otrygga tillfälliga anställningar samt bemanningsföretag har varit en av valets många ”glömda” frågor.
Detsamma gäller privatiseringar och avregleringar samt klimatet. Detta trots regeringens uppskruvade nyliberalism.
”Trots att temperaturen i världen går mot en ny högsta notering 2010 så ligger isen fast över klimatfrågan i den svenska valrörelsen”, noterade Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson på Svenska Dagbladets debattsida i måndags.
Likheterna mellan blocken har varit något som den sittande regeringen dragit fördel av.
Efter söndagens tv-debatt mellan Reinfeldt och Mona Sahlin kunde Aftonbladets Lena Melin med rätta skriva att: ”I ord är skillnaden stor, i detaljerna krymper avgrunden ihop betänkligt” (Aftonbladet den 13 september).
Mer än något annat har årets valrörelse präglats av bristen på ett verkligt oppositionsparti – ett nytt, stort och kämpande arbetarparti. Aldrig har de rika etablerade partierna engagerat så få och sällan har förtroendet för politikerna varit så lågt. Inget parti har någon folklig förankring att tala om. Klyftan mellan de högavlönade politikerna och vanliga människor är större än någonsin.
Oavsett vem som vinner valet väntar nya attacker på välfärd och jobbtrygghet. De båda blockens vallöften har det gemensamt att de är skrivna i sand.
En ny kapitalistisk kris kan snabbt bryta ut och grusa varje eventuellt hopp om en tryggad framtid. Samtidigt som de växande klassklyftorna bara väntar på att uttryckas i kamp och radikalisering.
En röst på Rättvisepartiet Socialister-na (RS) är en röst för att bygga den kamprörelse som krävs för att stoppa nedskärningar, privatiseringar och en växande låglönemarknad.
En röst på RS är en röst för ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fack – för en ny socialistisk arbetarrörelse.