RS – ett kämpande socialistiskt alternativ

2010-04-29 17:57:13




Oavsett vad de etablerade partierna än säger idag väntar fortsatt högerpo­litik efter valet. Det kan låta som om skillnaderna är stora mellan de nuvarande regeringspartierna och den S-ledda alliansen, men så är det inte.
Oppositionens svaghet och facktopparnas oförlåtliga passivitet har gett Reinfeldts regering mod att genomföra sin extremt nyliberala dagordning. Offentliga tillgångar har sålts ut i rasande takt och det som blivit kvar av offentlig service har ”marknadsanpassats” till oigenkännlighet. Lågavlönade, arbetslösa, sjuka och äl­dre har fått betala regeringens gigantiska gåvor till de rika. Inte ens den djupaste kapitalistiska krisen sedan 1930-talet och det slag som den rikta­de mot global nyliberalism och marknadstänkande stoppade regeringens privatiseringsiver. Snarare tvärtom.
Under de senaste tolv månaderna har Apoteken sålts ut till bolag placerade i skatteparadis och Bilprovning­en har privatiserats. Snart inleds pri- vatiseringen av Arbetsförmedlingen och innan valet hoppas regeringen på att hinna börja införa marknadshyror  och genomföra en total avreglering av kollektivtrafiken.
Vidare har regeringen flaggat för en utförsäljning av SAS, ett bolag som tidigare inte fanns på högeralliansens långa utförsäljningslista.
Mitt under den djupaste krisen tog Socialdemokraterna ännu ett steg till höger. Om verksamhet ska drivas i offentlig eller privat regi är nu en icke-fråga för Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har dessutom gett grönt ljus till att privata bolag kan tjäna pengar på skola, vård och omsorg, d v s att skattemiljarder går rakt ned i fickorna på aktieägare. Denna höger(S)väng har gjorts utan att Vän­sterpartiet och Lars Ohly gett uttryck för ett uns av kritik. V-toppen har ba­ra ett för ögonen: En plats i en eventuell ny regering och så många minis- terposter som möjligt.

Det är inte den S-ledda alliansen som utgjort oppositionen. Motståndet mot högerpolitiken har formats utanför riksdagen i form av lokala kampanjer, olika gräsrotsinitiativ och andra former av proteströrelser, med början i kampanjen för att stoppa den historiska försämringen av a-kassan hösten 2006. Då kampanjade RS i facken och på gator och torg för att LO och TCO skulle utlysa en en-dags politisk strejk mot regeringen. Det var vad som krävdes för att stoppa förslaget, men facktopparna – med uttalat stöd från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – sa nej till en politisk strejk och en skakad regering kunde trumfa igenom den dyrare och sämre a-kassan. Därmed fick regeringen igenom en av ”arbetslinjens” hörnpelare och kunde gå vidare i sina attacker mot anställningsvillkor och fackliga rättigheter.
Reinfeldts regering har aldrig dolt att målet är en låglönemarknad.
RS säger:

• Återställ a-kassan och sjukförsäkringen till 90 procent, höj ta­ket och sänk avgifterna.
• Stoppa hetsen mot sjuka och arbets­lösa – rätt till sjukskrivning, förtidspension eller delpension till dem som inte orkar arbeta; stöd och lönebidrag till dem som vill och kan, men har svårt att få ett arbete.
• Höjda garantipensioner och socialbidrag.
• Omedelbar amnesti åt alla papperslösa – enad kamp mot förtryck och rasism.
• Kraftigt höjda barn- och studiebidrag 12 månader om året.
• Låt de rika betala – stopp för alla ­aktieutdelningar, chefsbonusar och fallskärmar; återinför skärpta ­skatter på arv, förmögenheter och höga inkomster.
• Omedelbart förstatligande av bankerna i stället för deras skulder, un­der de anställdas kontroll och styre.
• Massiv satsning på byggande, energibesparing och renovering av hyresrätter till kostnader som de boen- de har råd med.
• Sänkta hyror och lägsta möjliga kostnader för bostadslån, byggande och renoveringar genom att stoppa skattediskrimineringen i förhållande till egnahem och bostadsrätter och förstatliga bankerna och de stora byggbolagen under kontroll av de anställda, hyresgäströrelsen och miljörörelsen.
  

Det är bara genom målmedveten kamp, masskampanjer med stora demonstrationer, strejker, blockader och ockupationer av arbetsplatser, som framgångar kan nås. Facktopparna och de så kallade rödgröna, som varken är röda eller gröna, nöjer sig med att uttala en verbal protest och det man kallar kampanjer reduceras till några annonser och en hemsida. Vad det istället handlar om är att organisera ett aktivt och folkligt motstånd med sikte på att stoppa högerns och kapitalisternas återkommande attack­er.

Pressad av opinionen underifrån, inte minst efter Lagenaarbetarnas strejk i somras, lovade facktopparna att i årets avtalsrörelse ta strid för heltid och fasta jobb – mot otrygga anställningar och bemanningsföretag, men det löftet svek de av rädsla för att tvingas gå ut i kamp. Det betyder fortsatt fler otrygga anställningar, antalet tillfälligt anställda stiger nu snabbt igen, och det slår extra hårt mot arbetarkvinnor och unga. (”Färre fast anställda, fler tidsbegränsat anställda: Antalet fast anställda minska­de med 71 000 personer till 3 357 000 personer. Antalet tidsbegränsat anställda ökade dock på ett års sikt med 44 000 personer, vilket innebär att 608 000 var tidsbegränsat anställda”, enligt SCB:s Abetskraftsundersökningen (AKU), februari 2010).
RS säger:

• Kamp för arbete åt alla genom att dela på jobben med kortad ­arbetstid och utbildning, sex timmars arbetsdag utan lönesänkning.
• Ingen heltidsarbetande ska tjäna mindre än 19 000 kronor i månaden.
• Jobbuppror för allas rätt till fasta heltidsjobb – stopp för möjligheten att ersätta fast anställda med beman­ningsföretag, bort med allmän visstidsanställning och andra osäkra an- ställningar.
• Lika lön för lika arbete – försvara kollektivavtalen mot EU:s löne-dumpning och Lavaldomar.
• Öppna räkenskapsböckerna – facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.
• Demokratisk planering för en snabb klimatomställning av hela transport­sektorn med koldioxidfria bilar, massivt utbyggda järnvägar, höghas­tighetståg som kan ersätta inrikes­flyg och gratis lokal kollektivtrafik.
  

Graden av samhällets frigörelse märks i kvinnans ställning. Regeringens kvinnofientliga politik märks på alla områden. Istället för fasta heltids­jobb har det blivit pigjobb och vårdnadsbidrag. Istället för satsningar mot det sexistiska våldet har det blivit statliga kampanjer för fler kvinnor i bolagsstyrelser och fler kvinnliga företa- gare. Symptomatiskt är att för första gången på väldigt längre har landet en jämställdhetsminister, folkpartisten Nyamko Sabuni, som inte ens vill kal­la sig feminist.
RS stödjer varje krav och deltar i varje kamprörelse som bidrar till att förbättra villkoren för vanliga människor samt bidra till ökad insikt om varför samhället måste i grunden förändras. Vårt program är ingen lång önskelista, utan ett socialistiskt övergångsprogram som vill fungera som en brygga till en revolutionär kamp för socialism.
Bara en socialistisk massrörelse – sociala rörelser i förening med ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fack – har den styrka som krävs för att avskaffa kapitalismen. Självklart kan en socialistisk omdaning bara ske om den stöds av folkflertalet.
RS säger:

• För demokratiska och kämpande fack.
• Fackliga företrädare ska leva på samma villkor som medlemmarna.
• Politiker på arbetarlön.
• För ett nytt arbetarparti.
  

Kapitalismens kris är långt ifrån över. Den vändning som det nu talas om märks inte i arbetarhushållens villkor. Det handlar mest om en vändning uppåt för vinster, aktieutdelning och börskurser.
Aldrig förr har klassklyftorna varit så stora, globalt och här hemma. Det finns pengar, det finns resurser, kunskap och behov, men ändock rullar utvecklingen bakåt. Varför?
Det huvudsakliga skälet är kapitalismens strävan efter högsta möjliga vinst, d v s avkastning till ägarna av storföretag, banker och finansinstitut, samt marknadens kaos och anarki. Den kortsiktiga vinstjakten tillsammans med den sedan länge trendmäs­sigt stagnerade produktionen och till- växten har i sin tur fött spekulation och bubblor som blåses upp och sedan spricker.
Den senaste globala kapitalistiska krisen, som inleddes med kollapsen på USA:s bomarknad sommaren 2007, är den hittills allvarligaste som skakat den moderna kapitalismen. I slutet av 2008 och i början av 2009 sjönk produktion och handel mer och snabbare än under 1930-talets ekono­miska depression.

Genom att mobilisera väldiga summor i form av stöd, bankgarantier och billiga lån samt genom att ”förstatliga” kapitalismens skulder kunde regering­ar och centralbanker undvika en hotade global finansiell härdsmälta 2008-2009, men till priset av budgetunderskott och offentliga skuldberg. (I Sverige handlade det om statliga åtaganden på över 3 500 miljarder kronor, en summa fyra gånger större än den offentliga sektorns årliga utgifter).
Denna kostsamma kapitalistiska brandskattning bromsade raset utför, men försvagade samhällets motståndskraft mot nya kriser och används nu som en ursäkt för historiska nedskärningar runt om i Europa och i Obamas USA.
”Nu väntar 10 år av nedskärningar och skattehöjningar”, varnar Internationella valutafonden (IMF) och säger att nedskärningarna främst kommer att drabba hälso- och sjukvård samt pensioner.
Det är den så kallade framtid som kapitalismen erbjuder. Först får arbetarna betala krisen i form av arbetslöshet och sämre villkor, sedan i form av nedskärningar och skattehöjningar.
Samtidigt med den ekonomiska krisen förvärras klimatkrisen. Vinstjakten och regeringarnas strävan att skydda de ”egna” kapitalisterna gjor­de att FN:s klimatmöte i Köpenhamn ifjol blev ett fiasko, ett minnesmärke över kapitalismens misslyckande.
För regeringarna har det varit viktigare att rädda spekulanter och vinster än miljön. ”USA och EU har sat- sat 1 400 miljarder dollar för att rädda bankirerna undan den kris de skapat, men är bara beredda att satsa 13 miljarder dollar – 313 gånger mindre än bankstödet – på åtgärder som hejdar klimatkrisen” (Bolivias president Evo Morales i sitt ”Rädda planeten från kapitalismen”-tal, november 2008).
Det senaste decenniet var rekordvarmt och 2009 var det näst varmaste året sedan mätningar började göras för 130 år sedan, larmade det amerikanska rymdforskningsinstitutet Nasa i år. Utsläppen av växthusgaser i världen har fortsatt att öka, trots alla larmrapporter, Kyotoprotokollet och regeringarnas löften om motsatsen.

I fjol sjönk den svenska BNP (bruttonationalprodukten) med drygt 5 procent, det kraftigaste fallet någonsin i fredstid. Ett produktionsbortfall på mer än 5 procent motsva- rar flera hundra miljarder kronor. Regeringen var snabb med att rädda banker, men gjorde inget för att hejda den jobbslakt som följde i spåren på kapitalismens krasch. Från augusti 2008 till samma månad året därpå minskade industrisysselsättningen med drygt 87 000 personer jämsides med att tiotusentals jobb försvann i kommuner och landsting. Allt medan politikerna gnuggade händerna och förenades i ett motstånd mot statliga övertagande av banker och storföretag under de anställdas kontroll. När sedan extra pengar utlovades, var det för lite för sent. Idag är nära en av tio utan jobb.
Nästa år blir det inga extra pengar till kommunsektorn, istället blir det statlig svångrem och än större nedskärningar i skola, vård och omsorg, men om det säger politikerna inget idag.

Både högeralliansen och Socialdemokraterna med stödpartier är öv­erens om att det är åtstramnings- politik som gäller. Vi socialister anser tvärtemot att det varken är vad kapitalismen anser sig ha råd med eller godtyckliga mål som det statliga utgiftstaket och överskottsmålet samt det kommunala balanskravet som ska bestämma hur resurserna fördelas utan gemensamma behov.
De borgerliga budgetramar som står i vägen för upprustning av skola, vård och omsorg måste sprängas. Hur resurserna fördelas är en fråga som bestäms i första hand genom kamp, ytterst handlar det om vem som ska äga och ha kontroll över samhällets rikedomar.
”Om regeringen hade låtit tryggheten [offentlig välfärd] vara en lika stor del av vår BNP idag som 2005 så skulle vi satsa 50 miljarder kronor mer på den nästa år. De förlorade 50 miljarderna för äldre, sjuka och arbetslösa har blivit skattesänkningar för de som redan har det bra”, konstaterade tidningen ETC den 2 oktober i fjol.
Två veckor senare tvingades sam­ma tidning erkänna att den opposition som tidningen stödjer och fort- farande kallar för ”vänster” saknade  alternativ.
”Det är en fortsatt vandring in i en alltmer borgerlig ekonomisk politik vi ser. Visst skiljer sig oppositionspartierna åt. Men den samlade riktningen – förutom i skattefrågan – är tyvärr nedslående. Om man vill behålla dagens relation mellan privat och offentligt, bör bägge sektorerna fram- över få växa lika mycket. Men inte ens Vänsterpartiet presenterar en budgetmotion där vi svenskar får lika mycket mer till offentlig konsumtion som till det privata. Tvärtom föreslår alla partier att det är den privata sektorn… som ska få öka mest” (ETC den 16 oktober 2009).
RS säger:

• Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – anställ 200 000 fler inom vård, skola och omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur o s v.
• Massiva investeringar på en klimatomställning av transportsektorn, byggande av allmännyttiga hyresbo­städer som passivhus och en energi­besparande renovering av miljon- programmets bostäder.
• Återta privatiserade verksamheter i statlig och kommunal ägo.
• Max 20 elever i varje klass med extra resurser till invandrartäta förorter – massiv satsning på skolan, högskolan och vuxenutbildning.
• Nej till högerns klass- och elitsko-lor samt religiösa och vinstdrivande skolor.
• Ge alla vuxenstuderande rätt och möjlighet till fullständig gymnasieutbildning, arbetsmarknadsutbildning och vidareutbildning med stu- dielön.
  

Miljardrullningen från lågavlönade och offentlig sektor till storföre-tag och rika har ackompanjerats av en omfördelning från löner till vinster. Vinster som sedan användes till spekulation och för att berika de stora aktieägarna, inte till investeringar.
”Sveriges 20 absolut tyngsta storföretag minskade investeringarna fortfarande under 2006, samtidigt som vinster och utdelningar ökade kraftigt. Utdelningar till aktieägare i dessa företag under förra året var 50 procent högre än investeringarna för framtiden”, noterade fackförbundet Unionen i september 2007.
Ägarna tömde företagen innan krisen och när krisen slog till svarade man med massavsked och massiv utslagning av kapacitet och kunskap för att åter få upp vinsterna till samma höga nivå som innan krisen och fortsätta utdelningen till aktieägarna.
I början av 2010 redovisade Ericsson en vinst på 6,7 miljarder kronor för sista kvartalet ifjol. Samtidigt med vinstrapporten passade man på att av­isera större personalneddragningar – 6 500 jobb skulle bort mot tidigare beslutade 5 000 – och högre aktieutdelning – 500 miljoner kronor mer till aktieägarna. Det vill säga lika mycket som Ericsson sade sig ”spara” på att lägga ned fabriken i Gävle. För kapitalisterna går vinster och utdelningar före allt annat.
Den moderna kapitalismen är kroniskt instabil och rakt igenom parasitär. Den ”fria marknad” som politi- kerna och andra samhällstoppar pratar om kontrolleras av en handfull storbolag, banker och ett fåtal stormrika kapitalister.
Den ”marknad” som knäckte Island utgjordes av en handfull privatiserade storbanker och dominerades av 20 ”aktörer”.
I boken Global nedräkning uppskattar författarna att omkring ”50 000, ledande bankmän, mäklare, handlare och förmögenhetsförvaltare utstakar kursen för resten av världen”. Femtiotusen personer styr över världens drygt sex miljarder invånare, sådan är den kapitalistiska ”demokratin”.
Finansiella placeringar dominerar idag över produktion och handel med varor och tjänster. Värdet av världens alla finansplaceringar är tre gånger större än värdet av den globala produktionen (BNP).
De enorma vinsterna under de senaste 10-15 åren har tillsammans med den trendmässigt stagnerade produktionen gett upphov till finansmarknadernas dominans och dagens kasinoekonomi. Inte bara banker och fondbolag ägnar sig åt finansiella placeringar utan även industriföretag.

Högerpolitiken syftar också, för-utom att berika de rika, till att splittra arbetarna genom att skapa ökade skillnader mellan de som har jobb och de som inte har och mellan de som har fasta jobb och de som inte har det, samt mellan ”svenskar” och ”icke-svenskar”. Den statliga rasismen har skärpts genom massavvisningar, avskaffandet av asylrätten och Fort Europas stängda gränser.
Politikerna skyller sina egna misslyckanden på flyktingar och invandrare, vilket i sin tur gynnat rasistpartiet Sverigedemokraterna.
RS säger:

• Gemensam kamp mot rasism och all form av diskriminering.
• Stoppa Sverigedemokraterna.
• Återinför rätten till asyl – amnesti åt papperslösa.
• Sexuellt likaberättigande.
  

En kapitalism i dödskamp kantas oundvikligen av ständiga attacker på de demokratiska fri- och rättigheter­na. I form av antifackliga lagar (t ex, inskränkt strejkrätt, Lavallagen och EG-rätten), toppstyrning, ökad kontroll och övervakning samt en upprustning av statens hårda kärna – po- lis och militär.
”Statens övervakning och möjlighet till övervakning har ökat under mandatperioden”, skriver tidningen Fokus i sin granskning av fyra år med Reinfeldt den 9 april.
Sjuttiofem år efter dödsskotten i Ådalen 1931 fattade riksdagen ett beslut som innebär att militär åter kan sättas in mot massprotester och kamp.
I år försvann den allmänna värnplikten, samtidigt som högerregeringen trappade upp de svenska krigsinsatserna i Af­ghanistan.
Svensk miliär deltar numera oftare i Natos militära äventyr och övningar än många av dess medlemmar.
RS säger:

• Stoppa militariseringen av polisen och kriminalisering av aktivister och antikapitalistiska aktioner.
• Riv upp FRA-lagen och Ipreddirektivet.
• Kamp för verklig militär nedrustning.
• Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
• Sverige och andra länder ut ur Af­ghanistan.
• Omedelbart förstatligande av krigsmaterielindustrin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.
• Stoppa vapenexporten till USA:s och andras krig.
  

Vinster, bonusar och andra chefsförmåner kommer från arbetarnas obetalda arbete – från mervärdet, ur vilken kapitalisterna hämtar vinst och inkomst. Att storföretagen strax innan krisen redovisade en genomsnittlig vinst per anställd på 268 000 kronor (Bolidens vinst 2008 var hela 620 000 kronor per anställd) ger ett mått på merarbetets omfattning och en bild av medvärdets storlek.
Mitt under krisen kom också besked om att direktörerna nu tjänar 50 gånger mer än arbetarna, mot 9 gång­er mer för 30 år sedan.
Under krisåret 2009 gjorde klädjätten H&M en vinst på drygt 22 miljarder kronor före skatt, eller mer än 2 200 kronor per invånare i Sverige.
Av H&M:s vinst gick 13 miljarder kronor till aktieägarna varav 4,6 miljarder kronor till storägaren Stefan Persson.
För många grävde julen stora hål i hushållsekonomin – men varje kvart under julruschen drog H&M-hövdingen Stefan Persson in en normal årslön, enligt tidningen Affärsvärlden som beräknat vad han tjänade på koncernens vinst under december i fjol.
Samtidigt kom besked om att barfattigdomen sannolikt aldrig varit så utbredd i modern tid – 200 000 barn och att en av fyra mödrar lever i det som kallas ekonomisk utsatthet (i och på marginalen).
”Börsbolagens utdelningar kan, krisen till trots, för femte året i rad komma att överstiga 100 miljarder kronor” skrev Dagens Nyheter i slutet av förra året.
Den summan skulle räcka mer än väl för att skapa 200 000 offentliga jobb.

”Under 2008 tjänade Vattenfall, E.ON Sverige och Fortum runt 26 miljarder kronor på sin elproduktion i Sverige. Det blir tre miljoner kronor varje timme, dygnet runt” (Aftonbladet den 27 november 2009).
Enbart eljättarnas vinster skulle kunna finansiera ett djärvt program för en grön omställning av produktionen.
Men exempelvis Vattenfall satsar  på kol och spenderar idag mindre på förnybar energi (mätt som andel av de totala investeringarna) än tidigare.
RS är ett internationalistiskt parti. Kapitalets globalisering kräver en motsvarande globalisering av arbetarnas och de fattigas kamp mot utsugning, klimatkris, militarism och krig.
RS är därför medlem i Committee for a Workers’ International (CWI), en internationell socialistisk organisation med partier och grupper i över 40 länder världen över.
Aldrig någonsin har klyftan mellan vad som är möjligt och vad som faktiskt sker varit större än idag. Mat finns för att föda alla människor och om inkomsterna fördelas rakt av skul­le varje invånare i världen tjäna drygt 10 000 dollar (75 000 kronor) per år, men istället lever nästan hälften av världens befolkning på mindre än  910 dollar (6 800 kronor) per år.
Två procent av världens vuxna äger mer än hälften av all privat nettoförmögenhet och hälften av mänskligheten delar på en (1) procent, enligt FN.
Den skandalomsusade investmentbanken Goldman Sachs, som var med och körde världsekonomin i sank, delar i år ut mer än 4 miljarder dollar (30 miljarder kronor) i bonus till sina nära 40 000 anställda. Det är betydligt mer än vad de nästan 10 miljoner invånarna i det katastrofdrabbade Haiti har att dela på.
”Ingen kan idag påstå att vi inte har resurserna att motverka klimatförändringen, befria världen från fattigdom samt återställa vår planets jor- dar, skogar och fiskbestånd. En sjättedel av världens militära budget är mer än tillräckligt för att uppnå dessa mål. Vi har redan de tekniska verktygen och de ekonomiska resurserna som krävs”, menade den kände miljö-aktivisten och författaren Lester R. Brown i sin Plan B 4.0 Uppdrag: rädda civilisationen!

Det privata ägandet av världens resurser och nationalstatens trånga barriär står dock i vägen för en framtid värd namnet. Bara en social revolution, kapitalismens avskaffande, kan öppna vägen till en värld fri från förtryck och armod – en värld i fred.
Istället för marknadskaos krävs en demokratisk planerad ekonomi som gör det möjligt att omfördela befintli-ga resurser och framför allt att utveckla framtida produktion, teknik och vetenskap i samklang med naturen och i enlighet med gemensamma behov.
En sådan plan har inget gemensamt med den förvridna och byråkratstyrda så kallade planekonomi som existerade i Sovjetunionen och Östeuropa fram till stalinismens kollaps 1989-91.
Stalinismen kollapsade till följd av bristen på socialistisk demokrati och kontroll underifrån.
Verklig demokrati – folkstyre – är en förutsättning för socialism.

Inom ramen för en demokratisk plan kan människor i samverkan bestämma hur välståndet ska fördelas och människan kan ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike.

• En socialistisk och global grön omställning baserad på en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi, under kontroll av abetarnas organisationer och sociala rörelser som exempelvis miljöorganisationer.
• För en demokratisk och socialistisk värld – kamp mot imperialismens krig och EU:s militarism.
  

Per Olsson