RS svar på ”kraftfulla gängpaketet”

av Johannes Lundberg // Artikel i Offensiv

Det har sedan en tid tillbaka pågått ett ensidigt verbalt krig mot förorten från det politiska etablissemanget och media. Riksdagspartierna har försökt att nå breda överenskommelser gällande gängkriminaliteten i dessa områden. Sverigedemokraterna hejar på, men hålls utanför samtalen. Regeringen presenterade i förra veckan sitt program som de själva kallade ett ”kraftfullt gängpaket”.

Detta ”kraftfulla gängpaket” är en åtgärdsplan på 34 punkter som ska ”attackera gängen från alla håll”, som inrikesminister Mikael Damberg uttryckte det i presskonferensen.
Planen har fyra fokusområden; verktyg i brottsbekämpningen, påföljder, bryta tystnadskulturen och vad de kallar förebyggande av brott.
De dryga 20 första punkterna handlar om utvidgade rättigheter för polis samt hårdare straff och går under de två första fokusområdena. Men även det tredje fokusområdet, att bryta tystnadskulturen, handlar om hårdare straff i vissa av punkterna. Endast två punkter handlar om vittnesskydd eller utredning av vittnesskyddsprogrammet.

Detta ger inte många punkter kvar till de förebyggande åtgärderna där en kan tro att det skulle röra sig om satsningar och investeringar i förorten eller i riskområden på ungdomars verksamhet.
Här hamnar ”effektivisera arbetet mot penningtvätt” som en förebyggande åtgärd (!?). Ett nationellt avhopparprogram ses också som förebyggande och tre punkter handlar förebyggande om skola och socialtjänst.
Sedan vill regeringen lagstifta om brottsförebyggande ansvar för kommuner, vilket egentligen bara blir ironiskt då kommunernas pengar och budget minskar år för år och är en av orsakerna till att situationen är som den är på många ställen. Att sätta något i en lagtext hjälper inte om det inte finns pengar, i detta fall för att bedriva ett förebyggande arbete mot gängkriminalitet.

Särskilt utsatta områden lyfts såklart i presskonferensen, det de benämner som ”no-go-zoner” och som vi vanligt folk kallar förorter eller arbetarområden. På denna lista finner vi stadsdelar som Rinkeby/Tensta i Stockholm, Hammarkullen/Hjällbo/Lövgärdet/Bergsjön/Biskopsgården/Tynnered i Göteborg, Nydala/Södra Sofielund/Rosengård i Malmö och Alby/Fittja i Botkyrka för att nämna några.
Detta är också områden som genom åren har gjort sig kända som ”invandrarområden”. Genom att prata om ”invandrarområden” som ”problemområden” och ”kriminella områden” har vi snabbt fått en ”sanning” i samhället att där det finns invandrarområden, där finns det problem och de är också kriminella. En bild som Sverigedemokraterna och media har hjälpts åt med att måla upp.

Rättvisepartiet Socialisterna säger inte att det inte finns utmaningar i dessa områden. Tvärtom är vi väl medvetna om dem då vi själva har medlemmar som bor, jobbar och verkar i dessa typer av områden på daglig basis.
Men vi pekar på de socioekonomiska aspekterna som orsaken och satsningar som en förebyggande åtgärdsplan.
Vad dessa områden har gemensamt, men som sällan lyfts in i de politiska diskussionerna, är den låga måluppfyllelsen i skolan, trångboddheten, brist på en inkomst att leva på och att många ungdomar är bestulna sina mål, drömmar och därmed sin framtidstro.
Snittinkomsterna i dessa stadsdelar är också långt under genomsnittet i landet eller i respektive stad – i Rosengård, Malmö är snitt­inkomsten per månad exempelvis 13 326 kronor, 51 procent lägre än medelinkomsten i landet. 
Det finns också en annan aspekt. Människor som bor i förorten har sämre folkhälsa och dör i förtid i förhållande till genomsnittet i landet. I Långedrag, västra Göteborg lever en till 85 år och en busstur på 45 minuter bort till Bergsjön lever en i snitt till 74 år.

Ungdomar i förorten växer idag många gånger upp i ett hårt eftersatt område, där skolan och fritidsgården aldrig har återhämtat sig från 1990-talets nedskärningar, om skolan eller fritidsgården ens finns kvar. Många av förortens unga växer upp i en trångboddhet som är svår att föreställa sig.
Självklart väcker alla dessa frågor en ilska och frustration i förorten som ter sig på olika sätt. Känslan av oförmågan till fortsatt utbildning, jobb eller bostad skapar ett förakt mot politiken, myndigheter och många gånger hela samhället.
För delar av förortens unga blir enda vägen till en försörjning att sälja droger, enda chansen till någon form av karriär blir att klättra i de kriminella kretsarna med tyngre och tyngre brott som enda sätt att förlänga sitt CV.
Satsningar på skola och utbildning, arbetstillfällen och bostäder för såväl låginkomsttagare som för unga kan inte ställas åt sidan om kriminaliteten ska bekämpas på riktigt. Lägg där till en utbildningsplan för att forma unga ledare och goda förebilder i våra utsatta områden och en satsning på föreningslivet och en meningsfull fritid i allmänhet.
Alla dessa punkter saknas i den S-ledda regeringens gängpaket.

Det finns en stark vilja hos alla som bor, arbetar eller verkar i förorten att få bukt med otrygghet och kriminalitet.
I en tid där motsättningarna ökar, rasismen och högern har fått fotfäste med starkt inflytande i politiken i och med januariavtalet samt vardagsdebatten visas det starka behovet av att diskutera de verkliga politiska frågorna, nödvändiga åtgärderna och behovet av enighet ur ett klassperspektiv.
Svaret bör vara mobiliseringar utifrån klass mot alla former av splittring, fortsatt nedrustning och/eller ”hårdare tag” som slår mot alla förortsbor. Detta från våra arbetsplatser, fackföreningar och lokala föreningar i våra bostadsområden.