S i Luleå släpper in V och MP i brist på annat

I veckan blev det klart att Socialdemokraterna i Luleå kommer bilda ett majoritetsstyre i kommunen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under titeln ”Hållbara Luleå”. Trots att ”regeringsbildningen” i kommunen tog längre tid än för landet är det i alla fall offentligt en tämligen innehållslös uppgörelse.

JONAS BRÄNNBERG

I dessa ekonomiska kristider, med en extrem högerregering vid makten i landet, löper Vänsterpartiet och Miljöpartiet en överhängande risk att bli ett ”vänsteralibi” för en politik som ökar klyftorna, greenwashar kapitalet och lägger krisens bördor på vanligt folk.
Det var redan direkt efter valet tydligt att S-ledningen i Luleå fått direktiv uppifrån att söka samarbete högerut, till framförallt Centerpartiet.
I till exempel Piteå, Kalix och Boden har S gjort upp högerut med Centerpartiet respektive Sjukvårdspartiet. Även i region Norrbotten gör S upp med V och C, trots att de tillsammans med V har egen majoritet.

I Luleå hade dock Centerpartiet låst sig hårt i samarbetet med KD, L och Sjukvårdspartiet och rätt utopiskt gått till val på ”regimskifte”. Deras hårda linje innan valet gjorde att de inte kunde göra upp med S med hedern i behåll, även om de säkerligen var lockade av en plats vid makten. När den vägen var stängd för S, och förtroendet hade rasat efter samarbete sedan 2018 mellan S och M, fanns inte så många alternativ kvar än att vända sig till MP och V.
I det pressmeddelande som S, V och MP gått ut med är det ont om löften om konkreta beslut av det nya styret, istället sägs att ”Luleå ska fortsätta satsa på tillväxt, välfärd och hållbarhet.” Vad gäller välfärd och hållbarhet finns inga satsningar att bygga vidare på – de senaste åren har präglats av nedskärningar (så kallade ”effektiviseringar”) inom till exempel äldrevård, social omsorg, skola, kultur och fritid. S+M-majoriteten har också stoppat infrastruktursatsningar på kollektivtrafik/gång/cykel, planerat nya stora trafikleder samt till exempel protesterat mot stängning av Bromma flygplats och krävt utbyggnad av Arlanda.
Det är svårt att se vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet fått ut av överenskommelsen, förutom platser vid makten i form av ordförandeposterna i Stadsbyggnadsnämnden, LLT (lokaltrafiken) och Kultur- och fritidsnämnden.

Vad gäller välfärden, som borde vara ett fokus för Vänsterpartiet, är uppgörelsen bara konkret vad man INTE ska göra, nämligen ”Inte genomföra privatiseringar i välfärden” och ”Bevara kommunens landsbygdsskolor”.
När det gäller hållbarheten sägs att det ska tas fram en klimatplan för en hållbar och fossilfri kommun 2040 (vilket redan är beslutat) och att man ska ”utveckla kollektivtrafiken”.
Ett konkret löfte ges om att införa avgiftsfri kollektivtrafik för barn på sommaren, vilket förstås är jättebra men långt ifrån den massiva satsning som krävs för en hållbar omställning, till exempel en plan för helt avgiftsfri och fossilfri kollektivtrafik i staden och på landsbygden.

I avtalet finns ingen kritik mot att den så kallade ”gröna investeringsboomen” helt styrs av kapitalets intressen och en ohållbar fortsatt användning av nya råvaror istället för att cirkulärt återanvända resurserna, snarare tvärtom.
Ur ett socialistiskt perspektiv finns det mycket som saknas. De senaste åren har privatisering inte varit det största hotet i Luleå, trots samarbetet med M, utan snarare att nedskärningarna har fortsatt trots extrem underbemanning. Ändå finns inget krav på stopp för nedskärningar i uppgörelsen.

Visserligen säger V:s nya gruppledare Mattias Karvonen att ”Vänsterpartiet har ställt tydliga krav på ökade satsningar på välfärden och på att förbättra arbetsvillkoren för personalen i kommunen”, vilket är välkommet och absolut nödvändigt.
Utan konkreta överenskommelser är det dock överhängande risk för stora nedskärningar när ekonomin nu snabbt vänder nedåt.
En relativt rik kommun som Luleå skulle kunna gå i täten för att kräva kraftiga tillskott till kommunerna för att kompensera välfärden för krisen istället för de superrika – och under tiden protestera mot nyliberalismen genom att medvetet lägga en budget efter behoven – även om det skulle innebära att utgifterna tillfälligt överskred inkomsterna.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) har precis som Miljöpartiet två platser i kommunfullmäktige i Luleå men har förstås inte blivit inbjudna till några samtal med S. Skulle vi fått inbjudan till samtal skulle våra krav vara det vi kämpade för i valet och varje dag mellan valen, till exempel:

• Nya ägardirektiv till Lulebo för att inte genom kraftiga hyreshöjningar vältra över finanskrisen på hyresgästerna.
• Höjd lägstabemanning i äldrevården och fler anställda i skolan.
• Krav på kollektivavtal i alla upphandlingar av kommunen och kommunala bolag.
• Hållbart skogsbruk, mer närodlad mat och kommunala bilpooler.
• Höjt försörjningsstöd för att kompensera höjda matpriser

Vi skulle dessutom öppet redovisa alla förda samtal för de arbetare, pensionärer och unga som vi kämpar för.
Självklart kan socialister i en förhandling inte få igenom en verkligt socialistisk politik med ett Socialdemokratiskt parti som i grunden har blivit borgerligt. Därför är det bättre att istället för ett gemensamt formellt styre acceptera ett Socialdemokratiskt minoritetsstyre under vissa villkor.
För Rättvisepartiet Socialisterna måste sådana villkor åtminstone leda till att nedskärningar och privatiseringar vänds till satsningar, och att ambitionen höjs märkbart vad gäller klimatkrisen.

Tyvärr finns inga som helst tecken på att V och MP:s uppgörelse med S i Luleå innebär detta. Istället riskerar de, med logiken att ”rädda ansiktet på sig själv” att med ”vänsterretorik” försöka försvara en politik som när krisen fördjupas innebär att klyftorna ökar, kapitalet greenwashas och krisens bördor läggs på vanligt folk.
Alternativt att det bräckliga samarbetet kollapsar.
Med uppgörelsen har S säkrat en svag majoritet med 32 av 61 ledamöter i kommunfullmäktige.
RS kommer, oavsett vad detta styre kallar sig, fortsätta att kämpa för välfärden, arbetsvillkoren och klimatet och avslöja och samla kamp mot varje nedskärning som dyker upp som ett resultat av kapitalismens kris. ■