foto: Socialdemokraterna / Flickr CC
Socialdemokratins är i sin djupaste kris någonsin. I Sifo:s senaste väljarbarometer har stödet till Socialdemokraterna rasat till rekordlåga 23,2 procent – den sämsta siffran sedan Sifo började sina mätningar år 1967 och ”1,4 procent lägre än det värde vi mätte upp under de mest turbulenta dagarna under Håkan Juholt” (Sifo Opinion den 25 januari). I storstäderna är det inte ens var femte väljare som stödjer S.
Bakom Socialdemokraternas bottensiffror och raset för Miljöpartiet ligger regeringens högerpolitik i allmänhet och den dramatiska högersvängen i flyktingpolitiken med början i oktober ifjol i synnerhet. Efter att S-MP-regeringen har gjort stora delar av Moderaternas omänskliga flyktingpolitik till sin egen har den politiska kartan ritats om till höger, vilket inte minst märks i SD-rasisternas frammarsch, men också i att avståndet mellan de så kallade blocken växer. I ett allt mer polariserat politiskt klimat blir bristen på ett stort socialistiskt arbetarparti och kämpande fack som kan utgöra en stark vänsterpol allt mer akut.
Med Göran Perssons S-regeringar under 1990-talet fullbordades förborgerligandet av den svenska socialdemokratin. Partiet blev ett offer för den kapitalistiska kris man försökte administrera.
Sedan mitten av 1990-talet har Socialdemokratin rasat stadigt utför och medlemstalet har mer än halverats. S har blivit ett tomt skal, extremt toppstyrt och med företrädare som ser ”politiken” som en språngbräda i karriären mot välavlönade jobb i ”näringslivet”.
Den borgerliga socialdemokratin har heller inga problem med att samarbeta med Moderaterna. Region Jämtland styrs numera av en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Även i Eskilstuna styr S och M.
Jimmy Jansson, kommunalråd (S) i Eskilstuna, säger till Dagens Nyheter den 31 januari att han önskar ett liknande samarbete även på riksplanet ”den här mandatperioden och kanske nästa”.
Bortom dagens samarbete över ”blockgränserna” väntar nya regeringskonstellationer, varav en S-M-regering är en möjlighet, men långt ifrån den enda. Den omedelbara följden av den nuvarande regeringskrisen kan dock bli att Alliansen frestas att med stöd av SD fälla regeringen. Delar av det borgerliga etablissemanget har länge argumenterat för att rasistiska SD bör ses ses en del i Allliansens regeringsunderlag.
Aftonbladets Lena Melin hade rätt när hon i förra veckan skrev att ”Stefan Löfven kommer med stor säkerhet att gå till historien som Sveriges svagaste statsminister i modern tid”. Regeringens svaghet öppnar för snabba scenförändringar.
Oavsett vad som händer den närmaste tiden uttrycks den politiska krisen i Sverige framför allt i en kris för det borgerliga S och av ett skriande tomrum till vänster.
Inget kan nu vara viktigare än att socialister, fackliga aktivister och gräsrotskämpar förenas i gemensam strävan att lägga den första grunden i vad som kan bli början till en rörelse för att bygga ett nytt stort socialistiskt arbetarparti. ■
