S-krisen följs av exit Löfven?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

När Håkan Juholt på ett kuppartad sätt avsattes som Socialdemokraternas partiledare i början av år 2012 hade stödet till partiet rasat till under 25 procent. Efter Juholt kom Stefan Löfven som stod långt till höger om sin företrädare.

I valet 2014, det första med Stefan Löfven som S-ledare, fick partiet endast 31 procent, vilket bara var en marginell ökning jämfört med katastrofvalet 2010.
Trots det svaga valresultatet 2014 blev det dock regeringsskifte och Stefan Löfven blev den nya regeringskoalitionens – mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet – statsminister.
Sedan dess har den högerpolitik som regeringen bedrivit resulterat i en stadigt fördjupad S-kris, och stödet till MP har mer än halverats. 

Valet 2018 blev Socialdemokraternas sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes 1921, och partiet förlorade merparten av sina kvarvarande styrkefästen som Norrbotten och Västernorrland. I riksdagsvalet fick partiet endast 28,3 procent och valresultatet skulle ha blivit ännu sämre om inte viljan att stoppa Sverigedemokraterna fått S att lyfta en aning i valets slutskede. 
Efter valet 2018 och januariavtalet har förtroendet för S och Löfven slagit nya bottenrekord och i några opinionsundersökningar har partiet förlorat positionen som landets största till det rasistiska SD.
I SCB:s senaste partisympatiundersökning (den 3 december) får S endast 26,3 procent, den lägsta siffran någonsin.
Socialdemokratin har sedan mitten av 1990-talet förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar – från en kvarts miljon medlemmar till dagens 89 000 – och partiets inkomster kommer nästan uteslutande från statligt och kommunalt partistöd samt stöd från en del LO-förbund. Enbart 1,6 procent av partiets intäkter kommer från medlemsavgifter. 

Socialdemokratins förtroendekris idag är djupare än någonsin och partiet har drabbats av samma pasokifisering (efter den grekiska socialdemokratins kollaps) som andra socialdemokratiska eller så kallade socialistiska partier i Europa. 
Det är det arv som Stefan Löfven lämnar bakom sig när han, enligt Aftonbladet den 30 november, bestämt sig för att lämna posten som S-ledare år 2021. Om det beskedet också rymmer att Stefan Löfven ämnar avgå som statsminister återstår att se. Men oavsett vilket är Löfvens besked ett uttryck för S-krisens bestående djup och omfattning.
Talande är också att de som sägs stå närmast att efterträda honom är den grupp av pampar som ”finns i den innersta regeringskretsen”, enligt Aftonbladet, och som alla står för samma högerpolitik som Löfven. 
I avsaknad av en stark vänster och kämpande fack är det högern som hittills har dragit vinning av Socialdemokraternas förborgerligande och kris. Men i klimatstrejkerna, välfärdskampen och den motreaktion som fortsatt högerpolitik kommer att föda skapas nya möjligheter att forma en kämpande vänsteropposition, vilken i sin tur kan bli början till det nya socialistiska arbetarparti som Rättvisepartiet Socialisterna vill bygga tillsammans med andra.