S & MP flirtar med högerns ”antiwoke”

Av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har den senaste tiden på olika sätt aviserat att de vill bli mindre ”woke”. Det är en massiv högersväng maskerat till ”antiwoke” som är en anpassning till högerns retorik och inte minst högerns politik och agerande. Begreppet woke är det allt färre som ens vet vad det betyder, så det kan vi strunta i. Medveten kamp mot rasism, sexism och hbtqi-diskriminering däremot, måste finnas kvar.

”Vi går tillbaka till våra rötter och stakar ut framtiden. Det är väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”, säger riksdagsledamoten och S-toppen Lawen Redar, som tillsammans med partiveteranen Hans Dahlgren och partiledaren Magdalena Andersson presenterade förslaget till ett nytt partiprogram, i november 2024.

Äcklad och förfärad, arg och sorgsen, illamående och samtidigt enormt trilsk. Det är många känslor, eller ska man kanske kalla det ”emotioner” som folk sa på 1800-talet, som trängs i mig medan jag läser punkt efter punkt i Socialdemokraternas förslag till ett nytt partiprogram. Politiskt är det en stor högersväng, rakt mot isberget, en iskall högerpolitik där Socialdemokraterna målar upp ett Sverige där tvång, förtryck och anpassning kallas ordning och reda. Vi utlovas ”kapitalism med mänsklig värme”, om vi bara är lydiga medborgare så blir det bra. Annars, ja det finns många förslag på åtgärder för att bestraffa oss, inte minst ekonomiskt. I flera förslag går Socialdemokraterna längre än (den övriga) högern i sina förslag på lagförslag rörande flyktingar och invandrares rättigheter. Alla asylsökande ska bo på asylboenden och inte ha någon egen rätt till att bestämma var man vill bo, något som man vet leder till misär, onödigt svåra liv för både vuxna och barn. Invandring kopplas till kriminalitet, områden där det bor många invandrare ses som problemområden. Men det finns ingenting av att lyssna till och förstå vad som behövs för ett bättre liv, bra bostäder, skolor, vård och service till exempel. Istället ska färre hyresrätter och fler bostadsrätter, radhus och villor byggas.

”Ett solidariskt Sverige som inte ser människor som problem, ett verkligt arbetarparti som kämpar för oss.”

Eget ägande presenteras som det bästa, en politik av exkluderande – men det säger man inte. Dessutom ska den som under de senaste sex månaderna behövt försörjningsstöd (före detta socialbidrag) inte ha rätt till en hyreslägenhet, ett eget kontrakt. Mer kontroll, mer bestraffning.

Det förra partiprogrammet är från 2013 och där nämns inte kriminalitet, där talas det om en generös invandring och där finns det fortfarande en vision av ett bättre, mer rättvist samhälle och feminismen existerar (om än mest på papperet), det finns mål och ambitioner som kan spåras bakåt i tiden. Men nu är det tydligt hur Socialdemokraterna villigt byter bort de sista resterna av vänsterpolitik och humanism, i kampen mot botten, en realpolitik, en opportunistisk och maktsugen politik där partitopparna ivrigt marscherar för att få plats vid maktens smörgåsbord.

Samtidigt förklarar Miljöpartiet sig vara beredda att ändra sig när det gäller migration och tar raska kliv åt höger, i en ”vi vill också vara med”-opportunism, som vi i Stockholm länge har märkt av.

I programmet och på hemsidor existerar fortfarande feminism, miljötänk och antirasism, men i verkliga livet sviker Miljöpartiet varje gång. De var när de bildades 1981 det enda partiet med miljön i fokus, men idag är det mest sorgligt och hopplöst.

Det finns ett ”förväntansgap” mellan vad invånare förväntar sig jämfört med vad välfärden kan erbjuda, säger man. I det nya partiprogrammet finns det otroligt lite för att minska klyftorna, förbättra vardagen eller rädda planeten.

För väldigt länge sedan, säg 1960-talet, hade Socialdemokraterna mer än 50 procent i stöd i Sverige. Lyssna på folket, lyssna på rörelsen, sa man då. Gräsrötterna, de som ville gå till vänster, reparera den välfärdsstat som fanns, existerar fortfarande men idag är partiet toppstyrt och har tappat all kontakt med detta.

Arbetarrörelsen (idag kallat ”rörelsen”) vill ha ökad jämlikhet, reformer som kommer att kosta. Tåg som går i tid, post som kommer fram, lägre elräkning, vård som fungerar, en skola värd namnet. Ett solidariskt Sverige som inte ser människor som problem, ett verkligt arbetarparti som kämpar för oss. I Magdalena Anderssons Sverige existerar inte något av detta.

Ett alliansfritt Sverige som var en central politisk värdering, slängdes bort när Socialdemokraterna 2022 svängde med ljusets hastighet när det gällde Natomedlemskap. Utan att blinka kastades flera decenniers Natomotstånd på soptippen, idag nämns inte militarismen och dess konsekvenser alls, tvärtom.

Med Socialdemokraterna vid makten kommer samhället åter att få kontroll, ordning. Man säger inte ”den offentliga sektorn”, utan samhällsgemenskap och plikt.

När ingenting får kosta. När allt får kosta om det rör militären, nya stridsvagnar, soldater till krigshärdar, när gränser stängs, flyktingar och allas våra rättigheter trampas på, i namn av ”ordning och styrka” som Magdalena Anderssons vision av politiken är.

När ett parti förlorar stora delar, om inte allt, av sin grund och sin själ, när värderingarna alltid är förhandlingsbara – är det värt det? Viljan att sitta vid makten oavsett vilka idéer som maktinnehavet bygger på.

Den politiska egoismen och girigheten. Det är det verkliga fatttigdomsbeskedet.