Sabuni flyr det sjunkande skeppet Liberalerna

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Fredagen den 9 april kallade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till pressträff och meddelade – att hon avgår. Nyheten kom lite som en chock för politiska kommentatorer och pressen – och till synes även för efterträdaren Johan Pehrson.

Johan Pehrson, ny partiledare för L, hade fått reda på Sabunis besked ”i närtid”. När han i SVT:s ”Efter fem” blev frågad när detta var – igår, i förra veckan? – blev svaret: ”Det är närtid faktiskt”. Han har sett stressad och pressad ut i varje framträdande sen i fredags.
Och det är inte konstigt när han nu ska leda ett parti i kris som har cementerat sig kring 2-procentsspärren. Så har fallet varit ända sedan Sabuni tog över som partiledare 2019. Och att hon politiskt har trampat i klaveret gång på gång har inte gjort saken bättre.
Från att ha sagt att de ska släppa in SD i en borgerlig regering trots att partiets landsmöte strax innan hade sagt tvärtom – ”en pannkaka”, sa Sabuni om det – till att nyligen ha sagt att ”hon flyr till Norge” om kriget bryter ut, ett oacceptabelt uttalande inom borgerligheten i den nationalistisk feberyra som råder inför militär upprustning och troligt Nato-inträde.

Ett partiledarbyte kommer lyckligtvis knappast lyfta Liberalerna ur den djupa kris de befinner sig i. I den polarisering som råder finns knappt plats för Centern i den smala remsa som Annie Lööf kallat ”den breda mitten”, och på den rasistiska högerkanten är det redan fullt hus med SD, M och KD. 
Det är också högst osannolikt att andra högerväljare kommer taktikrösta på L när risken är stor för ”en bortkastad röst” om de missar riksdagsspärren.
Dock är resten av det blåbruna blocket fortsatt stort, reaktionärt och cementerat, och dess rasism har  gjorts rumsren av media och etablissemanget. Det är ett allvarligt hot, och attackerna mot arbetarklassen kommer att bli turboladdade om de skulle vinna valet. 

Men de S-ledda regeringarna har ett ansvar för utvecklingen, som har infört de kraftigaste inskränkningarna på asylrätten någonsin med chockdoktrinen 2015, attackerat strejkrätten, fortsatt nedskärningarna och ökat klassklyftorna. Det har spelat SD och resten av den blåbruna högern i händerna.
Därför måste ett verkligt arbetarklassalternativ byggas på socialistisk grund, som baserar sig på kampen och motståndet – för bostad, välfärd, grön omställning och rättvisa. Det är vad Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv tar strid för.