Strax innan julen 1938 skrev LO och SAF (nuvarande svenskt Näringsliv) under ett historiskt så kallat huvudavtal. Avtalet förhandlades fram och undertecknades på Grand Hotel i Saltsjöbaden, Stockholm – därav namnet Saltsjöbadsavtalet. Efter 1938 och krigsåren (1939-45) blev Saltsjöbadsanda ett annat ord för klassamarbete och ”arbetsfred”.Få avtal är så mytomspunna och omskrivna som just Saltsjöbadsavtalet. 70 år efter vill LO och PTK (privattjänstemännens fackliga samverkan) sluta ett nytt Saltsjöbadsavtal med arbetsgivarna. Återigen ska strejkrätten bytas mot mindre eftergifter från arbetsgivarna.
Precis som för 70 år sedan ursäktar fackledningen samarbetsinviterna med att annars hotar stat och regering med att försämra arbetsrätten.
Men där stannar också likheterna: Saltsjöbadsavtalet kom till stånd mot bakgrund av omfattande och bittra strejker.
I slutet av 1930-talet kunde socialdemokratin ännu räkna med ett starkt stöd från en majoritet av arbetarna. Dessutom hade det ekonomiska läget förbättrats och den uppåtgående konjunkturen gav de socialdemokratiska regeringarna en möjlighet att börja genomföra sociala förbättringar i form av folkpension, statliga bosättningslån, två veckors lagstadgad semester o s v.
1930-talet var också en tid av facklig och politisk organisering. Under åren 1929-39 fördubblades LO:s medlemstal till nära en miljon och under 1930-talet steg också antalet fackligt organiserade tjänstemän mycket snabbt.
Vidare fanns ett starkt kommunistparti och en vänsteropposition inom fack och socialdemokrati, vilken utgjorde en motvikt till s-ledningens och LO-toppens högerkurs. Det gjorde det svårare för LO-toppen att bara trumfa igenom sina nya propåer, till skillnad från nu när inte ens de nya samtalen förankrats i LO-styrelsen. Det i sig öppnar vägen för ett större svek än 1938.
Till följd av unika historiska omständigheter kunde Saltsjöbadsavtalet 1938, efter andra världskrigets slut och Metallstrejken 1945, bli inledningen till en tid av arbetsfred och socialdemokratiskt välfärdsbygge. Anledningen var kapitalismens långa uppsving 1950-75. När uppsvinget ebbade ut fanns det inte längre någon möjlighet att fortsätta den inomkapitalistiska sociala reformpolitiken, samtidigt som det stod klart att klassamarbete och samförstånd hade blivit en tvångströja på arbetarklassens organisationer.
Ett nytt Saltsjöbadsavtal kommer däremot att undertecknas i en tid där fackens medlemstal sjunker och mot bakgrund av att socialdemokratin har förlorat sin historiska förankring inom arbetarklassen och blivit ett borgerligt parti. Samtidigt stagnerar kapitalismen och välfärden rustas ned. Det nya Saltsjöbadsavtalet kommer därför både att bli symbolen för LO-ledningens kris och ses som en uppgörelse för att förhindra självständig facklig kamp. Bara bristen på en organiserad vänsteropposition inom facket gör att ett sådant avtal kan få någon livskraft.
När LO-ledningen i slutet av 1920-talet började söka former för ett institutionaliserat samarbete med arbetsgivarna och staten, var LO ännu en facklig federation, långt ifrån dagens centraliserade och byråkratiserade organisation. LO var ingen förhandlingspart, SAF och LO hade efter storstrejken 1909 inte förhandlat om någonting.
Ännu hade inte heller medlemsdemokratin inom fackförbunden strypts, och strejkaktiviteten var hög. Det var genom kamp som facken byggdes. Genom hela 1920-talet och fram till 1930-talets mitt var det knappast något land i Europa som hade så många konflikter – strejker, blockader och lockouter – på arbetsmarknaden som Sverige. Över 2,5 miljoner arbetsdagar försvann varje år under åren 1930-34, att jämföra med totalt 13 666 förlorade arbetsdagar under år 2007 – då avtal förhandlades fram för tre miljoner löntagare – på grund av konflikter på arbetsmarknaden (Medlingsinstitutet).
Att skapa arbetsfred, minska antalet konflikter, blev under 1930-talet ett strategiskt mål för arbetsgivarna och högern, men också för socialdemokratin samt LO-ledningen. Den nya hållningen märktes tydligt efter den politiska strejken 1928, som LO-ledningen motvilligt tvingats utlysa mot antistrejklagarna och den nya Arbetsdomstolen.
I slutet av 1928 deltog LO-ledningen på den Arbetsfredskonferens som högerregeringen initierat. Regeringen hade inspirerats av en liknande brittisk konferens som storkapitalisten sir Alfred Mond arrangerat. Arbetsfredskonferensen kallades därför mondkonferensen av den fackliga vänstern.
Vänsteroppositionen inom facket, som förenats på riksplanet i Enhetskommittén 1926, organiserade i början av 1929 en motkonferens som samlade representanter för 477 fackföreningar. Syftet var att bygga ett brett motstånd mot mondismen, ledningens samförståndslinje.
LO-toppen svarade några månader senare med att förklara ett deltagande i Enhetskommittén som oförenligt med fortsatt LO-medlemskap samtidigt som man utsåg representanter till den arbetsfredskommitté som Arbetsfredskonferensen utmynnat i.
Den förrevolutionära situation som uppstod efter dödsskotten i Ådalen i maj 1931 gjorde det dock omöjligt för LO-ledningen att sitta kvar i arbetsfredskommittén och för tillfället fick man ge upp sin strävan till samförstånd.
Målareförbundets styrelse hade helt rätt när man i en motion till LO-kongressen 1931 skrev att högerregeringens samarbetsinviter var ett utslag av rädslan för fackens växande makt och att samförståndssträvandena inte hade hindrat borgarna från ”den värsta hets mot fackföreningsrörelsen” (citerat i Ragnar Casparssons LO).
Så snart proteststormen efter Ådalen 1931 blåst över, trappade högern upp sin kampanj mot strejkerna och det man kallade ”tredje mans rätt”.
I december 1934 beslutade regeringen att tillsätta en utredning ”angående ingripande från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet”. Av utredningens tre ledamöter var två socialdemokrater och den leddes av överståthållaren (ungefär länschef i Stockholm) Torsten Nothin, som varit minister i olika s-regeringar och sedan blev chef för SÄPO:s föregångare. Nothins utredning kom att kallas Mammututredningen och dess huvudtes var att arbetsfreden krävde LO:s centralisering och att systemet med beslutande medlemsomröstningar skulle avvecklas.
Det var ett eko från arbetsgivarnas kampanj mot medlemsomröstningar:
”Beslutsformerna inom fackföreingsrörelsen var ständigt en källa till bekymmer för SAF. De många medlemsomröstningarna om avtal gav inflytande åt kommunister och andra militanta element de fördröjde förhandlingarna och försvårade medling… SAF:s andreman Ivar O. Larsson sade 1933 att beslutsmetoderna borde förändras i syfte att ge ökat inflytande åt förbundsledningen och i sista hand LO. Bäst vore om fackföreningsrörelsen själv ändrade sina stadgar, annars måste frågan lösas genom avtal eller lagstiftning”
(Svante Nycander Makten över arbetsmarknaden).
Nothins mammututredning föredrog avtal istället för lagstiftning, vilket även LO och SAF instämde i. Detta bekräftas till och med av den borgerligt liberale Svante Nycander:
”Det politiska trycket, hotet om lagstiftning, var riktat mot fackföreningsrörelsen, inte mot arbetsgivarna. LO och förbunden tvingades ändra sin beslutsordning enligt krav som SAF hade ställt under lång tid och som också den av socialdemokrater behärskade ”mammututredningen” 1935 ställde sig bakom” (Svenska Dagbladet den 26 oktober 2003).
1936 började LO och SAF träffas för att förhandla fram ett avtal som skulle ”skydda tredje man”. Det var ingen slump att förhandlingarna inleddes samma år som socialdemokratin inledde sitt 40-åriga regeringsinnehav.
Enligt de nya signalerna från facktoppen skulle fackföreningsrörelsen numera ”lägga samhällssynpunkter på sitt handlande, bortse från gruppsynpunkter och verka i positiv samhällsuppbyggande riktning” (uttalande från LO-kongressen 1936).
Uttalandet visade att det inte var medlemmarnas intressen som skulle stå i centrum, utan det man kallade ”samhället”. Men samhället var och är ett klassamhälle, vilket själva existensen av fackföreningar är ett uttryck för. Det stod därför klart att det LO-ledningen kallade ”samhällsintresset” låg i konflikt med medlemmarnas intresse.
Samtidigt med förhandlingarna med arbetsgivarna stärktes LO-ledningens makt och man fick ett allt större inflytande i lönerörelserna:
”Den styrning [från 1937] LO nu bedrev gällde avtalspolitikens former … vad man eftersträvade var kort och gott att befordra arbetsfreden” (Axel Hadenius, Facklig organisationsutveckling).
Däremot skulle det dröja år innan LO fick inflytande över avtalens lönemässiga innehåll och centrala löneförhandlingar.
Efter drygt två års förhandlingar slöts ett huvudavtal mellan SAF och LO på Grand Hotel i Saltsjöbaden den 20 december 1938. Avtalets innehåll syftade främst till att skapa arbetsfred; ”Betydelsen för näringslivet och samhällsekonomin av en ostörd arbetsfred hade varit ett för båda parterna väsentligt motiv” (Ragnar Casparsson, LO).
Med hänvisning ”till skydd av tredje man” gick LO med på en rad inskränkningar i strejkrätten.
”I avtalet utvidgas skyddet till ’samhällsviktiga funktioner’ – utan att begreppet närmare definieras. Därmed kan nästan vilka strejker som helst stoppas med detta argument”, varnade Transport 1939. Transport var ett av de förbund som vägrade skriva under avtalet. ”I fruktan för döden, begår man självmord” skrev Transportarbetaren nr 2-1939 i en kommentar till att LO i Saltsjöbadsavtalet gått med på skrivningar om att utvidga skyddet av det man kallade ”samhällsviktiga funktioner” och att stridsåtgärder i syfte att få kollektivavtal inte fick drabba exempelvis familjeföretagare.
I Saltsjöbadsavtalet erkände LO-ledningen på nytt ”arbetsgivarnas fulla rätt att leda och fördela arbetet”, som det stod i SAF:s stadgar paragraf 23, senare paragraf 32 (i sina stadgar förbjöd SAF sina medlemsföretag att teckna kollektivavtal som inte erkände arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Motvilligt hade LO tvingats erkänna denna ordning i den så kallade Decemberkompromissen 1906).
Saltsjöbadsavtalet följdes av en centralisering inom LO, bland annat genom stadgeändringar som gav LO makten över förbunden och möjlighet att lägga in veto mot strejker som omfattade fler än tre procent av ett fackförbunds medlemstal. Luften började gå ur Saltsjöbadsandan, och den svenska modellen av klassamarbete och välfärdsbygge tog slut när världskapitalismen gick in i en återvändsgränd i mitten av 1970-talet. Den stora gruvstrejken 1969-70 och de efterföljande strejkerna under 1970-talet markerade en ny tid.
När LO-ledningen nu vill blåsa liv i Saltsjöbadsandan, är det ett uttryck för såväl kapitulation som ett utopiskt försök att hitta tillbaka till en tid som inte längre finns.
Det om något understryker behovet av demokratiska och kämpande fackföreningar som står upp mot stat och arbetsgivare.
Per Olsson
