Sanders ilska mot kapitalismen behöver program och ett nytt arbetarparti

av David Vallely, Socialist Party (ISA Irland) // Artikel i Offensiv

En ny bok av Sanders – It’s OK to be Angry About Capitalism (Det är okej att vara arg på kapitalismen) – utgör sig för att vara ”en progressiv uppgörelse med det överkapitalistiska status quo som har berikat miljonärer och miljardärer på bekostnad av arbetarklassen och en plan för hur en omvälvande förändring faktiskt skulle kunna se ut”. Låter bra, men levererar boken?

Bernie Sanders två presidentvalskampanjer i USA som en självutnämnd demokratisk socialist spelade en viktig roll för att samla miljontals arbetare, ungdomar och förtryckta till en radikal plattform för social och ekonomisk rättvisa.
Det är uppfriskande att se någon med en plattform som Sanders tala så tydligt om arbetarklassen och om det ”klasskrig” som förs av de rika mot alla andra. Sanders är uppenbarligen fortfarande djupt påverkad av orättvisorna i livet under kapitalismen i USA. Sida efter sida följer en litania över de umbäranden som vanliga människor får utstå.
Men boken, som har skrivits tillsammans med John Nichols, har få likheter med Sanders passionerade tal som inspirerade så många under valkampanjen 2016 och 2020. Istället framstår den som ett gammalt försvar för att arbeta med maskinen nu, snarare än mot den.

Boken inleds med ett kapitel om Demokraternas primärval 2020. Sanders vann de tre första primärvalsstaterna, vilket var första gången som någon kandidat någonsin hade lyckats med detta. Detta skrämde den härskande klassen i USA. Detta momentum måste dämpas, och etablissemanget inom Demokraterna agerade kraftfullt för att säkerställa att detta skedde.
Sanders berättar om ”debaclet” i primärvalet i Iowa, där Demokraterna verkade oförmögna att räkna rösterna och medierna framställde Pete Buttigieg som vinnare. Sedan var det koreografin kring ”Super Tuesday” där en rad kandidater hoppade av och stödde Joe Biden för att katapultera Biden till ledningen.
Sanders hoppade av Demokraternas primärval och presidentvalet precis när covid-19 fick fäste. I samma ögonblick som hans krav på ”Medicare for All” var av största vikt, med 87 miljoner amerikaner som stod inför en aldrig tidigare skådad hälsokris utan försäkring eller underförsäkrade, stödde han istället etablissemangets kandidat: Joe Biden.

Sanders ber oss ofta under bokens gång att tänka stort, men han gör sig själv skyldig till att tänka för litet, till exempel när han hävdar att vi ”idag har ett starkt förankrat och välfinansierat tvåpartisystem. Kan det förändras inom en överskådlig framtid? Ja, kanske. Men inte imorgon. Det innebär att om vi ska kunna åstadkomma den typ av förändring som detta land desperat behöver (…) måste vi helt omvandla Demokraterna – från grunden och uppåt.”
Sanders brukar säga att han som president inte bara skulle ha varit överbefälhavare, utan även ”organiseringschef”. Men utöver att uttrycka solidaritet med strejkande arbetare på strejkvaktskedjor gör han inte mycket för att beskriva hur han skulle organisera.
Tänk vilka resurser Sanders, med sin bas, skulle kunna avsätta om han intog en liknande ståndpunkt som Socialist Alternative (ISA i USA) och Seattles och vårt valda kommunalråd Kshama Sawant som har lanserat den landsomfattande kampanjen Workers Strike Back för att organisera basmedlemmar? Hur skulle detta kunna forma konturerna av ett nytt arbetarklassparti i USA?

Sanders uppfattning om en ”politisk revolution” är till synes att återgå till den politik som fördes under New Deal eller LBJ:s ”Great Society”. Bokens titel hänvisar till kapitalism, men i texten beskriver han alltid systemet som antingen ”överkapitalism” eller ”ohämmad kapitalism”. Det är som om han hoppas på en återgång till en bättre, mer human kapitalism.
Men det är att djupt missbedöma systemets natur, och även den politiska miljön då och nu – öppenheten för ett alternativ till kapitalismen växer tydligt. Sanders kan koppla den ökade ojämlikheten och den amerikanska arbetarrörelsens svaghet till Reagans krossande av flygledarnas fackförening, PATCO, 1981. Men vad var det som drev Reaganregimen till denna offensiv? Var det helt enkelt dålig politik eller en återspegling av de politiska krav som följde av den lönsamhetskris som kapitalismen ställdes inför under 1970-talet?
Kapitalismen var tvungen att få arbetarklassen att betala för att upprätthålla systemet, så den var tvungen att försöka krossa den organiserade arbetarklassen. Detta var inte bara ett amerikanskt fenomen, eftersom nyliberalismen spred sig över hela världen. Och de två första kapitlen i boken visar tydligt att Demokraterna är fast förankrat i denna ideologi av storföretagen och de superrika som finansierar partiet.

Det räcker med att citera Sanders avslutningsvis: ”Den sorgliga sanningen är att om man kokar ner det så har kärnan i Demokraternas budskap de senaste åren varit: ’Vi är ganska dåliga, men Republikanerna är värre. Så rösta på oss. Vi är det mindre onda av två onda ting!’ Med tanke på hur Republikanerna ser ut idag – deras växande attacker mot demokrati och kvinnors rättigheter, deras usla resultat när det gäller klimatförändringar och miljö, deras stöd för skattelättnader för de rika och nedskärningar i program för arbetarfamiljer och fattiga – finns det mer än ett korn av sanning i det budskapet.
[Men] de erkänner inte att när oligarkerna och företagsvärlden bedriver klasskrig mot arbetande amerikaner, behöver arbetarklassen ett parti som kommer att slå tillbaka. Och vinna.”
På den punkten kan vi vara överens, men slutsatsen vi drar av Sanders egen erfarenhet är att det partiet inte kan vara Demokraterna.