Sarah tvingades fly repressionens Egypten

av Lars Bjersing // Artikel i Offensiv

Sarah El Banna, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna (RS), flydde i november 2016 från Egypten. Detta är hennes berättelse. 

Sarah radikaliserades under revolutionen 2011 och gick med i Sjätte Aprilrörelsen. Efter blodiga strider på gatorna med massakrer och annat tog Muslimska brödraskap över makten och styrde ihop med militärrådet. En av de första sakerna som genomfördes var att begränsa möjligheterna att demonstrera.
Under 2013 började Sarah på ett av Kairos största universitet. Där hade Sjätte Aprilrörelsen redan en grupp av aktiva medlemmar. Här kändes hennes aktivism mindre ensam och deras grupp bestod av ungefär 20 personer. Förutom denna rörelse fanns även flera andra sociala och politiska grupper. Innan stora demonstrationer träffades representanter från olika grupper för att diskutera och planera samordnade ingripanden. Då var det fortfarande möjligt att diskutera med människor på gatan och att demonstrera. 
Men i slutet av 2013 infördes den repressiva antidemonstrationslagen och man var nu tvungen att söka tillstånd för sin demonstration minst tre dagar i förväg och polisen kunde när som helst dra in tillståndet till en godkänd demonstration.

Till minne av treårsdagen av revolutionen 2011 planerades en stor demonstration. När aktivisterna fortfarande höll på att förbereda demonstrationståget attackerade polisen. Utan varning dök de upp och sköt först tårgas och sedan gummikulor för att skrämma bort dem. 
Demonstranterna hade i förväg bestämt att mötas upp vid demonstrationstågets slutpunkt om de skulle splittras. Fler och fler återsamlades. Till slut var det en stor folksamling. Nu återbildades tåget. 
Denna gången upptäckte polisen dem och stängde in dem mellan gatornas byggnader och i gränderna. Lokalbefolkningen hade hotats med våld och repression om de inte hjälpte polisen; det hotet var effektivt och många demonstranter arresterades. Civilpoliser fann Sarah och hennes syster Shaimaa och de fördes till den lokala polisstationen. Sarah säger att de ändå hade tur eftersom de som hade gripits av militären direkt fördes till en synagoga i närheten där människor torterades. 

De kom till stationen kl 16. Under misshandel, utfrågningar, sexuella trakasserier och utan någon kontakt med familj eller advokater hölls de där tills sent på kvällen då de överfördes till ett olagligt fängelseläger.
Mitt i natten dök säkerhetspolisen upp och började förhöra syskonen. Sarah berättade inte det som de ville höra och efter flera timmar gav de upp för natten.
Under den andra natten i lägret dök statsåklagaren upp. Syskonen separerades och förhören började på nytt. Syskonen hade enats om sin berättelse och höll sig till den. När Sarah efterfrågade en advokat sa åklagaren att det inte skulle gå eftersom klockan var tre på natten. Hen tvingades skriva under ett papper. Eftersom pappret förnekade alla anklagelser skrev hen under och då fick hen helt plötsligt träffa en av de advokater som tydligen funnits på plats hela tiden. 
Sammanlagt blev syskonen kvar i lägret under fem dagar. 

Totalt arresterades 228 personer under den demonstrationen. Målet togs upp av anti-terrordomstolen. I slutet av 2016 gick rättegången mot sitt slut. Syskonen förstod att de antagligen skulle behöva fly, vilket de gjorde veckan innan domen föll och tog sig till Libanon. Domen blev 10 års fängelse med ett extra år av husarrest från kl 06-18 varje dag på polisstationen. Från Libanon sökte de politisk asyl i Sverige.
Efter att Migrationsverket processat deras fall fick syskonen permanent uppehållstillstånd och Sarah studerar nu svenska och genomgår etableringsprogrammet. Sin första kontakt med RS var på ett möte i Hammarkullen under maj 2018.
Även om Sarah och Shaimaa numera bor i Sverige är resten av deras familj kvar i Egypten. Att berätta sin historia försätter hennes familj i fara, men de har ändå bett henne att vara modig och sprida informationen om vad som pågår i landet. 

Jag frågar Sarah om hen ångrar sina handlingar och revolutionen 2011. Svaret jag får är att hen alltid kommer att vara tacksam för revolutionen och den medvetenhet, smärta men även hopp som den förde med sig.