SD-Bögar: Oansvarig SD-apologism

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

SD-Bögar är en ny dokumentärserie i tre delar, producerad av frilansjournalisten Erik Galli för SVT. Serien går ut på att utforska det ”växande samhällsfenomenet” homonationalismen, eller som Galli kallar det, ”SD-Bögar”, alltså bögar som också är Sverigedemokrater, rasister eller konservativa.

Galli konstaterar, utan några konkreta fakta, att antalet homosexuella som öppet röstar på SD eller stödjer deras politik verkar ha ökat, och ställer sig frågan ”Hur kan vi i gayvärlden inte ha märkt något?”.
Han bestämmer sig för att undersöka detta närmare genom att jämföra två svenska ”framgångssagor” och hur de korsar varandra. Å ena sidan Sverigedemokraternas uppkomst och normalisering, å andra sidan ”Hbtq+-rörelsens kamp som gjort Sverige till ett av världens gayvänligaste länder”.
Galli målar upp bilden av en politiskt splittrad hbtq+-rörelse där ”prideflaggan håller på att gå från att symbolisera inkludering, till ett ’vi’ och ett ’dem’” och där de homosexuella som inte passar in i mallen av den stereotypa bögen helt enkelt inte är välkomna.
Bland de utfrusna finns alltså Sverigedemokrater, rasister, som tittaren tydligen ska tycka synd om. Särskilt eftersom SD då och då profilerar sig som beskyddare av hbtq+-personer från det islamistiska förtrycket.

Erik Gallis ursprungliga frågeställning är intressant och förtjänar absolut att utforskas: ”Varför är inte Sverigedemokraterna välkomna på Pride?” och ”Varför profilerar homofoba partier sig ibland som hbtq+-vänliga?”.
Det är lite synd då att dokumentären inte fullföljer löftet och faktiskt gör den historiska och politiska djupdykning som hade varit nödvändig. Istället handlar en stor del om hur Galli besöker och umgås med diverse ”SD-bögar”, som för att bevisa att de finns. Detta illustreras framför allt genom två personporträtt: Johan Nissinen och Luai Ahmed.

Den första huvudpersonen vi får följa är den islamofobe Bulletinkrönikören Luai Ahmed som kom till Sverige som hbtq+-flykting och propagerar för stängda gränser. Han säger att ”SD-bögar finns och de är rätt många. Och de har väldigt starka åsikter om mångkulturen som har gjort att de blir mindre trygga”. Erik Galli väljer att inte undersöka eller ifrågasätta Ahmeds påståenden att den ökande homofobin i samhället är på grund av massinvandringen.
SD-bög nummer två är Johan Nissinen som sitter i EU-parlamentet i den konservativa koalitionen ECR, där bland annat det homofoba partiet Lag & Ordning från Polen ingår. När Galli frågar vad han tycker om att Polen har infört hbtq+-fria zoner säger Nissinen bara att ”det spelar inte så stor roll”, men att det inte är så kul att beskyllas för att sitta ”med homofober och abortmotståndare”.
Partikamraten Björn Söders homofobiska uttalanden ursäktar han med att ”människor säger jättedumma saker ibland, men människor växer, de mognar”.

Dessa två porträtt kompletteras med diverse intervjuer av bland annat programledaren Robert Fux, den Trumpstödjande dragartisten Lady Maga, journalisten Anna-Maria Sörberg och Luai Ahmeds mamma i Egypten. En kort intervju med en hbtq+-flykting som har fått avslag från Migrationsverket finns med, men känns påklistrat.
I slutändan är SD-Bögar en ambitiös men slappt producerad, oansvarig dokumentär av Erik Galli, som visserligen ställer några intressanta frågor men är för ointresserad, icke-konfrontativ och onyfiken för att vilja svara på dem och istället lämnar öppet mål för SD-apologismen. Samuel Girma från Black Queer Sweden sade det bäst: ”SD-Bögar är ju SD-bögar först och främst. De är rasister.”