foto: Elias Theodorsson
Samtidigt som Sverigedemokraterna trappar upp sin rasism fortsätter etablissemangets normalisering av partiet. KD-ledaren säger att SD inte är rasistiskt medan M-ledaren inte stänger dörren till samarbete med SD, trots att hon sagt att dess politik är rasistisk.
Kommentarerna från KD:s Ebba Busch Thor och Moderaternas Anna Kinberg Batra är inte överraskande. De båda partierna låter i allt högre grad som Sverigedemokraterna, och de är beroende av SD:s röster i riksdag och kommuner.
Företrädare för högerpartierna går också längre. Moderaternas ordförande i Skåne, Lars-Ingvar Ljungman, och chefen på storföretagens förlag Timbro, Andreas Johansson Heinö, hör till dem som kraftigt betonar att SD inte är ett rasistiskt parti.
En stor del av media och de etablerade politiska partierna har slutat att granska och protestera mot SD:s rasism. När Kent Ekeroth, den kanske mest aggressive rasisten i SD-toppen, i början av augusti ville både förbjuda flyktingar att demonstrera och låsa in dem i läger, inbjöds han till debatt i SVT:s Aktuellt och fick möta andraplanspolitikern Roger Haddad från Liberalerna.
De som påstår att SD inte är rasister säger att dess partiprogram inte för fram rasism. Det är sant att partiprogrammet 2011 tog bort formuleringen ”etnisk likhet” (till exempel hudfärg) som en förutsättning för ett ”tryggt, harmoniskt” samhälle. Men den nya formuleringen hyllar istället ett samhälle där de flesta kan identifiera sig med ”andra individer som påminner om en själv”.
SD:s officiella program förespråkar ”ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”. Var och en kan föreställa sig vilken kommitté som ska utreda om någon utgör en ”för stor skillnad” och vad som därefter kan hända med den personen.
Som den då ledande SD:aren Erik Almqvist sa till Soran Ismail under ”järnrörsnatten”: ”Det är mitt land – du beter dig som en babbe [babian]. Då har du ingenting här att göra.” Almqvist har formellt avgått, men har fortfarande stort inflytande i partiet.
SD:s ”program” är i själva verket inte dokumenten som antas på en kongress. Det gäller för alla partier – vad de verkligen står för är den politik som förs fram i praktiken, dagspolitiken. SD:s verkliga åsikter uttrycks av deras företrädare på manifestationer som ”Folkets demonstration” och framförs på hatsidor som Avpixlat.
Hemsidan ”Inte rasist, men…” (IRM) listar på ett förtjänstfullt sätt rasistiska uttalanden från ledande SD:are och på Avpixlat. På Avpixlat finns både rasbiologi, hat och hets mot utpekade fiender.
Till och med den statliga utredningen om rasism (SOU 2012:74, Främlingsfienden inom oss) konstaterade att Avpixlat ”förmedlar bilden av ett samhälle (oftast handlar det om Sverige) som invaderats av horder av kriminella utlänningar. I artiklarnas kommentarsfält skapas ofta rena lynchstämningar”.
IRM har på sistone visat hur SD:s ledare i Jönköping, Roger Wannling, på ett anonymt konto jämfört ”negrer” med cirkusdjur och skrivit att homosexuella är genetiskt defekta och mentalsjuka. En annan SD-politiker, Radislav Majstorovic i Ljusdal, poserade på bilder med en hitlerdocka och vapen.
SD står för högerpolitik och rasism. Särskilt det senaste året har också visat den stora faran med att andra partier följer i SD:s fotspår. Regeringens helomvändning i flyktingpolitiken har stärkt självförtroende hos både SD:are och våldsamma nazister. SD driver nu på för ännu värre beslut mot flyktingar och invandrare. Partiet är en spjutspets för försämringar för alla löntagare, pensionärer och unga.
Författaren och antirasisten Stieg Larsson varnade redan år 2000 för att bjuda in SD till debatter: ”Man ska inte ge dessa grupper en plattform för sina åsikter.” Stieg Larssons syn grundades inte i en tro att SD:s argument måste döljas. Tvärtom, de måste skärskådas extra noggrant.
Att konstatera att SD är ett rasistiskt parti är bara en del i den nödvändiga kampen mot rasism och högerpolitik. Det behövs en verklig rörelse, demokratiskt organiserad, som tar strid mot rasismen och för upprustning av välfärden, för jobb och bostäder. ■
