SD:s rasism: ”Traditionell S-politik”?

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Med den mest reaktionära regeringen någonsin i Sverige, som regerar på nåder av det rasistiska ytterhögerpartiet Sverigedemokraterna (SD) med rötter i nazismen, är det inte förvånande att hatet och misstänkliggörandet växer. Detta särskilt när SD får blodad tand och vind i seglen då övriga riksdagspartier anammar stora delar av deras politik – och SD går ännu längre.

På SD:s landsdagar drypte hatet. ”Riv alla moskéer”, menade Jimmie Åkesson, som därmed gick längre än tidigare då han ”bara” ville förbjuda bygget av nya. Islamofobin som SD ger näring och de övriga blåbruna suger upp är påtaglig.
För vad var regeringspartiernas reaktion, och etablissemangets reaktion? Och vad säger det så kallade oppositionspartiet Socialdemokraterna? ”Det här kan störa Natoprocessen”. Inte ett ord om hur splittrande och djupt rasistiskt det är.
Dessutom menar Socialdemokraterna (S) i en ny internrapport att anledningen till att gängkriminaliteten har brett ut sig är att invandringen har varit för hög, och att de ”tillät snöbollen att hamna i rullning”.
De anser att man borde ha skärpt straffen för unga som begår brott tidigare och infört strängare vapenlagar – och att man ”av rädsla för att stigmatisera har samhället inte velat erkänna” att 2000-talets invandring inte har varit ”dimensionerad utifrån materiella, kulturella och språkliga förutsättningar”, samt att ”invandringens påverkan på segregationen är helt uppenbar”, som S kulturpolitiska talesperson Lawen Redar förklarar till SVT Nyheter den 27 november.
Magdalena Andersson säger å sin sida att det är en “väldigt traditionell socialdemokratisk politik att vi ska ha en ordnad och reglerad invandring”.

Det som är ”uppenbart” är hur mycket S har anpassat sig till SD:s rasistiska retorik och giftiga politik.

Vad som skapar segregation och utanförskap är kapitalismen. Det är den rasering av välfärden, sociala skyddsnät och framtidsmöjligheter som de senaste 40 årens olika styren – S- och M-ledda – har verkat för.
Det som är ”uppenbart” är hur mycket S har anpassat sig till SD:s rasistiska retorik och giftiga politik. Det är inte flyktingar och invandring som skapar samhällsproblem, utan det är samhällets förda politik och makthavarna – det kapitalistiska systemet – som skapar problemen för oss alla, och särskilt mot utsatta grupper såsom flyktingar.
Finland har det kanske mest strypta asylmottagandet i hela Europa – som såklart inte har stoppat nedskärningar och försämringar för hela arbetarklassen. Där har den blåbruna regeringen, till skillnad mot i Sverige, mötts av en uppsjö av demonstrationer, protester, strejker och mobiliseringar. En attack mot flyktingar och invandrare är en attack mot alla arbetare.

Hotet från SD och den blåbruna högern måste besvaras med masskamp, protester, strejker, demonstrationer – en rejäl organisering underifrån för förändring. Inga av riksdagspartierna erbjuder några som helst alternativ eller lösningar.
Att ”rösta rätt 2026” kommer inte att stoppa SD, och ”lesser evilism” leder bara till att ”the greater evil” sväller och växer samt smittar av sig på de andra etablissemangspartierna – som fallet SD, som fallet Wilders, som fallet Sannfinnländarna, som så många andra exempel på högerpopulisters, rasistpartiers och nationalistiska auktoritäras partier visar. De globala trenderna återspeglas i Sverige och turboladdas dessutom av den globala kapitalismens många sammanvävda, länkade kriser.
SD kommer bara gå ännu längre med sina reaktionära, hatiska attacker när media och övriga partier ”ger dem rätt”. Vad som krävs är ett internationellt socialistiskt alternativ. De traditionella arbetarorganisationerna och vänsterpartier har i mångt och mycket snabbt gått högerut och vänt kampen ryggen för att visa sig ”regeringsdugliga”, och många av de nya vänsterformationer som har bildats de senaste 10-15 år sen har havererat. En lärdom måste vara att reformistiska partier har förräderi av arbetarklassen inbyggt i sitt DNA.
Den viktigaste uppgiften för socialister, vänstern och arbetarrörelsen idag är att återuppbygga socialistiska arbetarpartier och den aktiva kampen – i Sverige och internationellt.